Om Kant i Döda poeters sällskap

Via en serie tweets fick jag mig nyligen Upplysningens valspråk av Kant till livs:

"Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk."*

Det där med "att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning" har kanske en lite annan klangbotten idag än vad det hade 1784. Kant exemplifierade då omyndigheten med: "Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe osv, så behöver jag inte anstränga mig själv".
Idag väcker valspråket andra sorts frågor: Är mitt förstånd verkligen mitt? Är det möjligt att göra bruk av sitt förstånd utan påverkan och ledning? Har Upplysningen gjort oss till myndiga och mogna människor? Jag kom att tänka på en träffande text av Stanley Hauerwas som problematiserar en oreflekterad tilltro till det fria förnuftet:

"Both Kant and the utilitarians assumed that the task of the ethicist was to explicate the presuppositions everyone shares. Ethics is the attempt to systematize what we all perhaps only inchoately know or which we have perhaps failed to make sufficiently explicit. Such a view of ethics can appear quite anticonventional, but even the anticonventional stance gains its power by appeal to what anyone would think upon reflection. This can be nicely illustrated in terms of the recent movie, The Dead Poets Society. It is an entertaining, popular movie that appeals to our moral sensibilities. The movie depicts a young and creative teacher battling what appears to be the unthinking authoritarianism of the school as well as his students' (at first) uncomprehending resistance to his teaching method. The young teacher, whose subject is romantic poetry, which may or may not be all that important, takes as his primary pedagogical task helping his students think for themselves. We watch him slowly awaken one student after another to the possibility of their own talents and potential. At the end, even though he has been fired by the school, we are thrilled as his students find the ability to stand against authority, to think for themselves.

This movie seems to be a wonderful testimony to the independence of spirit that democracies putatively want to encourage. Yet I can think of no more conformist message in liberal societies than the idea that students should learn to think for themselves. What must be said is that most students in our society do not have minds well enough trained to think. A central pedagogical task is to tell students that their problem is that they do not have minds worth making up. That is why training is so important, because training involves the formation of the self through submission to authority that will provide people with the virtues necessary to make reasoned judgment." **

Själv funderar jag på om det kan vara så att Upplysningens upprop mot traditionsbaserat förnuft parat med dess negativa frihetssyn har gjort oss blinda för en annan sorts omyndighet. John Milbank sätter ord på något av detta:

"I can choose anything anywhere, but these choices will always be for the choices of others, selecting me. Since anything can now be mine, nothing will really be mine. Since I am offered absolute Kantian liberty without the guidance of education of my judgement, I will be perfectly manipulated: absolutely controlled in my important choices (for the exploitative outlet for sub-standard coffee for example, or the exploitative lifestyle website, that some poor individual imagines they have freely invented), and within this allowed a measure of predetermined indifferent laxity (a shot of this or that sickly flavour to disguise the third-rate coffee-blend, the sub-choice of lifestyle that gives me the illusion of interacting with the Internet . . .)"***

Om Kants upprop gällde frigörelse från blind auktoritetstro och självförvållad omyndighet, så är samtidens stora fråga var det finns resurser som kan att leda människan ut ur hennes självförvållade kommersialisering, ensamhet, och vilsenhet. Om Upplysningens valspråk på sin tid var ett stridsrop för frihet, är det idag snarast ett uttryck för konformism. Den viktiga politiska frågan idag är inte så mycket bristen på frihet, utan bristen på gemenskap. 

--
* Ur «Vad är upplysning» Immanuel Kant, Symposion, 1989
** Stanley Hauerwas - Discipleship as a Craft, Church as a Disciplined Community
*** John Milbank. Being Reconciled. Routledge, 2003. s.290

The wall of separation

"We live in an age whose chief moral value has been determined, by overwhelming consensus, to be the absolute liberty of personal volition, the power of each of us to choose what he or she believes, wants, needs, or must possess; our culturally most persuasive models of human freedom are unambiguously voluntarist and, in a rather debased and degraded way, Promethean; the will, we believe, is sovereign because unpremised, free because spontaneous, and this is the highest good. And a society that believes this must, at least implicitly, embrace and subtly advocate a very particular moral metaphysics: the unreality of any “value” higher than choice, or of any transcendent Good ordering desire towards a higher end. Desire is free to propose, seize, accept or reject, want or not want — but not to obey. Society must thus be secured against the intrusions of the Good, or of God, so that its citizens may determine their own lives by the choices they make from a universe of morally indifferent but variably desirable ends, unencumbered by any prior grammar of obligation or value (in America, we call this the “wall of separation”)."

- Ur David Bentley Harts text Christ and Nothing

Om sekulära liturgier och ateismens omöjlighet

Via denna föreläsning av James K.A. Smith på temat sekulära liturgier hittade jag fram till en fantastisk text av den hyllade amerikanske författaren David Foster Wallace. Nedanstående är ett utdrag ur ett längre tal på temat 'making it to 30, or maybe 50, without wanting to shoot yourself in the head', som Foster Wallace höll för en avgångsklass.

"Because here's something else that's true. In the day-to-day trenches of adult life, there is no such thing as atheism. There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only choice we get is what to worship. And an outstanding reason for choosing some sort of god or spiritual-type thing to worship - be it JC or Allah, be it Yahweh or the Wiccan mother-goddess or the Four Noble Truths or some infrangible set of ethical principles - is that pretty much anything else you worship will eat you alive. If you worship money and things - if they are where you tap real meaning in life - then you will never have enough. Never feel you have enough. It's the truth. Worship your own body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly, and when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally plant you. On one level, we all know this stuff already - it's been codified as myths, proverbs, clichés, bromides, epigrams, parables: the skeleton of every great story. The trick is keeping the truth up front in daily consciousness. Worship power - you will feel weak and afraid, and you will need ever more power over others to keep the fear at bay. Worship your intellect, being seen as smart - you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out.

The insidious thing about these forms of worship is not that they're evil or sinful; it is that they are unconscious. They are default settings. They're the kind of worship you just gradually slip into, day after day, getting more and more selective about what you see and how you measure value without ever being fully aware that that's what you're doing. And the world will not discourage you from operating on your default settings, because the world of men and money and power hums along quite nicely on the fuel of fear and contempt and frustration and craving and the worship of self. Our own present culture has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary wealth and comfort and personal freedom. The freedom to be lords of our own tiny skull-sized kingdoms, alone at the centre of all creation. This kind of freedom has much to recommend it. But there are all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you will not hear much talked about in the great outside world of winning and achieving and displaying. The really important kind of freedom involves attention, and awareness, and discipline, and effort, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them, over and over, in myriad petty little unsexy ways, every day. That is real freedom. The alternative is unconsciousness, the default setting, the "rat race" - the constant gnawing sense of having had and lost some infinite thing."

Om Don Draper och friheten i Kristus

"Detta är den moderna gnosticismen: vi skådar mot drömmen om en ljusnande framtid, och vänder blicken bort från vardagen. Vi söker frälsningen i den abstrakta illusionen i stället för i den konkreta, jordiga vardag vi har framför oss. Vi inser därför inte hur vacker den är: människorna, uppgifterna och alla ting vi har runt omkring oss"

Missa inte Joel Halldorfs krönika i Dagen om Don Draper, den grå vardagen och friheten i Kristus.

Bentley Hart om frihet och det goda livet

David Bentley Hart är en framstående ortodox teolog, filosof och samhällsdebattör som bland annat uppmärksammats för sin bok Atheist Delusions. Den som är nyfiken på Bentley Hart bör kolla in dessa korta videointervjuer!

I ett av dessa klipp talar han belysande om två konkurrerande föreställningar om frihet och det goda livet:

Ethics and the good life from CPX on Vimeo.

"(Modern notions of freedom) defines freedom not in the classical sense as the power of a being to realize its nature by growing into greater conformity with the good as such. We don’t assume we have a nature, we don’t assume the good as such is anything other than a cultural construction. Rather freedom consists in the unrestrained spontaneous power of the self to construct for itself the ends it desires. And then to pursuit them with as little interference as possible to the greatest extent of its power. If that is true, if we are working with that model of freedom, the pretense that there is some obviously self-evident system of ethics out there that all rational people will agree on because it is good for us is absurd."

Zizek om vulkanens effekter

Vi lever i en tid när när vi både har makt över naturen, och samtidigt är mer utelämnade till den än någonsin, skriver Slavoj Zizek i en färsk artikel med anledning av vulkanutbrottets konsekvenser:

Our growing freedom from and control over nature - indeed our survival - rely on a series of stable natural parameters that we tend to take for granted: in temperature, for example, the composition of the air, water and energy supply, and so on. We can "do what we want" only so long as we remain marginal enough. The limits to our freedom become palpable with ecological disturbances, as our ability to transform nature destabilises the basic geological conditions of life on earth.

(...)

There is, however, something deceptively reassuring in this readiness to assume responsibility for the threats to our environment. We like to feel guilty because that suggests everything depends on us - if we pull the strings of the catastrophe, then we can save ourselves simply by changing our lives. The ongoing volcanic outburst is a reminder that our ecological troubles cannot be reduced to our hubris, to our disturbing the balanced order of earth.

Tänk om allt inte är upp till oss ...

Om naturen som det yttersta hotet mot frihet

Foto: Robert Hammarstrand

På tal om föreställningen om människans oinskränkta herravälde över naturen, så tycks den återfinnas både inom marxismen och inom kapitalismen. I alla fall enligt nedanstående exempel:

Michael Allen Gillespie beskriver i sin bok The Theological Origins of Modernity, hur vänsterhegelianerna i sin jakt på total frihet även försökte bekämpa den begränsande naturen:

"In place of the existing order they imagined a world in which everyone would be able to do whatever they wished, to ´hunt in the morning, fish in the afternon, and be a critical critic in the evening.´However, such universal freedom and prosperity could only be achieved if nature were completely mastered. To achieve this goal, they believed it would thus be necesary to be free human productivity forces by means of a revolutionary overthrow of the existing social and political order. In this way the artificial constraints on the productive power of technology would be removed, a superabundance created, and all want eliminated."
Michael Allen Gillespie, The Theological Origins of Modernity. (The University of Chicago Press: 2008). s.283

Terry Eagleton hävdar i After Theory att kapitalismen, trots sitt vurmande för materialismen, är hemligt allergisk mot det materiella, inklusive naturen:

"It is a culture shot through with fantasy, idealist to its core, powered by a disembodied will which dreams of pounding Nature to pieces. It makes an idol out of matter, but cannot stomach the resistance it offers to its grandiose schemes. It is to be sure, no crime to tattoo your biceps. The West has long believed in molding Nature to its own desires; it is just that it used to be known as the pioneer spirit and is nowdays known as postmodernism. Taming the Mississippi and piercing your navel are just earlier and later versions of the same ideology. Having moulded the landscape to our own image and landscape, we have now begun to recraft ourselves. Civil engineering has been joined by cosmetic surgery. But there can be more or less cridible reasons for piercing your navel. The credible reason is that it is fun; the discreditable reason is that it may involve the belief that your body, like your bank account, is yours to do what you like with."
Terry Eagleton, After Theory (Penguin books, 2004) s. 165

Marxismen och kapitalismen tycks alltså förenad av ett sorts gemensamt förakt för naturen och de begränsingar som den ställer människan inför. Ny tanke för mig ...

Nina Björk om Friheten

Idag kan man läsa en grymt intressant intervju med feminist-ikonen Nina Björk i DN. Detta med anledning av att hon igår la fram sin avhandling: Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, vid Göteborgs Universitet.

I pressmedelandet inför disuptationen, som är en sorts uppgöresle med liberalismen, står att läsa:

"I vår samtid anses den västerländska människan vara fri. Fri att välja – allt från tvättmedel och elbolag till personlighet och livsstil. Den moderna friheten känner inga gränser. Men Nina Björk hävdar i sin avhandling att människan tvärtemot är en ytterst beroende varelse som skapas i samspel med andra och med den natur hon lever i.

I sin avhandling för Nina Björk fram en motberättelse till denna frihetens fiktion. Hon argumenterar för att människan i grunden är en beroende och relationell varelse, som skapas i samspel med andra människor och med den natur utan vilken hon inte kan leva. Mot drömmen om den fria själen ställer hon sanningen om den beroende kroppen."

Hör ni vad hon säger? En motberättelse till frihetens fiktion! Männsikan som beroende! Hon låter ju som vilken radikalortodox eller postsekulär teolog som helst. Det blir liksom dubbbelt effektfullt att kritiken mot liberalismen kommer från Björk, som ju länge kämpat feminismens frihetskamp.

I DN-intervjun fortsätter hon:
"... i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt".

Så fort vi tillstår att frihet definierad enbart negativa i termer (dvs som exempelvis frihet från ... etc.) går miste om något oerhört väsentligt, så närmar vi oss ett augustinskt synsätt. Men att tala om frihet på ett mer fullödigt sätt kräver dock att man samtidigt går i brottningskamp med frågorna om vad som är meningen och målet med livet. För vad skall vi egentligen göra med vår frihet? Konsumera?

Det är just denna brottningskamp som Björk vågar gå in i:

"Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Men i en kultur där det inte får finnas något som människor bör bli lyckliga av, det vill säga något som människor bör göra med sin frihet, i en sådan kultur är allt som återstår den enes vilja mot den andres, eller med Nietzsche "viljan till makt". Och när det kommer till livsstilsval är de ojämförbart starkaste agenterna ofta de multinationella företagen ...

"Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska längta efter."

Det känns gott att fler och fler börjar inse att en av västvärldens viktigaste kamper idag handlar om vår fantasi, om möjligheten att föreställa sig en annorlunda värld.

Zizek om frihet

Slavoj Žižek återger i inledingen till sin bok Välkommen till verklighetens öken, ett skämt från det forna DDR om en tysk arbetare som får jobb i Sibirien:

Eftersom arbetaren är medveten om att all post kommer att läsas av cencorerna, säger han till en vän: 'Låt oss skapa en kod: om du får ett brev av mig som är skrivet med rött bläck så är det falskt."

Efter en månad får hans vän det första brevet, skrivet med blått bläck:
'Allt är underbart här: hyllorna i affärerna är överfulla, mat finns i överflöd, lägenheterna är stora och ordentligt uppvärmda, biograferna visar filmer från väst, här finns många vackra flickor som är redo för en affär - det enda som du inte kan få tag på är rött bläck.'

Zizek tycks mena att vi känner oss fria eftersom vi saknar det språk som krävs för att uttrycka vår ofrihet, även i den liberala demokratin.
Cavanaugh är ju inne på samma linje när han hävdar att "politics is a practice of the imagination" (som jag skrev om här).

Om människan djupast sett inte söker ett spänningsfritt tillstånd, utan en utmaning som är henne värdig, så är det tydligt att den liberala demokratin saknar ett fullödigt språk för att formulera hennes dilemma.

Är det inte just därför som de intressantaste kulturkritikerna använder sig av teologin som verktyg?

Augustine vs. Friedman

Det finns få teologiska grepp jag uppskattar så mycket som när någon tar sig tid för att med teologin som verktyg problematisera vår samtid. Teologi som kulturkritik, typ.

William Cavanaughs bok Being Consumed är ett lysande exempel på detta. I bokens första kapitel tar han sig an synen på frihet. Milton Friedmans negativa frihetsbegrepp som det kommer till utryck i hans texter om den fria marknaden kontrasteras där mot Augustinus positiva frihetsbegrepp.

Augustinus frihetsbegrepp innebär ju så mycket mer än bara frihet från det som uppfattas begränsa vårt självbestämmmande:

"Freedom is not simply negative freedom from, but freedom for, a capacity to achieve certain worthwhile goals. All of those goals are taken up into the one overriding teolos of human life, the return to God. Freedom is thus fully a function of Gods grace within us. Freedom is being wrapped up in the will of God, who is the condition of human freedom. Being is not autonomous; all being participates in God, the source of being."

"In Augustine´s thought, we desperately need not to be left to the tyranny of our own wills. The key to true freedom is not just following whatever deisires we happen to have, but cultivating the right ones"

men...

"Where there are no objectively desirable ends, and the individual is told to choose his or her own ends, then choice itself becomes the only thing that is inherently good. When there is a recession, we are told to get the economy moving; what we buy makes no difference. All desires, good and bad, melt into the one overriding imperative to consume, and we all stand under the one sacred canopy of consumption for its own sake."

Det är därför som kristna kan säga så konstiga saker som: Det är bara i Din vilja som min frihet är.

You gotta serve somebody

På en gudstjänst jag besökte nyligen sjöngs en sång med refrängen "Det är bara i Din vilja som min frihet är". Jag har inte riktigt kunnat släppa denna strof sedan dess.

Kanske beroende på att allt tal om frihet idag handlar om frihet ifrån något, så kallad negativ frihet. Oftast talar man ju om frihet i termer av frigörelse från strukturer, kulturer, religioner och auktoriteter. Kort sagt, frihet från allt som kan tänkas att begränsa vår handlingsfrihet eller självbestämmande.

Att som kristen säga sig ha funnit frihet genom att underordna sig Guds vilja ter sig då som en ren självmotsägelse. Men detta är vad kristen tro alltid har hävdat; att vår vilja inte är fri, utan så skadad att vi är oförmögna att göra det vi egentligen vill. Luther som i böcker som Om den trälbundna viljan betonade vår oförmåga att göra det goda, definierade synd som "Incurvatus in se", människans inkrökthet i sig själv. Utlämnade åt vår egen frihet kröker vi oss in i oss själva och är oförmögna att vända oss utåt. Men paradoxalt nog är det först när vi underordnar oss och tjänar som vår inkrökthet kan börja hävas.

Den intressanta frågan är alltså vilken sorts frihet vi skall sträva efter, och hur vi vill använda den? Frihet och rättvisa är ju inte självförklarande begrepp, utan kräver en tradition eller en berättelse för att fylla dem med innehåll.

Med Stanley Hauerwas ord:

"[W]e must first experience the kingdom if we are even to know what kind of freedom and what kind of equality we should desire. Christian freedom lies in service, Christian equality is equality before God, and neither can be achieved through the coercive efforts of liberal idealists who would transform the world into their image."

Kanske är det som Bob Dylan sjunger, att valet inte står mellan att tjäna eller att inte tjäna, utan mellan vem vi väljer att tjäna.

You gotta serve somebody!