One, but not the same

"The price the West now demands of weaker, poorer cultures which wish simply to survive is that they erase their differences. To flourish , you need by and large to stop being who you are."
(...)
Spurious kinds of universality insists that we are all the same. But from whose standpoint? (...) Genuine kinds of universality, however, understand that difference belongs to our common nature. It is not the opposite of it. (...) To encounter another human body is thus to encounter, indissocialbly, both sameness and difference."

Terry Eagleton, After Theory (Penguin books, 2004) s.160 f

Om liberal fundamentalism

Idag skriver Jasenko Selimovic (FP) på GP:s debattsida under rubriken Mångkulturalism är en farlig ideologi. Selimovic tar sin utgångspunkt i diskussionen om en muslimsk man som av religiösa skäl inte ville ta en kvinnlig chef i hand när han sökte praktikplats. För detta straffades han av arbetsförmedlingen i form av indragen aktivitetsersättning då mannen inte fick den sökta platsen. Stockholms tingsrätt ger nu DO rätt i sin kritik av arbetsförmedlingen.


Detta bekymrar Selimovic som sörjer utdöendet av den "universalistiska upplysningstanken" om att vi alla är lika, och beklagar att "demonteringen av ett universellt värdesystem innebar en värderelativisering där alla system och alla värderingar är lika bra". För, menar Selimovic:

"Om mänskliga rättigheter är partikulära, har vi ingen rätt att agera när de kränks i andra länder. Likaså kan vi inget säga även i Sverige när kvinnor kläs i burka eller när man förnedrar en kvinna genom att vägra skaka hand med henne."

Man får förmoda att Selimovic menar att en japansk bugning, eller en thailändsk hälsning med handflatorna mot varandra, hade varit lika förnedrande mot den stackars kvinnan. Det blir ju för övrigt ganska komiskt när någon tar till de mänskliga rättigheterna som argument för att hävda att det finns en viss hälsningsritual som bör gälla universellt. Selimovic tycks alltså vara ännu en liberal som är blind för att hans eget perspektiv faktiskt bara är ett bland många, och som är indignerad över att hans sedvänjor inte efterlevs av alla. Det finns alltså fortfarande en idé om att den västerländska kulturen är neutral och objektiv, och bör vara allomfattande.

Selimovic säger sig dock vara en vän av det mångkulturella samhället ... så länge alla tycker och beter sig som Selimovic själv, vill säga. De andra är välkomna så länge de avsäger sig sin kultur och sin religion, det vill säga, så länge de andra inte är så .... den annorlunda.

Men, som Joel Halldorf replikerade på en liknande artikel nyligen i SvD, att sätta upp person och kultur som motsatser är bara möjligt i den västerländska kultur som Dilsa Demirbag-Sten och Jasenko Selimovic tillhör. I majoriteten av världens samhällen anses det givet att en person inte kan skiljas från sitt sociala sammanhang. Det är dock intressant att spekulera i vad Selimovic hävdar att dessa universella mänskliga rättigheter grundar sig på, för han menar väl något mer än en undertecknad papperslapp. Selimovic skulle nog knappast hävda att dessa universella rättigheter hade något med Gud att göra. Misstänker snarare att de antas vila på (det numera "demonterade") Förnuftet.

Jag hade inte hängt upp mig på artikeln om den hävdat den partikulära västerländska liberala kulturens överlägsenhet gentemot någon annan kultur. Det är förmätenheten i att hävda den egna positionens objektivitet och universalitet jag stör mig på. Som om det inte skulle kunna gå att kritisera andra kulturer utifrån sin egen kontingenta kultur. Med Terry Eagletons ord:

"If cultures are contingent they can always be changed; but they cannot be changed as a whole, and the reasons we have for changing them are also contingent". (After Theory, s.63)

Men, undrar någon, gör inte den kristna traditionen minst lika förmätna universella anspråk? Står inte de kristna på samma sida som Selimovic i det att de alla hävdar de mänskliga rättigheternas universalitet samt beklagar normernas relativisering?

Nej, menar jag. Den väsentliga skillnaden ligger i att evangeliets anspråk på universalitet görs (oftast - det finns fundamentaliser både bland kristna och liberaler) utifrån den kristna traditionens ändliga eller partikulära horisont. Kristna kallar detta för att tro. För att ta det ett steg till skulle man med Hauerwas kunna säga att:

"We Christians do not believe that we have inalienable rights. That is the false presumption of Enlightenment individualism, and it opposes everything that Christians believe about what it means to be a creature."

Det finns egentligen inga tjusiga rättighetsdeklarationer att hävda och ta spjärn emot inför livets orättvisor och grymheter. Det finns bara partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt! Vi är visserligen alla älskade och värdefulla, men vi är det av nåd! För säkerhets skull skyndar jag mig att tillägga att denna utsaga görs utifrån den partikulära tradition som jag är en del av - den kristna.

Om Paulus och Zizek

Idag skriver Jayne Svenungsson en understreckare i SvD om Paulus och hans uttolkare bland dagens vänsterintellektuella.

Först fattade jag inte riktigt vad hon var ute efter, men efter en andra genomläsning och sms-korrespondens med klok vän började det klarna för mig (tack Lovisa!).

Som jag förstår Svenungsson är hon bekymrad över att filosofer som Badiou och Žižek snyltar på den kristna universalismen - utan att egentligen ta den kristna berättelsen på allvar. De efterlyser en "universalism som i sin radikalitet höjer sig över partikulära identiteter – kön, religion, etnicitet, nationalitet – och riktar sig till varje enskilt subjekt: ”Nu är ingen längre jude eller grek …”, men det gör detta utan att vilja kännas vid de konkreta omständigheter och den specifika kultur ur vilken Paulus talade. Kanske kan en sådan läsning av Paulus liknas vid en sorts apollinarism, där man försöker hålla det gudomliga och universella åtskilt från det mänskliga och partikulära, i syfte att sortera bort det senare. Vad är då problemet med detta?

Svenungssons invändning är att:

"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

Med andra ord, vad som saknas i Žižek läsning av Paulus (om Svenungsson tolkar Žižek rätt) är insikten om att universaliteten springer ur det partikulära, eller som det uttrycks i en bok jag just nu läser:

”… to then assert that all speaking of God is limited to its historical and social location ... is to deny the incarnation; for it also states that the eternal is found in the historical, the infinite in the finite.”

Stephen D Long, Speaking of God. Theology, Language and Truth. (Grand Rapids: Eerdmans, 2009). s.14

... eller med Hans Urs von Balthasars ord: Kunskap om det generella måste tolkas i ljuset av det partikulära.

Epistemologiskt ödmjuk universalism

Hittade en äldre Signum-artikel om postmodern teologi författad av Jayne Svenungsson.

"John Milbank, bland flera andra, har argumenterat för att teologin precis som den postmoderna filosofin har anledning att ta avstånd från föreställningen om ett absolut, objektivt eller tidlöst vetande till förmån för en mer narrativ eller hermeneutisk syn på kunskap.
Därmed inte sagt att teologin behöver ge upp sina universella anspråk. Dock måste man skilja mellan apologetiska anspråk på att kunna bevisa den kristna teologins universalitet och själva anspråket på universalitet, vilket enbart kan göras utifrån vår ändliga eller partikulära horisont."

Det där sista om vikten av att skilja mellan å ena sidan en sorts apologetisk universalitet, och å andra sidan en epistemologiskt ödmjuk universalism - universella anspråk som görs med insikten om att all kunskap är osäker - kan inte framhållas tydligt nog!

Den kristna bekännelsen "Jesus är Herre", är ju naturligtvis ett universellt anspråk, men ett anspråk som görs i tro.

Obildad Bard

- De kristna värderingar som fortfarande finns i delar av lagstiftningen ska ersättas av de universella värderingarna, säger Alexander Bard.

Jaha, suckar jag och undrar: Universella värderingar, vad katten skulle det för något egentligen? Värderingar som alla är överens om? Värdingar som inte har sina rötter i någon specifik tradition? Oavsett, så önskar jag lycka till i det fortsatta sökandet!

För övrigt borde upplysningsfundamentalister som Bard läsa lite Charles Taylor:

"The state can be neither Christian nor Muslim nor Jewish; but by the same token it should also be neither Marxist, nor Kantian, nor Utilitarian. Of course, the democratic state will end up voting laws which (in the best case) reflect the actual convictions of its citizens, which will be either Christian, or Muslim, etc, through the whole gamut of views held in a modern society. But the decisions can’t be framed in a way which gives special recognition to one of these views. This is not easy to do; the lines are hard to draw; and they must always be drawn anew. But such is the nature of the enterprise which is the modern secular state. And what better alternative is there for diverse democracies?"

Drömmen om den universella människan

Idag svarar två socialdemokrater på Joel Halldorfs tidigare debattinlägg i GP om religion och ideologi. Repliken, som fokuserar på friskolor, tydliggör en del intressanta skillnader i synsätt på samhället. Inte minst genom meningar som dessa:

"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."

"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."

"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."

"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"

Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?

I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?

Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:

Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.

I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.

Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!

Ser med spänning fram emot Joels svar!

Beskow är oförnuftig!

Idag skriver Per Beskow på SvD:s Brännpunkt om ekumenisk samsyn. Jag hängde dock upp mig på nedanstående citat:

”Något som säkert förvånar många är att den katolska etiken inte härleds ur bibeln utan från det mänskliga förnuftet. Det är därför som kyrkan kan hävda att de moraliska buden gäller alla människor och inte enbart de troende.”

Men var hittar man då detta mänskliga förnuft som Beskow säger sig grunda en universell etik på? Är inte varje form av rationalitet eller förnuft med nödvändighet en produkt av en specifik tradition eller kultur? För vad en riskkapitalist på Wallstreet anser vara ett rationellt handlande kan ju skilja sig markant åt från hur en vietnamesisk risbonde ser på saken. Eller med Alasdair MacIntyre’s ord: Whose Justice?, Which Rationality?

Så vad Per Beskow egentligen menar är mänskligt förnuft , måste väl mer specifikt vara det romerskt katolska förnuftet, eller?

Varje försök att hitta någon form av gemensam etik baserad på ”förnuftet” har slutat i fiasko eller förtryck genom att antingen erbjuda en alltför tunn eller minimalistisk etik, eller att med tvång pracka på de ”oupplysta barbarerna” den ”rationella” moralen.

All etik börjar i en berättelse, även om den i liberala demokratier framställs som berättelsen att vi inte har någon berättelse. Gud blev inte bara människa i största allmänhet, utan föddes in i ett högst specifikt sammanhang; Gud vandrade på jorden som en fattig arameisktalande judisk snickarlärling. Jag menar att det är i den berättelsen, i berättelsen om Jesus Kristus som den kristna etiken måste ta sin början. Inte i abstrakta och förment universella teorier. Problemet med Beskows resonemang är att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Dagens lästips handlar om kristen etik som en berättelse.