Läsvärt ...

Ben Myers skriver om Reading and progress:

"Belief in progress is cemented deep beneath the floorboards of our culture; if we rarely speak of it, that is only because it has attained the status of an absolute fides implicita. We believe in progress as we believe in financial credit: a powerful silent credendum that gives shape to our social behaviour, preferences, and habits of mind."

Georg Henrik von Wright skrev på samma tema en bok med titeln Myten om framsteget:

"Om det ligger i modernitetens ide att det inte finns några objektiva mått på godhet, värden, då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som den tro som påve eller kejsare eller någon annan premodern auktoritet en gång försökt inprägla hos människorna."

Adam Miller skriver om Existential multitasking:

"All sins are just variations on that same desire to do something else when you’re already doing something. Multitaskers are children of the devil. You can’t serve two masters. Divided attention is just dressed up inattention.

Dagens bästa tweet stod @sebasti_an för:

@DilsaDSten följdfråga: är liberalismen religion eller politik och på vilket sätt skiljer de två kategorierna sig åt?

Medeltiden som renässansens Andre

I mars kommer utställningen :And There Was Light till Göteborg. Över 30 orginalverk av renässansmästare som Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael kommer att visas. Det kommer säkert bli en fantastisk upplevelse!

Jag hängde dock upp mig på den ideologiska historieskrivningen i den snygga broschyren ...



"... livsvilja, glädje och ljus tog över efter medeltidens mörker och religiositet". Känns historien bekant? Den moderna tiden som med sin vetenskap stod för frihet och framsteg, avlöste medeltiden som med sin religion stod för fanatism och förtryck. Medeltiden som modernitetens Andre, typ.

Men förställningen om att perioden mellan rommarikets fall och renässansen kännetecknades av kulturellt och akademiskt mörker framstår alltmer som en ideologisk produkt av upplysningens historieskrivning. En som tagit sig an att avslöja denna myt är David Bentley Hart, i sin bok Atheist Delusions.

“My chief ambition in writing [this book] is to call attention to the peculiar and radical nature of the new faith in [the cultural] setting [of late antiquity]: how enormous a transformation of thought, sensibility, culture, morality, and spiritual imagination Christianity constituted in the age of pagan Rome; the liberation it offered from fatalism, cosmic despair, and the terror of occult agencies; the immense dignity it conferred upon the human person; its subversion of the cruelest aspects of pagan society; its (alas, only partial) demystification of political power; its ability to create moral community where none had existed before; its elevation of active charity above all other virtues” (pp. x-xi)."

Hart är inte ensam om att kritisera myten om den "mörka medeltiden" eller "the dark ages" som denna föreställda period brukar kallas på engelska. Från teologiskt håll har till exempel både Charles Taylor och Talal Asad på olika sätt bidragit till att sticka hål på den förenklade framgångsmyten. Visst var renässansen rik på konst och litteratur och vetenskapliga framsteg, men att ställa den ljusa renässansens i ett motsatsförhållande till den mörka medeltiden känns inte bara onyanserat, utan som ett uttryck för sekularistisk ideologi.

"If anything is agreed upon, it is that a straightforward narrative of progress from the religious to the secular is no longer acceptable." - Talal Asad, Formations of the Secular. s.1

...

För intressant läsning på samma tema, se Signum-artikeln Var jorden platt före Columbus?