DN och illusionen om det opolitiska

Jag läser att DN inför en policy om att ordet "hen" inte får användas i nyhets- eller reportagetexter. DN lär motivera beslutet med att "hen" kan uppfattas som ett "queerpolitiskt ställningstagande".

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om både hen som begrepp och om queer-teori, men att motivera ett begreppsförbud med att ordet i sig skulle vara politiskt säger något om DN:s självuppfattning och världsbild. Tydligen skall "oberoende liberal" inte uppfattas som en politisk positionering utan kanske snarare som en epistemologisk etikett som anger att man skriver från en ideologiskt neutral position varifrån man kan bedöma världen. Att DN:s påbud skulle kunna riskera att uppfattas som ett "hetropolitiskt ställningstagande" verkar inte förespegla dem.

Företällningen om att det skulle finnas ett opolitiskt språk är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella språket.

Om språkets betydelse för en kristen debattör

I en artikel i Dagen den 16/11 reflekterar Daniel Grahn kring frågan Vad  är en kristen debattör? Grahn listar i artikeln ett antal goda egenskaper som han menar en kristen debattör eller opinionsbildare bör besitta. Jag instämmer i flera av dessa, men tror att nedanstående stycke behöver problematiseras:

“Kunskap, är nödvändigt. En kunskap som kan översätta bibliska sanningar till vår tids verklighet, med argument som alla kan ta ställning till. "Så säger Herren", eller "Enligt Guds ord" fungerar inte när dessa auktoriteter inte anses vara det. Argumenten måste komma från vår kultur, och den kontext vi befinner oss i. Här går många bort sig.

Språket, är också en avgörande faktor. Att ha ett ordförråd som ger tyngd, men inte blir religiöst eller exkluderande. Det får heller inte vara för akademiskt, men ändå trovärdigt. Svår balansgång.”

Jag håller med om att språket är en avgörande faktor, men av delvis andra skäl än Grahn menar. Grahn tycks mena att språket utan problem kan skiljas från kunskapen om verkligheten. Jag skulle vilja invända att eftersom vårt språk formas i dialog med de vi samtalar med, och språket i sin tur formar vår syn på verkligheten, bör vi vara vaksamma på att det språk vi använder kan bära med sig antaganden om verkligheten som vi egentligen inte ställer oss bakom. Det är mot denna bakgrund som jag reagerar mot några av Grahns skrivningar.

Föreställningen att det går att översätta kristen tro till ett sorts “neutralt” icke-religiöst språk är problematisk. Det finns nämligen inga neutrala språk. Alla språk hör hemma i en kultur som återspeglar dess värderingar och syn på verkligheten. Alla språk är i denna mening “religiösa” eller “exkluderande”. När Grahn skriver att “argumenten måste komma från vår kultur”, så finns det en uppenbar risk att vi gör vår egen kultur, och vad som är acceptabelt för “den moderna människan”, till horisont och begränsning för kristen tro. Men, som den amerikanska teologen Stanley Hauerwas formulerat saken: kyrkans uppgift är inte att göra evangeliet begripligt för den moderna världen, utan att göra den moderna världen begriplig för evangeliet. Hauerwas poäng är att det är världen som skall förstås i ljuset av evangeliet, inte tvärtom. 

Att bli kristen är precis som att lära sig ett nytt språk. Med det nya språket kommer nya begrepp som hjälper mig att förstå och se världen i ett nytt ljus. Detta är en lång och svår träningsprocess som är nära förbunden med den egna identiteten. Kyrkan kallar denna språkträning för lärjungaskap, och är en av svensk kristenhets största utmaningar. 

Vi känner nog alla av pressen att uttrycka vår tro på ett sätt som låter tolerant mot de som tror annorlunda. Vi kanske säger något i stil med: “Som kristen tror jag att Jesus är vår väg till Gud, men att andra traditioner har sina vägar till Gud”. Jag menar dock att detta är ett exempel på dålig “kristendomska”. Ett försök till ett mer “grammatiskt korrekt”, eller ett mer genuint kristet, svar bör rimligen börja med insikten om att vi bekänner Gud som treenig, och att Jesus, den andra personen i treenigheten inte bara är en väg, utan själv Gud. Problemet är att vi tror oss kunna prata om “gud” i allmänhet. Poängen är dock att vi som kristna inte känner “gud” i allmänhet, utan bara Gud som treenig, uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Detta är inte teologiska spetsfundigheter, utan hör till grundkursen i “kristendomska”. 

Jag menar att en god och genuint kristen debattör tillfullo måste behärska “kristendomska”. Detta innebär bland annat att sluta oroa sig för att man låter “religiös”. Den populära föreställningen att vi måste översätta vår tro till ett förment sekulärt språk i syfte att vara inkluderande, är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella sekulära språket. Att tala kristendomska betyder dock inte att de som pratar andra språk inte kan förstå vad som sägs. Man kan nämligen prata utmärkt kristendomska med både arameisk, engelsk, och svensk dialekt.  Detta kräver dock ihärdig träning, och platsen för denna språkträning är kyrkan. Det är i gudstjänstens liturgi; genom predikan, tillbedjan, sång och textläsning, som vi formas till att tala “kristendomska” flytande. En sådan träning är oundgänglig för den som vill vara en god och genuint kristen debattör!

När språket tar semester ...

En hemlös man misshandlades nyligen till döds av fem poliser i Orange County, Kalifornien. Enligt NY Times har FBI nu inlett en undersökning för att utreda om mannens medborgerliga rättigheter har kränkts. Denna absurda detalj fick mig att tänka på en fantastisk föreläsning om språk med Stanley Hauerwas jag nyligen lyssnade på:

I have no difficulty with rights claims that express social and legal duties. But claims of human rights as human rights involves philosophical difficulties that can not be resolved. In particular questions about what kind of human beings we need to be to have rights is very troubling in relationship to the mentally handicapped. Moreover once rights language is legitimized in the abstract, rights seems to multiply faster than rabbits . My deepest worry about rights however is how the language of rights can eviscerate more determinative moral descriptions. (...)

If you think rights are more basic than the description murder, you have an indication that the language has gone on holiday.

Inspirerad av Wittgenstein sätter Hauerwas som så ofta fingret på frågan om vilken berättelse och vilket språk som formar vår verklighet. Är det berättelsen om ett föreställt socialt kontrakt som ger individer vissa rättigheter? Eller är det berättelsen om hur Guds kärlek och nåd omfattar alla människor?

Hauerwas drar det till sin spets: "You can only act in a world you can see, and the only way you learn to see is by learning to say".

Om kristet språk

• Stanley Hauerwas skriver om konsten att tala som en kristen: Reflections on learning how to speak Christian
  
  
• Ben Myers skriver om att blogga kristet; Blogging as a Theological Discourse

Språkpolis på heligt uppdrag

Motsättningarna hårdnar mellan muslimer och kristna i Malaysia sedan en domstol slagit fast att kristna har rätt att använda ordet Allah om Gud.

Det visar sig dock att Allah inte är det enda ordet som somliga menar att icke-muslimer inte får använda i en icke-muslimsk kontext. Även orden Kaabah (Islams viktigaste helgedom i Mecka), Solat (bön) och Baitullah (Guds hus) är ord det hävdas ensamrätt till. I delstaten Pahang finns 25 ord som inte kan användas i skrift eller tal för att beskriva en annan religion än islam.
Kanske ligger viljan att kontrollera språket nära till hands om man betraktar Guds ord som heligt i en bokstavlig och dikterad mening ...

Oavsett så väcker konflikten mängder av spännande språkfilosofiska frågor om möjligheten att kontrollera ords mening, betydelse och kontext. Lustigt nog så påminner strävan att monopolisera ord lite om hur vissa grupper i Sverige gjort exklusiva anspråk på begreppet äktenskap.