The myth of the Secular

Ideas är ett utmärkt radioprogram på CBC - den kanadensiska motsvarigheten till BBC. Jag upptäckte just att de i slutet av oktober kommer att sända sju program på temat The Myth of the Secular. Att döma av gäster och upplägg ser det fantastiskt intressant ut:

Monday, October 22
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 1
Western social theory once insisted that modernization meant secularization and secularization meant the withering away of religion. But religion hasn't withered away, and this has forced a rethinking of the whole idea of the secular. IDEAS producer David Cayley talks to Craig Calhoun, Director of the London School of Economics, and Rajeev Barghava of India's Centre for the Study of Developing Societies. 

Tuesday, October 23
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 2
The secular is often defined as the absence of religion, but secular society is in many ways a product of religion. In conversation with IDEAS producer David Cayley British sociologist David Martin explores the many ways in which modern secular society continues to draw on the repertoire of themes and images found in the Bible. 

Wednesday, October 24
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 3
Early in the post-colonial era, politics in most Muslim countries were framed in secular and nationalist terms. During the last thirty years, the Islamic revival has dramatically changed this picture. Anthropologist Saba Mahmood talks with IDEAS producer David Cayley about her book, The Politics of Piety. 

Thursday, October 25
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 4
The Fundamentals was a series of books, published by the Bible Institute of Los Angeles between 1910 and 1915, which tried to set the basics of Christianity in stone. Fundamentalism now refers to any back-to-basics movement. Malise Ruthven's Fundamentalism asks what all these movements have in common, in this feature interview with David Cayley. 

Friday, October26
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 5
"All significant concepts of the modern theory of the state are secularized theological concepts." So wrote German legal theorist Carl Schmitt in a book called Political Theology. American legal theorist Paul Kahn has just published Political Theology: Four New Chapters in which he argues that the foundations of the American state remain theological. He explores this theme with IDEAS producer David Cayley.

Monday, October, 29
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 6
In 1990 British theologian John Milbank published a five-hundred-page manifesto called Theology and Social Theory: Beyond Secular Reason. The book argued that theology should stop deferring to social theories that are just second-hand theology and declare itself, once again, the queen of the sciences. The book led, in time, to a movement called "Radical Orthodoxy." IDEAS producer David Cayley profiles John Milbank. 

Tuesday, October 30
THE MYTH OF THE SECULAR, Part 7
IDEAS producer David Cayley concludes his series with three thinkers who believe that division of the world into the secular and the religious both oversimplifies and impoverishes political and religious life. Political philosopher William Connolly argues for a richer and more inclusive public sphere; historian of religion Mark Taylor calls for a new philosophy of religion; and Fred Dallmayr presents the case for a deeper and more thorough-going pluralism.

Tune in!

Rosenberg och Jackelén om den politiska religionen

 

Om förutsättningarna för ett post-sekulärt samtal ...

If the social scientist understands "religion" as an  irrational response to fear, and if the religionist understands "social science" as premised on an arbitrary set of presuppositions, then little dialogue is possible. By contrast, if the social scientist understands religion as a rational interpretation of telos and cosmos, and the religionist understands social science as a search for the best society, then the two can walk hand in hand.

Philip S. Gorski, et al. The Post-Secular in Question. New York University Press, p.11

Blond on secular knowledge

Anyone who wishes to hold on to a finite account of cognition, in short anyone who would hold to a secular epistemology, will recognise, to use the Hegel of Glauben und Wissen, ‘something higher above itself from which it is self-excluded’. This situation (whether acknowledged or not) has produced in all subsequent secular thought a relationship with the higher which can perhaps only be described as sublime.

Philip Blond, Post-secular Philosophy: Between Philosophy and Theology. Routledge,  s.8

Rosenberg om det postsekulära samhället

Jag tror att Taylor här rör vid själva kärnan i det som vi kan kalla det postsekulära tillståndet. Här är det inte längre bara religiösa övertygelser och opinioner som kan sägas emanera ur ”irrationella” trosföreställningar. Också det sekulära förnuftet tvingas här rannsaka och begrunda de trosbaserade (utompolitiska) fundamenten för sin egen ”rationalitet”. I det postsekulära samhället är det offentliga förnuftet produkten av en fortlöpande kommunikation mellan såväl ”religiösa” som ”sekulära” trosuppfattningar. 

I varje fall har det blivit allt mera uppenbart att ett samhälles politiska och moraliska grundprinciper inte kan härledas ur politiken själv, än mindre ur vetenskapen eller logiken. Lika lite som de två kanske mest inflytelserika icke-religiösa moralsystemen i västerlandet, kantianismen (pliktmoralen) och utilitarismen (nyttomoralen) nödvändigtvis förmår övertyga också fullt sansade och klartänkande människor om sin inneboende ”rationalitet”. 

Vad både Habermas och Taylor i sista hand söker svaret på är hur de moraliska grundvalarna för demokratin och politiken ska kunna skapas och upprätthållas i ett samhälle präglat av såväl religiös som sekulär mångfald. Vad som skiljer de två filosoferna åt är gränsdragningen mellan Religion och Politik. Vad som förenar dem är övertygelsen om den potentiella fruktbarheten i mötet mellan de båda.

Göran Rosenberg ger i dagens SvD en liten grundkurs i begreppet "det postsekulära samhället". För en fortsättningskurs rekommenderas oblygt denna uppsats.

Caputo on the "theological turn"

"When Nietzsche says “God is dead,” he’s saying that there is no center, no single, overarching principle that explains things. There’s just a multiplicity of fictions or interpretations. Well, if there’s no single overarching principle, that means science is also one more interpretation, and it doesn’t have an exclusive right to absolute truth. But, if that’s true, then non-scientific ways of thinking about the world, including religious ways, resurface."

- Caputo and Vattimo, After the Death of God, p. 133.

Connolly raserar modernitetens murar ...

"The difference between philosophy and faith - which has formed the hallmark of secular thinking - is not recognized by either of us to be a distinction of type. It functions at best as a delineation of components within a religious/philosophical perspective. Every faith has a philosophical component. And every philosophy is invested with faith. The attempt to maintain a sharp line of distinction between the two is one of the things that has placed Catholic philosophy in limbo in academic life. And, I must add, it also encourages many philosophers and theologians to place a minority, non theistic faith in the West, advanced variously by Epicurius, Lucretius, Spinoza, Nietzsche, Deleuze, and Foucault, in the same position. Once you come to terms with the element of faith in utilitarianism, Kantianism and Hegelianism, and then re-encounter the philosophical components of Christianity, Judaism, Buddhism, and Islam, the academic marginalization of both Catholicism and Nietzscheanism loses much of its intellectual grounding. The modern, secular line of distinction between philosophy and faith begins to blur. By faith in this context I mean a lived interpretation which so far has not been subjected to definitive demonstration, one that involves both refined reflection and a gut commitment below the threshold of complex intellectualization. The human condition that makes faith unavoidable, plural, and effective is the same condition that makes the key question of ethics less how to resolve issues within a shared moral creed and more how to negotiate relationships between constituencies, within and across state lines, inhabited by different operational faiths."

--
William Connolly ”Catholicism and Philosophy” in Ruth Abbey, Charles Taylor (Cambridge University Press, 2004), 171.

Asad om religion och politik

Via ett inlägg på The Immanent Frame om religionens roll för revolutionen i Egypten, hittade jag en fantastiskt intressant föreläsning av antropologen Talal Asad (pdf). Utdrag i urval:

The reason there can’t be a universal conception of religion is not because religious phenomena are infinitely varied – although there is in fact great variety in the way people live in the world with their religious beliefs. Nor is it the case that there is no such thing as religion, as some have suggested. It is that defining is an historical act and when the definition is deployed it does different things in different times and circumstances, and responds to different questions, needs, pressures. The concept “religion” is not merely a word: it connects to vocabularies that bring persons and things, desires and practices together in particular traditions in distinctive ways. This applies also to religion’s twin “secularity”..."

(...)

"How does democratic sensibility as an ethos (whether “religious” or “secular”) accord with democracy as the political system of a state? The former, after all, involves the desire for mutual care, distress at the infliction of pain and indignity, concern for the truth more than for immutable subjective rights, the ability to listen and not merely to tell, and the willingness to evaluate behavior without being judgmental toward others; it tends toward greater inclusivity. The latter is jealous of its sovereignty, defines and protects the subjective rights of its citizens (including their right to “religious freedom”), infuses them with nationalist fervor, and invokes bureaucratic rationality in governing them justly; it is fundamentally exclusive. My point is not to argue that the two are necessarily incompatible. I simply ask whether the latter undermines the former – and if it does, then to what extent. I suggest, finally, that the modern idea of religious belief (protected as an individual right) is a function of the secular state but not of democratic sensibility."

Asads kritik av den liberala tendensen att definiera och särskilja vad man kallar religion från annan mänsklig aktivitet är central för vad som kan kallas en postsekulär epistemologi. Centralt för detta perspektiv är viljan att hålla samman teori och praktik genom att framhålla hur vårt tänkande är inbäddat i sociala praktiker. Det finns här intressanta paralleller mellan Asads föreläsning och James K.A Smith postmoderna perspektiv på karismatik och rationalitet. Asad och Smith förenas i sin betoning av sambandet mellan tänkande, gemenskap och kropp. Smith utvecklar dessa tankar bland annat i denna föreläsning.

Om svårigheterna med att förställa sig Jesus i lotusställning

Sociologen Peter Berger skriver här ett intressant blogginlägg med anledning av en artikel om pluralistiska förhållningssätt till religiös mångfald. Artikeln förespråkar att man kan tillhöra två religioner samtidigt. Berger invänder:

There are two important themes that frequently occur in pluralistic approaches to religious diversity. They also occur here. One is the notion that one can relate to other religious traditions by way of common moral principles and of joint political actions. The other is the notion that commonality can be perceived as a result of comparable mystical experiences. Both notions underemphasize the cognitive aspect of religion. Both notions, I think, are problematic. It is doubtful that most traditions share moral principles. One can reduce morality to some practical recommendations. Buddhists and Christians can agree that one should not kick little old ladies into the gutter. But behind this shared recommendation lie vastly different definitions of reality. It is even possible to argue that Buddhist “compassion for all sentient beings” is almost the opposite of Christian caritas. Buddhists and Christians can cooperate in a political project to benefit old people, as indeed they can cooperate in such a project with agnostics and atheists, or even with self-interested businesses marketing walking sticks and sturdy walking shoes to old ladies. Leave aside here the fact that Third Worldist and “progressive” projects are unlikely to do much for the intended beneficiaries. Any joint political projects, whatever their ideological coloration, can only bring together the adherents of different faiths in a temporary, ad hoc manner.
...
It is very important to understand that this mystical undercurrent has always been in tension with the major developments in the three Abrahamic traditions, whose representatives quite correctly suspected mysticism of undermining the core of the respective faiths. Let me put it this way: It is very difficult to imagine Moses, or Jesus, or Muhammad proclaiming their message while sitting in the lotus position!
...
The literature on inter-religious dialogue distinguishes between three general approaches: exclusivism, which affirms the uniqueness and superiority of one’s own faith.; inclusivism, which takes its stand within one tradition, while conceding that truth may also be found outside it; and pluralism, as ably represented by Knitter and Hick. I am of the opinion that inclusivism has the best chance of avoiding both closed-minded fanaticism and self-liquidating relativism.

I ett tänkt postsekulärt samhälle, där distinktionen mellan sekulärt eller religiöst upphävs, och där inte något perspektiv betraktas som neutralt, vidgas naturligtvis frågeställningen om hur olika perspektiv och livsåskådningar skall förhålla sig till varandra. Skall till exempel den kristna traditionen ses som en resurs som genom sina insikter kan hjälpa den liberala staten att motivera och utveckla de mänskliga rättigheterna? Eller, är den kristna traditionen en distinkt egen berättelse som knappast låter sig kombineras med, eller reduceras till verktyg för, någon annan överideologi? Den som exempelvis hävdar att det är klokast att samverka med andra traditioner för människans bästa, måste kunna besvara motfrågorna:

Vilken traditions föreställning om människan, vilken traditions förståelse av "det bästa", och på vems spelplan skall samverkan ske?

Om sekularism och det sekulära

Jag läser om hur en skola i Borås anmälts till skolinspektionen för sin skolavslutning i den lokala SMU-församlingens sporthall. Eleverna uppmanades där att be en bön och sjunga två psalmer. Den anonyme anmälaren tycker att det är kränkande att skolan utövar kristna riter eftersom den ska ha en religiöst neutral hållning.

Så kan man naturligtvis tycka, ingen skall ju tvingas utföra någon annans riter. Denna hållning ger dock upphov till en mängd intressanta följdfrågor. Frågor som: Vad är en religiöst neutral hållning, och är den ens möjlig? Hur skilja mellan är religion och kultur? Är det religiöst neutralt med tomtar och lucior? Är det religiöst neutralt att sjunga "Den blomstertid"?

Vad gäller de två sista frågorna kan en av Skolverkets jurister ge lugnande ord: "Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Förvirringen i den här frågan skulle sannolikt bli mindre med en fördjupad förståelse av skillnaden mellan begreppen "sekularism" och "sekulär". James K.A. Smith reder i en färsk bloggpost under rubriken "Secular" Liberal Arts Education? Or Still "Secularist? ut begreppen, och säger i korthet följande:

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har definierat sekularisering som en rörelse från ett klimat där tro på Gud är oproblematisk och självklar, till ett klimat där tro bara är ett val bland många. På liknande sätt har den amerikanske religionsvetaren Jeffrey Stout beskrivit sekularisering som uppkomsten av ett samtalsklimat där man inte kan utgå från att ens samtalspartners utgår från samma religiösa antaganden som man själv gör, utan att man för den sakens skull behöver överge sina trosföreställningar eller avhålla sig från att ta dem till grund för sitt agerande. Gemensamt för dessa båda perspektiv på sekularisering är att de framhåller pluralismen och ödmjukheten inför att ens eget perspektiv inte är det enda.

Att hävda att vi lever i ett sekulärt samhälle innebär enligt detta synsätt alltså inte att vi lever i ett icke-religiöst samhälle, utan att vi lever i ett pluralistiskt samhälle där ingen plausibilitetsstruktur betraktas som universell eller neutral. Detta perspektiv är väsensskilt från sekularismen som på ett doktrinärt sätt söker utrota vissa föreställningar ("religiösa") från samhället, till förmån för sin egna syn på rationalitet.

Självklart skall ingen tvingas att delta i någon annans berättelse. Men i ett pluralistiskt samhälle fyllt med olika kulturer och traditioner kommer vi alltid att exponeras för varandras berättelser och riter. Jag tror att dessa kulturella möten skulle avdramatiseras om man kunde överge myten om den neutrala och rationella berättelsen, och istället reflektera över hur ens egen berättelse egentligen ser ut.

Som så ofta säger Hauerwas det bäst:

"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."

Efter det postsekulära?

I går hamnade jag i ett livligt samtal med anledning av liberalernas senaste påbud - slöjförbudet. Av alla åtta runt bordet (samtliga partipolitiskt engagerade), var jag den ende som var emot ett förbud. Några var dock dessutom positiva till att skapa ett sekulärt samhälle där det skulle vara förbjudet att bära religiösa symboler på allmän plats. Frankrike var föregångslandet och religiösa krav skulle hållas borta från politik och lag.

Jag hade två motfrågor: 1. Hur definiera religion och religiösa symboler och krav? 2. Varför skall det vara tillåtet att exempelvis bära jackor med emblem för politiska partier, men förbjudet att bära "religiösa" symboler? Då hände det märkliga ... Det blev helt tyst. Ingen runt bordet kunde svara på någon av frågorna.

Jag bestämde mig för att tolka tystnaden som ett uttryck för en begynnande insikt om att vi lever i en post-sekulär tid; en tid där distinktionen religiöst - sekulärt upplevs som konstruerad och förlegad; en tid som blivit medveten om att det sekulära inte är "neutralt", och om att även moderniteten har religiösa anor.

Men vad händer när denna insikt börjat sjunka in? Vad händer med ett samhälle när allt fler får allt svårare att upprätthålla någon skillnad mellan ideologi, politik och religion. Är det viktigt att i förväg kunna kategorisera exempelvis buddhism, mänskliga rättigheter, nationalism, kristendom, neo-liberalism, rational-chioce, marxism? För vem är det viktigt, och varför?

Det är en spännande tid att leva i, full av nya frågor, tankar och förhållanden. After the Postsecular and the Postmodern: New Essays in Continental Philosophy of Religion, är en nyutkommen bok som brottas med frågan om vad som kommer efter det post-sekulära. Kanske kan den ge några nya frågor ...

En intervju med männen bakom boken finnas att läsa här!

Om Skolverket och sekularismen

SR:s grävande journalistikprogram Kaliber har granskat den kristna organisationen Ny Generation. Indignationen över att det finns kristna organisationer som inte bara uppmanar kristna att vara kristna även på skoltid, utan dessutom uppmanar ungdomarna att sprida sitt budskap, vet inga gränser. Från Kalibers artikel om programmet:

"Ungdomsorganisationen Ny Generation uppmanar barn och unga att frälsa sina klasskamrater under skoltid. Deras kristna budskap sprids med hjälp av statliga bidrag. Men skolorna ska vara fria från religiös påverkan enligt läroplanen ."

"”Får jag använda dig på måndag?” Det är på måndag under skoltid som Ny Generation vill att ungdomarna ska berätta om – som de kallar det – det kristna kärleksbudskapet, för sina klasskompisar i korridorerna."

"Claes-Göran Aggebo, undervisningsråd på Skolverket, som är den myndighet som styr skolornas verksamhet. Han blir bekymrad av det han hör. – Det oroande är naturligtvis om man kommer att använda skolan som en plats för att försöka att frälsa andra elever och ha det som en plattform för en väckelseverksamhet, en missionerande verksamhet. Det är naturligtvis inte acceptabelt om det skulle bli på det sättet. Nej, skolorna ska inte användas för att frälsa andra elever, säger Claes-Göran Aggebo. För alla föräldrar måste vara trygga med den plats som de varje dag skickar sina barn till. Skolor som inte är fristående religiösa skolor, ska nämligen ha en, som det heter, icke-konfessionell verksamhet. – Det är rektorerna som måste vara uppmärksamma på den typen av inslag. Alla föräldrar ska ju kunna skicka sina barn till skolan och vara förvissade om att de inte blir påverkade av den ena eller den andra religiösa uppfattningen, säger Claes-Göran Aggebo."

Visst blir man nyfiken på Claes-Görans världsbild. En neutral värld som både kan och bör avgränsas från vissa former av tankar som stämplats som "religiösa". Aldrig har väl det postsekulära samhället känts mer avlägset ...

Som så ofta säger Hauerwas det bäst:

"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."
- The Hauerwas Reader, s. 114

Om den övernaturliga naturen

Hos Silentium Dei hittade jag en läsvärd text av av den ortodoxe teologen Alexander Schmemann som kritiserar den märkliga uppdelningen mellan "andligt kontra materiellt, sakralt kontra profant, övernaturligt kontra naturligt":

... ingenstans i Bibeln finner vi den kategoriklyvning, som självklart strukturerar alla våra sätt att närma oss religionen. I Bibeln är maten, som människan äter, och den värld som hon måste ta del av för att leva, given henne av Gud, och given till gemenskap, kommunion, med Gud. Världen som människans föda är inte "materiellt", begränsat till kroppens funktioner, inte något skilt från och motsatt de specifikt "andliga" funktioner som förbinder människan med Gud. Allt som existerar är Guds gåva till människan, och allt detta existerar för att göra Gud känd för människan, för att göra människans liv till gemenskap, kommunion med Gud. Det är den gudomliga kärleken, som blivit till bröd, till liv för människan.

Det finns ingen sfär av tillvaron som kan avdelas såsom skild från eller oberoende av Gud. Därför blir det för mig märkligt när kristna talar om "naturliga rättigheter". Som om vi inför Gud kunde hävda rätten till något. Som om inte allt var givet av nåd ...

Med Lagerkvist: Allt är nära, allt är långt ifrån. Allt är givet människan som lån.

Om modernitetens religiösa anor

"For churches in Europe, by way of conclusion, post-secularity means reclaiming its own embodiment, but at the same time, the vertiginous experience of meeting an echo of its own message, disseminated, improved on but also distorted by a liberal politics that has long since survived, if only barely, on the illusion of having made a clean break from the religion of its ancestors. A post-secular society would be post-secular even in the absence of churches or any other religious embodiments, inasmuch as post-secular here would mean the recognition of the religious ancestry of modernity."

Den som är intresserad post-sekulär politisk teologi bör kolla in senaste nummret av Modern Theology där Ola Sigurdson skriver under rubriken: "Beyond Secularism? Towards a Post-Secular Political Theology".

Teologiska rummet om det postsekulära tillståndet

P1 drar igång en ny vända med Teologiska rummet. Första programmet handlar om Det postsekulära tillståndet:

"På senare år talas det allt oftare om religionens återkomst, inte minst i västvärldens samhällen. Det har gått så långt att även sekulära samhällsanalytiker och filosofer nu talar om att vi lever i ett postsekulärt tillstånd där religionen blir alltmer synlig, även inom politiken. Men vad innebär det att religionen får större utrymme och hur kommer ett sånt samhälle att se ut?"

Lyssna här!

Habermas om politik och religion

Den tid då man föreställde sig vattentäta skott mellan tro och vetande är tack och lov på väg bort. Allt fler talar nu istället om att vi befinner oss i en post-sekulär tid.

Till och med en del politiker har börjat skjuta upp testbalonger i de post-sekulära vindarna. Det tycks till exempel inom socialdemokratin pågå en process i syfte att omvärdera synen på religion och politik. En politikutvecklingsgrupp med diverse högdjur har tillsats, och i dagarna levererade man en rapport.

Broderskaparna ligger även de på framkant och profilerar sig som "kristen vänster", i stark kontrast till vad de menar är den kristna högern i Sverige. Efter vad jag förstår av denna artikel avses falanger inom Kristdemoraterna samt Claphaminstitutet, som de främsta representanterna för den kristna högern. Detta uppskattades dock inte av alla.

I rapporten från den socialdemokratsika arbetsgruppen återfinns bland annat följande citat:

"Andliga erfarenheter och teologiska frågor må vara privata, men religion fungerar också som kulturbärare och uttryck för etiska grundhållningar, vilket kräver ett bredare politiskt angreppssätt."

"När de sekulära ideologierna inte anses erbjuda svar och framtidshopp blir andra identitetsbärare och andra politiska lösningar viktigare."

"Religiösa argument kan inte ligga till grund för lagstiftning, men lagstiftningen ska erbjuda frihet för varje individ att ha sin tro eller ingen tro alls."

"Teologiska och andliga frågor är inte i första hand politiska frågor utan tillhör i grunden varje människas privata sfär. Men de delar av religion som rör samhällsetik och kulturell identitet är politiska frågor där vi som parti måste ha ett förhållningssätt."

Det är glädjande att socialdemokraterna börjat uppdatera sin syn på religion, även om ovanstående tankegångar varken kan sägas vara så värst radikala eller speciellt förankrade i partiet. Ansatsen är dock lovvärd! När kommer till exempel Folkpartiet att göra motsvarande uppdatering?

En mer progressiv syn på religion och politik kommer istället överaskande nog från den gamle social-liberalen Jürgen Habermas, eller vad sägs om detta citat:

"It is not enough to rely on the condescending benevolence of a secularized authority that comes to tolerate minorities hitherto discriminated against. The parties themselves must reach agreement on the always contested delimitations between a positive liberty to practice a religion of one's own. And the negative liberty to remain spared of the religious practices of others."

Politisk teologi vs. Teologisk politik

Det som dessvärre kommit att reduceras till en teologisk subdisciplin; politisk teologi, tycks glädjande nog vara populärare än någonsin. Detta nyvaknade intresse för vad som ibland även kallas public theology, skall kanske ses en motreaktion mot den privatisering som präglat kristen tro under moderniteten. En privatisering som ofta uppehållt sig vid, och begränsat sig till, den egna bortomjordiska frälsningen.

Det som kommit att kallas politisk teologi borde väl egentligen kallas teologisk politik. Detta då all teologi som inte väljer att underkasta sig den trötta uppdelningen mellan andligt och världsligt, är politisk. I Sverige har Arne Rasmusson, bland annat genom sin lysande avhandling The Church As Polis: From Political Theology to Theological Politics As Exemplified by Jurgen Moltmann and Stanley Hauerwas", kritiserat de upplysningsliberala antaganden som ligger till grund för en modernistisk politisk teologi.

Gemensamt för flera av de nya böckerna som kommit i ämnet är en kaxigare och mer distinkt kristet teologiskt perspektiv, som utan att för den sakens faller för den konstantinska frestelsen.

Här följer två nya spännande böcker, och en antologi om teologisk politik:

A Theology of Public Life - Charles T. Mathewes
"This ground-breaking book defends and details Christian believers' engagement in contemporary pluralistic public life not from the perspective of some neutral ‘public’, but from the particular perspective of Christian faith, arguing that such engagement enriches both public life and Christian citizens' faith themselves."

Theology, Political Theory, And Pluralism Beyond Tolerance And Difference - Kristen Deede Johnson
"Tolerance has been the bedrock of political liberalism, while proponents of agonistic political thought and radical democracy have sought an answer that allows a deeper celebration of difference. Kristen Deede Johnson describes the move from tolerance to difference, and the accompanying move from epistemology to ontology, within recent political theory. Building on this ‘ontological turn’, in search of a theological answer to the question, she puts Augustine into conversation with recent political theorists and theologians. This theological option enables the Church to envision a way to engage with contemporary political society without losing its own embodied story and practices. It contributes to our broader political imagination by offering a picture of rich engagement between the many different particularities that constitute a pluralist society. "

Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World - Lawrence Sullivan
"What has happened to religion in its present manifestations? In recent years, Enlightenment secularization, as it appeared in the global spread of political structures that relegate the sacred to a private sphere, seems suddenly to have foundered. Unexpectedly, it has discovered its own parochialism—has discovered, indeed, that secularization may never have taken place at all."

The Economist om religion och politik

The Economist senaste nummer handlar om "Faith and Politics". Det blir nog spännande läsning. I de artiklar som återfinns på nätet (här och här) tycks dock perspektivet begränsa sig till "clash of the civilization mellan kristna och muslimer" samt dikotomin irrationel tro vs. vetenskaplig modernitet. Till detta finns ju en del att tillägga. Simon Barrow på Ekklesia fyller i sin blogg på med vad det är som Economist-nummret saknar:

"Missing, as far as I can see, are fresh perspectives looking at the changing role and importance of civil society, growing sources of pluralism within communities of religious (and other) commitment, the post-Christendom analysis, John Gray's treatise on terror and modernity, alternative discourses on theopolitics, and 'the clash of barbarisms' counter-position to Huntington lite and the neocons - all of which introduce helpful distinctions missing from what have become the standard sociological tropes."

(...)

"Moreover, if the 'wars of religion' analogy is going to be deployed, it would be helpful to revisit what the original ones were about in some greater depth (mostly not religion, actually, but the struggle for the rise of the modern state), via someone like William T. Cavanaugh."

Peter Berger kommer dock i artikeln med en kul kommentar där han frågar ifrågasätter somliga journalisters perspektiv:
"Rather than studying American evangelicals and Islamic mullahs, you should look at Swedes and New England college professors.”

Nu skall jag gå och köpa tidningen!

Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".

Sekularisera mera!

Andarna vaknar, det är en fröjd att leva. Den som tvekar kan ju slå upp debattsidan i dagens Dagen. På ett och samma uppslag återfinns där tre mycket intressanta inlägg som på olika sätt berör kyrkan, sekulariseringen och nationalstaten.

Emil Mattsson tackar i sitt eminenta debattinlägg Gud för sekulariseringen och menar att vi som kristna måste sluta att påtvinga andra människor kristna värderingar. I det tacket vill jag stämma in! Ju mer kristna värderingar skiljs från staten, desto större chans har kristen tro att bli den befriande kraft den är tänkt att vara. Men när kristen tro går i par med makt och tvång korrumperas den. Evangeliet kommer underifrån och måste tas emot frivilligt, aldrig påtvingat ovanifrån.

Något oväntat delar dock Yada yada ut dagens ros till Sverigedemokraterna. Detta för att de i sin artikel tydliggör vad som händer när förment tal om kristna värden paras med värdekonservatism och nostalgiskt tal om nationalstaten; kristna värden åtskilda från Kristus stelnar till en omänsklig värdekonservatism.

Kanske kan man förstå vissa kristnas ropande efter “kristna värderingar” i lagstiftningen som ett uttryck för församlingens kris. När man upplever att församlingen misslyckats med att gestalta Guds rike, försöker man i stället i ren desperation lagstifta fram detsamma.

Men, som Björne Erixon skriver på samma uppslag:
”Kristendomens framtid vilar ytterst i dens händer som genomborrades på korset. Ur politisk svaghet föds andlig kraft, identitet och trovärdig kristendom.”

Amen!