Inget på TV?

För den som är sugen på välgjorda artiklar, intervjuer och radiodokumentärer med världens främsta teologer, religionsvetare och filosofer, rekommenderas ABC Radios sida om Religion & Ethics, och i synnerhet deras program Encounter.

Eller vad sägs om ett program om Augustinus och hans storverk Guds stad med bland andra John Milbank och Charles Mathewes? Skulle man inte vara sugen på kyrkofäder kan man istället välja en lång intervju med Charles Taylor om hans bok A Secular Age. Sidan uppdateras dagligen med nya artiklar och radioinslag.
Happy listening!!

Om Babylons blomstring

Jonas Lundström framför intressant kritik mot ett antal frikyrkosamfunds ansats att rida på valrörelse-vågen genom “Ditt viktigaste val”-kampanjen.

På kampanjens websida står att läsa: “´Ditt viktigaste val´ är en politiskt oberoende kampanj som handlar om välfärd”. Jonas problematiserar kampanjens tendens att begränsa kristen tro till inre erfarenhet; till “Jesus i hjärtat”. Kampanjansvarig Edvard Wiberg svarar i en kommentar: “Vi tror att politik är viktigt, men att det finns ett viktigare val – man kan rösta Jesus som president i sitt liv”. Jonas framhåller dock att Jesus i NT framstår som en politisk ledare, inte som någon slags personlig coach för “insidan”. Jag noterar dock att man i pressreleasen inför Almedalen formulerade sig bättre och där talar om att Jesus inte är en “privatsak, utan en förändringskraft i samhället”.

Diskussionen väcker dock intressanta frågor om definitioner och gränsdragningar av och mellan politik och religion. Synen på vad som utgör politik är ju en klassisk debatt även mellan de etablerade politiska partierna. Borgerliga partier har traditionellt varit måna att framhålla att “allt inte är politik” och att det finns “privata sfärer” som bör fredas från politik, medan vänsterns, och i synnerhet feminismens kamp, ofta handlat om att även det privata är politiskt.

Men problematiken som Jonas berör handlar framförallt om hur kyrkan skall förhålla sig till den världsliga makten. Jonas propagerar i anabaptistisk anda för att kristna inte skall rösta. För, menar Jonas, “om Jesus verkligen är President, då är dom andra regeringarna och wanna-be regeringarna illegitima. Därför borde kristna inte rösta”. Argumentet för att kristna inte skall rösta hänger alltså ihop med att man i någon mening genom sitt röstande stöder en ond struktur.

Detta sätt att resonera påminner lite om den slovenske filosofen Slavoj Zizeks kritik av välgörenhet och etisk konsumtion. Zizek raljerar över att många företag marknadsför möjligheten att förbättra världen genom att konsumera deras varor. Allt enligt modellen “om du vill stoppa exploateringen av de fattiga och marginaliserade som lever i andra delar av världen är allt du behöver göra att besöka ditt lokala Starbucks för en kopp fairtrade-kaffe” (kolla in denna video för en kreativ och pedagogisk framställan). Zizek tillstår visserligen att många av dessa etiska konsumtionshandlingar i sig är goda, men att problemet är att de hjälper till att upprätthålla ett i grunden ont system (kapitalismen).

På liknande sätt tolkar jag Jonas motstånd mot att rösta i nationella val. Röstandet kan ju i västerländska demokratier ses som en pseudohandling som endast ger illusionen av påverkan, allmedan verklig förändring av sakernas tillstånd tycks omöjlig. Zizek drar här en parallell till hur “stäng dörren”-knappen i en hiss egentligen inte påskyndar stängningen av dörren, utan bara tjänar till att ge illusionen av påverkan.

Röstande och fairtrade kan ses som två exempel på aktiviteter som söker påverka våra gemensamma politiska och ekonomiska system. System som av många betraktas som korrupta, och som vissa därför vill förkasta i sin helhet.

Hur bör då Kristi efterföljare navigera sina liv i spänningen mellan kyrkan och den värld som är både fallen och älskad av Gud? Kyrkohistoren rymmer många intressanta varianter. Bör vi fly staden med dess många gånger nedbrytande strukturer till förmån för kompromisslös renlärighet i öknens avskildhet, eller skall vi försöka sträva efter trohet mot Kristus mitt i det bristfälliga, ofullkomliga och korrupta genom kreativa kompromisser? Jag lutar åt det senare! Jag är dock väldigt ofta osäker på om jag gör så av lättja snarare än genomtänkta teologisk analyser.

Augustinus tankar om förhållandet mellan Guds och människornas stad styrker mig dock i mina tankar. I sin bok Christianity & Contemporary Politics sammanfattar Luke Bretherton kärnan i augustinsk politisk teologi:

”There is a growing scholarly consensus that, for Augustine, while political authority is not neutral (it is either directed toward or away from God), the saeculum (the time between Christ´s ascension and his return) is open, ambivalient, and undetermined. Augustine´s echatology constitutes a response to both Constantinian triumphalism (marked by an expectation of progress until the church would overcome the world and universally display heaven´s glory in history) and Donatist separatism from the world (wherein history is oriented toward regress or a movement away from God).

In place of both these polarities, Augustine reestablishes a Pauline eschatological perspective through his conception of the two cities. For Augustine the city of God is an alternative, yet co-terminus society to the earthly city. These two cities are two political entities coexistent in time and space and thus part of this non-eternal age or saeculum. Within this framework human history is ”secular” (rather than neutral): that is, it neither promises nor sets at risk the kingdom of God. The kingdom of God is established, if not fully manifest, and the ”end” of history is already achieved and fulfilled in Christ. Thus the Church can reside in this age, regarding its structures and patterns of life as relativized by what is to come and therefor see them as contingent and provisional."

Vi lever mellan Kristi uppståndelse och återkomst; i en tid där det inte entydigt är möjligt att skilja Guds stad från människornas stad. Guds stad och människornas stad växer (liksom vi människor) sida vid sida, men skiljs åt genom sina olika kärlekar; kärleken till Gud eller egenkärleken. Men på samma sätt som både ogräs och god säd får växa tillsammans tills det är dags att skörda, så frodas de båda städerna samtidigt.

Enligt Bretherton så handlar en augustinsk syn på politik om att:

”...enabeling a limited peace that is on the one hand shorn of messianic pretensions but on the other not given over to demonic despair” (…) ”Augustine´s account of the two cities coexisting in the saeculum is an attempt to emphasize the distinctness of the people of God as the true society while at the same time recognizing that these peculiar people not only share mutual ground with but also are often the same as those who are directed away from God....”

Brethertons slutsats är att identifierandet och skapandet av gemensamma föremål för de båda städernas kärlek är en nödvändig förutsättning för troget vittnesbörd om att Jesus är Herre över hela skapelsen.

Jag tänker på orden i Jermia 29:4-7:

"Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång."

Guds folk uppmanas alltså att söka Babylons väl trots att denna stad är byggd på orättfärdiga strukturer. Jag ser röstande och fairtrade som exempel på aktiviteter som, trots vissa problem, utgör verktyg genom vilka människor kan förenas för att bidra till stadens väl.

Bristen borde förena

Den brittiska litteraturvetaren Terry Eagleton har kommit ut med en ny bok. Den nyfikne kan snyltläsa ett (lysande) kapitel här. Jag fastnade särskilt för denna passage:

Multiculturalism threatens the existing order not only because it can create a breeding ground for terrorists, but because the political state depends on a reasonably tight cultural consensus. British prime ministers believe in a common culture-but what they mean is that everyone should share their own beliefs so that they won’t end up bombing London Underground stations.

The truth, however, is that no cultural belief is ever extended to sizable groups of newcomers without being transformed in the process. This is what a simpleminded philosophy of “integration” fails to recognize.

There is no assumption in the White House, Downing Street, or the Elysée Palace that one’s own beliefs might be challenged or changed in the act of being extended to others. A common culture in this view incorporates outsiders into an already established, unquestionable framework of values, leaving them free to practice whichever of their quaint customs pose no threat. Such a policy appropriates newcomers in one sense, while ignoring them in another. It is at once too possessive and too hands-off. A common culture in a more radical sense of the term is not one in
which everyone believes the same thing, but one in which everyone has equal status in cooperatively determining a way of life in common.

Alltså, en genuin vilja till möte med den andre innebär alltid ömsesidig påverkan.

Min briljanta vän Lovisa har skrivit ett paper om kosmopolitanism och religion. Hon lyfter där Augustinus tanke om "hungerns väg" som ett mer fruktbart sätt att tänka kring det mångkulturella samhället. Istället för att fokusera på det vi har, i termer av egenskaper och likheter, borde en inklusiv gemenskap kanske snarare betona det vi alla någonstans erfar att vi saknar. Kärleken blir i linje med detta en hunger efter det som vi inte har.

A people is the association of a multitude of rational beings united by a common agreement on the objects of their love [and] it follows that to observe the character of a particular people we must examine the objects of its love.
St. Augustine - City of God, XIX

En grymt spännande tanke tycker jag!

Augustine vs. Friedman

Det finns få teologiska grepp jag uppskattar så mycket som när någon tar sig tid för att med teologin som verktyg problematisera vår samtid. Teologi som kulturkritik, typ.

William Cavanaughs bok Being Consumed är ett lysande exempel på detta. I bokens första kapitel tar han sig an synen på frihet. Milton Friedmans negativa frihetsbegrepp som det kommer till utryck i hans texter om den fria marknaden kontrasteras där mot Augustinus positiva frihetsbegrepp.

Augustinus frihetsbegrepp innebär ju så mycket mer än bara frihet från det som uppfattas begränsa vårt självbestämmmande:

"Freedom is not simply negative freedom from, but freedom for, a capacity to achieve certain worthwhile goals. All of those goals are taken up into the one overriding teolos of human life, the return to God. Freedom is thus fully a function of Gods grace within us. Freedom is being wrapped up in the will of God, who is the condition of human freedom. Being is not autonomous; all being participates in God, the source of being."

"In Augustine´s thought, we desperately need not to be left to the tyranny of our own wills. The key to true freedom is not just following whatever deisires we happen to have, but cultivating the right ones"

men...

"Where there are no objectively desirable ends, and the individual is told to choose his or her own ends, then choice itself becomes the only thing that is inherently good. When there is a recession, we are told to get the economy moving; what we buy makes no difference. All desires, good and bad, melt into the one overriding imperative to consume, and we all stand under the one sacred canopy of consumption for its own sake."

Det är därför som kristna kan säga så konstiga saker som: Det är bara i Din vilja som min frihet är.

Sense and sensibility - Descartes vs. Augustine

Missa for allt i varlden inte James K.A. Smiths gastspel pa Azuza remixed dar han drar paralleller mellan en postmodern kritik av moderniteten och en klassisk kristen syn pa kroppen:

... the postmodern critique of Enlightenment dualism echoes what, in the Christian tradition, we might describe as creational or incarnational affirmation of embodiment and materiality. Rather than the thin, reductionistic picture of the human person bequeathed to us by modernity, postmodernity appreciates the "thickness" of being human—that essential to being-human is being-in-the-world, inhabiting a material environment as a body (not just in a body).
[...]
Because the goodness of embodiment is consistently affirmed and re-affirmed in the narrative arc of Scripture, we ought to also take seriously the features of being embodied (race, gender, geography, history), as well as those ways of being-in-the-world that are unique to embodied creatures: the world of the arts, for instance, which requires ears to hear, eyes to see, hands to touch, bodies to dance.