Om Gud är för oss ...

Debatten om yttrandefrihetens och religionsfrihetens gränser går vidare. Den gångna veckan med Lars Vilks och en bokbålsivrande vetlandapastor i centrum.

Efter omfattande kritik försöker sig nu bokbålspastorn, Holger Nilsson, på en pudel och förespråkar debatt i torgmötesform. Nilssons upplägg är lika enkelt som genialt:

- Den ena talarstolen ska vara avsedd för dem som vill tala för Gud och hans ord och den andra talarstolen ska vara avsedd för dem som vill tala för Gardell och hans budskap.

I ena talarstolen ställer sig alltså de som är på Guds sida och läser Bibeln som det står, och i den andra de som är emot Gud och har feltolkat bibeln. På detta vis ordnas getterna in till vänster och fåren till höger redan här och nu, fast utan tålamodsprövande och självransakande väntan på att vi en dag skall se klart. Det är ju trots allt enklare att veta än att tro ...

Bibelord för dagen:
”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”
(1 Kor 13:12)

Musik för dagen:

Politiskt korrekt religionsdialog

Nyfikenheten tog överhanden till sist, så jag masade mig iväg till Stadsbiblioteket för att lyssna in den utlovade debatten på temat ”Religion och fosterlandskärlek”. Panelen bestod av en Imam, en teolog från Svenska Kyrkan, ordföranden från judiska församlingen i Göteborg, samt en kristdemokrat och en folkpartist. Arrangör var det muslimska samfundet Ahmadiyya, varför mötet inleddes med en längre koranrecitation, först på arabiska, sedan på svenska.

Samtliga talare var ombedda att tala på det osannolika ämnet ”Att älska sitt land är en del av tron”. Här trodde jag i min enfald att åtminstone någon av talarna skulle anlägga ett kritiskt perspektiv och exempelvis problematisera förhållandet religion och världslig makt, men nej då. Istället blev det till övervägande del en extremt politiskt korrekt tillställning där världsreligionernas representanter tävlade om att ställa sina religioner till nationalstatens förfogande.

Friktion uppstod endast vid två tillfällen. Först när representanten för Judendomen inledde med att tala om sin kärlek till landet Israel, vilket väckte vissa reaktioner bland den muslimska majoriteten av besökarna, men även när Imamen blev korsförhörd av en nitisk åhörare rörande Islams syn på homosexualitet och jämställdhet mellan könen.

För ett mer stimulerande perspektiv på nationalstaten, läs William Cavanughs essä "Killing for the Telephone Company"