Zizek´s theopolitical imagination

"In mid-April 2011, the Chinese government prohibited on TV, films, and novels all stories that contain alternate reality or time travel. This is a good sign for China. These people still dream about alternatives, so you have to prohibit this dreaming. Here, we don’t need a prohibition because the ruling system has even oppressed our capacity to dream. Look at the movies that we see all the time. It’s easy to imagine the end of the world. An asteroid destroying all life and so on. But you cannot imagine the end of capitalism."

(...)

"Communism failed absolutely, but the problems of the commons are here. They are telling you we are not American here. But the conservatives fundamentalists who claim they really are American have to be reminded of something: What is Christianity? It’s the holy spirit. What is the holy spirit? It’s an egalitarian community of believers who are linked by love for each other, and who only have their own freedom and responsibility to do it. In this sense, the holy spirit is here now. And down there on Wall Street, there are pagans who are worshipping blasphemous idols. So all we need is patience."

Slavoj Zizek´s Wall Street speech in transcript

Om bristen på transcendens ...

Om du bara skall läsa en teologisk-politisk recension av en påkostad fantasy-tv-serie i år rekommenderas denna:

"As expansive as fantasy and sci-fi can be, spewing forth know-it-all translation droids and winged monkeys and gigantic worms, it all seems to end in the same predictably doomed battles between factions — armies from the north, east, south and west, clashing in the night. And just a few episodes into “Game of Thrones,” the central thrust becomes clear: after this revolution, there will be peace and then . . . another revolution. And though the years may come and go, the people will slit one another’s throats and covet their brothers’ wives, over and over again. It’s odd, seen this way, to call the genre “fantasy” at all.

“Killing clears my head,” Baratheon says. And fantasy clears ours. It’s strange, then, that fantasy writers would so often take the oddest quirks of the imagination and the loftiest flights of fancy and boil them down to the same pools of blood in the dust. Why invent nomadic tribes, noble kings and mythical creatures from whole cloth, only to doom them to repeat the worst mistakes of human history or reflect the saddest aspects of human nature? Surely, someone, somewhere can imagine an alternative to this endlessly repeated unhappy ending.

Ultimately, this is the worry with “Game of Thrones” — that, like so much in its genre, it will turn out to be all thrones and few games. Sure, the life-and-death, gods-and-girded-warriors gravitas of fantasy explains much of its appeal, but maybe we should try throwing in a gaggle of philosophers, artists, scientists and idealists, who might collaborate to lift us out of the mire of our shared dread, to prevent us from reproducing our own suffering in the generations to come. That way, maybe, instead of blindly fornicating and fighting ourselves to death in a repetitive loop, we might imagine a whole new ending. Isn’t that what fantasy is for?"

Vems berättelse är din?

För mig sjunger just nu Oskar Linnros, Håkan Arenius och William Cavanaugh alla på samma sång;

Arenius med sin krönika "Vilken berättelse vill du ska forma världen?";

Just när man tror att världen måste se ut så här slår en annan berättelse igenom - och det kan gå fort! (...) Vi medborgare har ett ansvar att genomskåda de berättelser som formar oss.

Cavanaugh i sin text "The World in a Wafer: A Geography of The Eucharist As Resistance To Globalization";

The universal is mediated by the local; the institutions of civil society, as Hegel saw, are educative, or as Foucault would later say, disciplinary. Parties, unions, churches, families, prisons, hospitals, and schools help to embody and produce the state project.

... och Linnros i sin låt "Genom Eld";

Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion.
Vi äter skiten så vant
Att vi börjat gilla smaken utav skit
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå
Genom eld

Vad deras gemensamma sång handlar om?
Att maktkampen om tillvaron först utspelas i våra inre rum!

Intervju med Kevin Vanhoozer

Kevin Vanhoozer intervjuas med anledning av hans flytt till Wheaton, och talar bland annat om teologins balansgång mellan kulturell relevans och isolering:

Några highlights:

"I have a pet theory: every significant intellectual and cultural trend eventually shows up in the way people read the Bible."

"The most important thing is to be aware that culture is always, already there--something in which we live and move and have our historical being--and that it is always actively cultivating, always forming habits of the heart and habits of perception."

"My concern is that many Evangelicals are suffering from malnourished imaginations. This impedes their ability to live coherently in the world--that is, according to a meaningful metanarrative. We want to believe the Bible, but we are unable to see our world in biblical terms (...) That leads to a fatal disconnect between our belief-system and our behavior, our faith and our life."

"Hermeneutics is a subset of ethics because interpretation aims at a certain kind of good, namely, understanding. In my book I argue for the importance of what I call the interpretative virtues: habits of mind that are more conducive than not to getting understanding. In particular, humility is a key interpretive virtue without which readers cannot do justice to authors as "others.""

Om diagnosens makt

Jag läser en skrämmande DN Essä om de medicinska diagnosernas makt att forma vår verklighet och våra föreställningar om normalitet:

"Läkemedelsföretagen och forskarna har börjat laborera med samhällsnormaliteten, den idealtillvaro som alltså iscensatts av de diffusa kapitalistiska regissörerna bakom konsumtionssamhället, och som nu flyttat in i
våra innersta drömmar."

"... fokus har förskjutits från att bota sjukdomar (inte så lukrativt) till att tänja fram och medicinera kroniska tillstånd (långsiktig kassakossa)."

"Om min frustration plötsligt kan diagnostiseras som generaliserad ångest, fast det egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller befogat samhällshat som borde vändas utåt, bör jag nog hålla mig borta från piller­klåfingriga läkare, utbildade eller påverkade av läkemedelsföretagen."

Dagens filmtips: Gökboet

Om arbetarrörelsens och kyrkans brist på fantasi

I morse läste jag en kulturartikel i GP med rubriken "Dags för nytänk inom arbetarrörelsen", och fastnade vid detta stycke:

"Vår tids tragedi är att arbetarrörelsen i stort saknar självständiga alternativ. I rörelsens barndom pryddes standar och pamfletter med uppstigande solar, symboler för en självmedveten och framtidstroende kraft redo att ta över där upplysningen och den borgerliga revolutionen gjort halt när den väl befäst kapitalets välde. I dag har denna rörelses ledning föga annat att erbjuda än uppslutning kring samma kapital."

Gäller inte precis detsamma för kyrkan, tänker jag? I alla fall för den västerländska kristenheten som under moderniteten i så stor utsträckning retirerat från det offentliga, med trons privatisering och individualisering som följd. En kyrka som inordnat sig under den liberala demokratins hegemoni så till den grad att den i det nästmaste förlorat sin egen röst och sin egen berättelse, och därmed berövats sin politiska sprängkraft.

I sin bok Theopolitical Imagination har den amerikanske teologen William Cavanaugh tydliggjort länken mellan fantasi och politik:

"Politics is a practice of the imagination. Sometimes politics is the ‘art of the possible,’ but it is always an art, and engages the imagination just as art does. We are often fooled by the seeming solidity of the materials of politics, its armies and offices, into forgetting that these materials are marshalled by acts of the imagination.

How does a provincial farm boy become persuaded that he must travel as a soldier to another part of the world and kill people he knows nothing about? He must be convinced of the reality of borders, and imagine himself deeply, mystically, united to a wider national community that stops abruptly at those borders. The nation-state is, as Benedict Anderson has shown, one important and historically contingent type of ‘imagined community’ around which our conceptions of politics tend to gather”

Källa: William Cavanaugh, Theoplitical Imagination. Discovering the Liturgy as a Political Act in an Age of Global Consumerism. (London: t&t clark, 2005). s.1

Så, om man får tro Cavanaugh, så måste både arbetarrörelsen och kyrkan bli bättre på att föreställa sig världen annorlunda, och kanske viktigast av allt, att gestalta denna skillnad.

Nina Björk om Friheten

Idag kan man läsa en grymt intressant intervju med feminist-ikonen Nina Björk i DN. Detta med anledning av att hon igår la fram sin avhandling: Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, vid Göteborgs Universitet.

I pressmedelandet inför disuptationen, som är en sorts uppgöresle med liberalismen, står att läsa:

"I vår samtid anses den västerländska människan vara fri. Fri att välja – allt från tvättmedel och elbolag till personlighet och livsstil. Den moderna friheten känner inga gränser. Men Nina Björk hävdar i sin avhandling att människan tvärtemot är en ytterst beroende varelse som skapas i samspel med andra och med den natur hon lever i.

I sin avhandling för Nina Björk fram en motberättelse till denna frihetens fiktion. Hon argumenterar för att människan i grunden är en beroende och relationell varelse, som skapas i samspel med andra människor och med den natur utan vilken hon inte kan leva. Mot drömmen om den fria själen ställer hon sanningen om den beroende kroppen."

Hör ni vad hon säger? En motberättelse till frihetens fiktion! Männsikan som beroende! Hon låter ju som vilken radikalortodox eller postsekulär teolog som helst. Det blir liksom dubbbelt effektfullt att kritiken mot liberalismen kommer från Björk, som ju länge kämpat feminismens frihetskamp.

I DN-intervjun fortsätter hon:
"... i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt".

Så fort vi tillstår att frihet definierad enbart negativa i termer (dvs som exempelvis frihet från ... etc.) går miste om något oerhört väsentligt, så närmar vi oss ett augustinskt synsätt. Men att tala om frihet på ett mer fullödigt sätt kräver dock att man samtidigt går i brottningskamp med frågorna om vad som är meningen och målet med livet. För vad skall vi egentligen göra med vår frihet? Konsumera?

Det är just denna brottningskamp som Björk vågar gå in i:

"Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Men i en kultur där det inte får finnas något som människor bör bli lyckliga av, det vill säga något som människor bör göra med sin frihet, i en sådan kultur är allt som återstår den enes vilja mot den andres, eller med Nietzsche "viljan till makt". Och när det kommer till livsstilsval är de ojämförbart starkaste agenterna ofta de multinationella företagen ...

"Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska längta efter."

Det känns gott att fler och fler börjar inse att en av västvärldens viktigaste kamper idag handlar om vår fantasi, om möjligheten att föreställa sig en annorlunda värld.

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.