Rosenberg och Jackelén om den politiska religionen

 

Hauerwas om tro i allmänhet och sekularism

Nedanstående är ett utdrag ur en gammal intervju med Stanley Hauerwas i The Other Journal. Det första stycket kan med fördel läsas som en kommentar till Broderskaparnas beslut att bli ett förbund som samlar "troende" i allmänhet.
Det andra stycket läses med fördel punkt:





"And I think also, George Bush, his Christian faith, is the Christian faith of Alcoholics Anonymous. You can quite understand that. It never seems to occur to him what it would mean to be a part of a Church and under ecclesial authority, and to have your language tested by ecclesial authority. I mean, I’m sure he’s very genuine in his religious faith, I just don’t think very much of his faith. For someone like me to say that, you think well that’s very arrogant. And its true, it is very arrogant. And I think that one of the things that we suffer from in America is that religious people thinking secularity is such an enemy, that any religious faith is better than no religious faith. That is a deep mistake! There are very perverse forms of religious faith, that, give me a secularist any day compared to some of the forms of religious faith. And I must say, I think that Evangelicalism bares the brunt of a lot of this. I think that it is far to a-ecclesial and Evangelicals tend to turn the gospel in a system of belief rather than a body of people through which we are embraced through God’s salvation that makes us different."

(...)

"TOJ: Now would the imaginative Christian becoming engaged in these issues, would that mean being involved in policy writing…?

Stanley Hauerwas: It could, it could. I have nothing against that. You know I’m accused of being a sectarian fideistic tribalist calling Christians away from involvement in government. No! I just want them to be there as Christians. But you see as soon as you get involved in public policy issues the question starts being raised how then are you able to have a policy that isn’t going to be offensive to secular people because it’s based on some kind of Christian practice, so immediately when you get involved in policy you are asked to give up your Christian speech. And people say well this is a pluralist country and I say, if it’s a pluralist country then why do we have to give up our Christian speech. And so on and so on …"

Om tro i allmänhet

Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund mera kända som Broderskaparna, har bytt namn. Det nya namnet lyder Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Jag tycker namnbytet är mindre lyckat av följande skäl ...

Efter vad jag förstår har anledningen till namnbytet att göra med en önskan om att bredda sig och appellra till fler. I den mån "broderskap" upplevs exkluderande för kvinnor har jag förståelse för denna ansats. Jag läser dock att styrelseledamoten Helle Klein "ser det som helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle att Broderskapsrörelsen öppnar upp för andra trosriktningar och inte bara vänder sig till oss kristna." Breddningen handlar alltså även om att tona ner den kristna profilen och istället fokusera på tro i allmänhet i syfte att attrahera socialdemokrater från andra religioner. Men hur intressant är tro i allmänhet? Ungefär lika intressant som politik i allmänhet, det vill säga inte alls!

Att döpa om Broderskaparna till "Socialdemokrater för Tro och solidaritet" väcker inte bara motfrågor av typen: Är inte troende välkomna i moderpartiet? Är inte alla socialdemokrater för solidaritet?, utan även den intressanta frågan om vem som inte är troende? I ett postsekulärt samhälle där insikten börjat sjunka in om att till och med moderniteten har religiösa anor och där Sturmarks Humanisterna söker bidrag som trossamfund, är tro helt enkelt en icke-fråga. Vi är alla troende, den intressanta frågan är på vad. Vilken sorts tro, vilken sorts politik? Solidaritet med vem?

Bakom namnbytet anar jag modernitetens rädsla för det partikulära; en rädsla som förknippar historia, tradition och kroppslighet med exkludering och därför söker sin tillflykt till det abstrakta och universella. Charles Taylor kallar detta fenomen för exkarnation, och beskriver det som: "the steady disembodying of spiritual life, so that it is less and less carried in deeply meaningful bodily forms, and lies more and more 'in the head'" (A Secular Age, s.771). Men om Socialdemokrater för Tro och solidaritet skall uppfattas som en intressant och unik röst i samhällsdebatten krävs ett distinkt perspektiv eller en tydlig berättelse. Tro i allmänhet är inte ett sådant. There is no view from nowhere!

---
I media: Dagen,

Charles Taylor reder ut begreppen ...

"The state can be neither Christian nor Muslim nor Jewish; but by the same token it should also be neither Marxist, nor Kantian, nor Utilitarian. Of course, the democratic state will end up voting laws which (in the best case) reflect the actual convictions of its citizens, which will be either Christian, or Muslim, etc, through the whole gamut of views held in a modern society. But the decisions can’t be framed in a way which gives special recognition to one of these views. This is not easy to do; the lines are hard to draw; and they must always be drawn anew. But such is the nature of the enterprise which is the modern secular state. And what better alternative is there for diverse democracies?"
(...)
Before proceeding farther, I should just say that this distinction in rational credibility between religious and non-religious discourse, supposed by (a) + (b), seems to me utterly without foundation.
(...)
If we take key statements of our contemporary political morality, such as those attributing rights to human beings as such, say the right to life, I cannot see how the fact that we are desiring/enjoying/suffering beings, or the perception that we are rational agents, should be any surer basis for this right than the fact that we are made in the image of God. Of course, our being capable of suffering is one of those basic unchallengeable propositions, in the sense of (a), as our being creatures of God is not, but what is less sure is what follows normatively from the first claim."

Charles Taylor - Secularism and Critique

On being a war president with a peace prize

Princeton´s finest, Professor Cornel West, känner inga gränser mellan politik och religion. Här lägger han ut texten kring att Obama fick nobels fredspris.

Om religionsfobi som ett hot mot demokratin

Missa inte Ola Sigurdsons recension av José Casanovas senaste i dagens GP:

"Genom att ställa demokrati och religion mot varandra begår man alltså både ett historiskt och ett samtida praktisk-politiskt misstag. Casanovas ärende i sin bok är inte religiöst - att fler människor skall tro eller att religionerna skall undantas från kritik - utan politiskt: om en lyckad integration av människor från andra kulturer och religioner än den egna skall vara möjlig krävs ett erkännande av att det finns annorlunda sätt att vara modern på än det egna."

"Sekularismen riskerar i hög grad att bli en ideologi i den mån som den utgår från absolutistiska föreställningar om hur en rätt tänkande människa bör vara funtad. Den religionsfobiska retoriken - till skillnad från den religionskritiska hållning som kan delas av både religiösa och sekulära människor - bidrar till att öka spänningen i samhället genom att tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning; "du är en öppensinnad person och är nog inte vidare religiös", som en antireligiös kampanj nyligen uttryckte det."

Dagens Rorty

”There is hypocrisy involved in saying that believers somehow have no right to base their political views on their religious faith, whereas we atheists have every right to base ours on Enlightenment philosophy. The claim that in doing so we are appealing to reason, whereas the religious are being irrational, is hokum.”

- Richard Rorty, Philosophy and Social Hope (London: Penguin, 1999). s.172

Malm om etiketterna höger och vänster

"Hur länge ska vi låta bänkplaceringen i nationalförsamlingen under franska revolutionen (det var så indelningen i höger och vänster föddes) avgöra hur vi ser på verkligheten? Hur ska en förnyelse av den kristna kyrkan kunna födas från gräsrötterna, om proffstyckare och partipampar hela tiden tillåts hägna in skeendet i sina egna fållor?"
(...)
"Därmed avstannar den urskiljning av Guds Ord som är den kristna kyrkans ansvar i varje ny tid. I stället för att driva en rättfärdighetens motkultur övergår då kyrkan till att leverera andliga legitimeringar av sekulära intressen.

Magnus Malm skriver i Dagen appropå att evangeliets politiska sprängkraft alltför länge har mutats in av partipolitiken, även i vårt land.

Magnus Malm om gnosticismens konsekvenser

I en krönika i dagens Dagen gör Magnus Malm en klok analys av orsaken till delar av kyrkans världsfrånvändhet:

"Vi har ju lärt oss att dela in den kristna tron i en undervåning som vi kalla "skapelseplanet", och en övervåning vi kallar "frälsningsplanet". I undervåningen finns ett mer allmänt tal om Gud, och vårt gensvar till honom kallas förvaltarskap och handlar om vårt ansvar för miljön, de fattiga och så vidare. I övervåningen finns Jesus, och vårt gensvar till honom kallas lärjungaskap och handlar om individens frälsning, helgelse, bön och så vidare.

Effekterna av detta tvåvåningshus märks på många sätt. Bland annat i den ständigt återkommande uppdelningen i jordiskt och himmelskt, politiskt och andligt. Den som vill ta Jesus på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det politiska. Den som vill ta politiken på allvar bör inte bli alltför intrasslad i det här med Jesus.

Resultatet är att Jesus framställs som ointresserad av allt utom den enskilda människans frälsning. Och eftersom Jesus är den kristna kyrkans bild av Gud, blir det naturligtvis också den gudsbild som kyrkan kommunicerar."

Visst är det märkligt hur en kyrka som bekänner Guds ohämmade kärlek till världen, gång på gång under historiens lopp hemfaller åt den gnostiska villoläran.

Cavanaugh om amerikansk politik

"I dessa dagar bör man som kristen känna sig mycket politiskt hemlös. Inget av partierna uttrycker några kristna värden på ett sammanhängande sätt. Om man söker en helhetslösning där evangeliet utmanar etablerade synsätt både vad gäller abort, krig, tortyr och dödsstraff och samtidigt värnar om de fattiga och svaga, då kan jag inte se att kristna har några verkligt goda alternativ."

I senaste numret av NOD intervjuas William Cavanaugh på temat amerikansk politik. Jag finner hans analys träffande även för svenska förhållanden, typ.

Rasmusson om Barth

"Det är inte kristendomens uppgift att vara det kulturella och moraliska kitt som håller ihop den västerländska civilisationen. (...) församlingens viktigaste uppgift är att genom sitt eget liv vittna om den nya sociala verklighet som Guds rike innebär."

Ur Karl Barths betydelse för anglosaxisk teologi av Arne Rasmusson

Yoder vs. Kuyper

På Faith & Theology pågår just nu en intressant diskussion som startade med att Ben Myers ställde den reformerte teologen Abraham Kuypers gamla dänga om att:

“There is not a square inch in the whole domain of human existence over which Christ, who is sovereign over all, does not cry: ‘Mine!’

... mot följande Yoder-citat:

“It is remarkable how the meaning of Christ’s lordship has been reversed in modern ecumenical discussion. In New Testament times the lordship of Christ meant that even that which is pagan, the state, was under God’s rule. Today exactly the same expression means that Christians have been sent into all areas of public life, including every political position, and that there as Christians they are to do their duties according to the rules of the state – in other words, the opposite of the meaning in the New Testament”

Själv tycker att jag att Hauerwas ger viss vägledning i ämnet:

"I’m not asking you to withdraw from politics. I’m just asking you to be there as a Christian."

Dagens konstaterande

Den goda åtskillnaden mellan stat och kyrka motsvaras INTE av en enkel åtskilnad mellan tro och politik. Med Jürgen Habermas ord:

"The liberal state must not transform the requisite institutional separation of religion and politics into an undue mental and psychological burden for those of its citizens who follow a faith."

Habermas - Religion in the Public Sphere (pdf)

On spreading the wealth around ...

Distributiv rättvisa, alltså efter vilka principer som exempelvis skatteintäkter skall tas in och fördelas, tycks vara ett betydligt mer kontroversiellt ämne på andra sidan atlanten.

Från republikanskt håll brukar det föga överaskande poängteras att statlig inblanding i de privata finanserna är av ondo. Istället för att staten via skattesedeln skall fördela medel till de sämre bemedelade, framhålls ofta vikten av det frivilliga givandet i form av välgörenhet.

Företrädare för den amerikanska kristna högern brukar argumentera mot den socialliberala modellen med solidariskt skattefinansierad välförd, med argument i stil med:

"Compulsory income redistribution -- such as government spending on welfare, anti-poverty programs and foreign aid -- is a counterfeit for true Christian charity."

"Charity is one of the most vital aspects of Christian spirituality. We dare not subcontract this sacred church's role to the state."

Ovanstående citat kommer dock ifrån en debattartikel i den lilla michigantidningen, The Grand Rapids Press. Glädjande nog skrev därför min favoritteolog från Michigan, James K.A Smith, en replik.

Smith ifrågasätter i sin kommentar huruvida man som kristen överhuvudtaget kan tala i termer om att medkänsla och givande skulle vara frivilliga:

"... according to Rhoda, “Christian compassion is voluntary.” But such language of "voluntariness” is a modern invention. Our notion of something being “voluntary” implies that it is optional and un-coerced. In fact, we might even deserve some praise for doing what’s only “voluntary,” as if this was going above and beyond the call of duty. But did the early church see compassion and charity as “voluntary?” Or, to take up Rhoda’s specific case, did the early church see “income redistribution” as “voluntary?” "

[...]

"According to the biblical picture, to be “free” is not to be autonomous or un-coerced. We are free when we are empowered to do the good. The strangeness of the biblical picture is that true freedom comes in subjection to the risen Lord. It is slaves of Christ who are truly free."

Avslutningsvis drar Smith parallellen till Ananias och Sapfeira i Apostlagärningarna, som ju gjorde en i deras mening generös donation, men som tack för detta staffades med döden därför att de förbehöll sig rätten att behålla pengar för egen del.

Smith undviker dessvärre att kommentera den centrala frågan huruvida det är egalt om det är kyrkan eller staten som står som mottagare för den enskildes resurser. Caesar och Kristi kropp har ju en historia av att prioritera rätt olika ...

Själv tänker jag nog som så att det är vår uppgift som kristna att stödja alla goda strukturer i samhället. Till dessa räknar jag ett distributivt skattesystemet som hjälper oss att fördela resurser från de som har, till de som inte har. Sedan skall vi givetvis ha synpunkter på vad dessa medel används till utöver att hjälpa den svage.


On a lighter note, men delvis på samma tema ...

Den numera världsberömde "rörmokaren", "Joe the Plumber", som kritiserat Obamas skattepolitik för att "spread the wealth around" (det vill säga för att genom beskattning sprida "Joe the Plumbers" intäkter till andra), hamnade återigen i rampljuset. Denna gång i en riktigt underhållande intervju med demokraternas brillianta vicepresidentkandidat, Joe Biden. En fråga handlar om Obamas eventuella skattepolitiska kopplingar till Marx, och om Sverige som påstådd socialistisk stat.

Enjoy!



Tipstack till Joel H,

Claphaminstitutet och konservatismen

Under rubriken Etikens jordskred ojjar sig idag den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i ännu en artikel över omoralen i Sverige; folk skiljer sig för ofta, folk önskar gifta sig med folk av fel kön, folk har för mycket oansvarigt sex, och så vidare.

Enligt Claphaminstitutets direktor, Tuve Skånberg, är tankesmedjan ett redskap för att placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet. Mot bakgrund av hur denna ansats förhåller sig till vad Claphaminstitutet hittills publicerat, ställer jag mig tveksam till deras verksamhet.

Jag är självklart villig att instämma i kritiken mot den liberala ordning som fått kristendomen att underordna sig distinktioner som exempelvis privat vs. offentligt (även om det bör betonas att denna underordning i stora delar varit frivillig). Jag är därför sympatiskt inställd till ansatsen att göra kyrkan mer aktiv i det offentliga samtalet. Jag är dock djupt kritisk till vad jag uppfattar som en tendens till att särskilja ”kristna värderingar” från kristen tro.

Vad gäller ansatsen att placera den kristna tron i det offentliga rummet, så kan jag inte se att man ens försökt (prova till exempel att söka på Kristus eller Jesus på institutets blogg).
Vad gäller ansatsen att verka för kristna värderingarna i det offentliga rummet, så menar jag att Claphaminstitutets tolkning av "kristna värderingar" är i det närmste omöjlig att särskilja från konservatism.

Eller ännu mer spetsigt : Var i Claphaminstitutets artikelflod återfinns det genuint kristna? Jag menar, vilket av Claphaminstitutets debattinlägg skulle inte kunna ha signerats av valfri konservativ politisk sammanlutning? Var finns till exempel artiklarna om gömda flyktingars rätt till sjukvård, eller rätten till anhöriginvandring? Istället skriver man nästan enbart om vikten av att minska antalet skilsmässor och att motverka könsneutrala äktenskap.

Vad gäller skilsmässor så borde man kanske börja med att motverka skilsmässor i de egna församlingarna (och inte ens då tror jag inte att debattartiklar är rätt metod), och vad gäller könsneutrala äktenskap har jag svårt att se varför kristna skulle hetsa upp sig över att staten skulle sanktionera könsneutrala äktenskap (så länge staten inte försökte tvinga kyrkan att göra detsamma).

Det är obalansen i artikelutbudet som stör mig. För är det inte just på den, för det politiska etablissemanget så besynnerliga, blandning av höger- och vänsterfrågor som det kristna samhällsengagemanget känns igen. I linje med detta tror jag att den som försöker ta Jesus ord på allvar sannolikt stundtals kommer att uppfattas som konservativ och ibland som socialist. Claphaminstitutet avslöjar sig genom att aldrig riskera att uppfattas som det senare. Därmed blir Claphaminstitutet ännu ett exempel på att kristna värderingar skilda från Kristus stelnar till värdekonservatism.

Bilden ovan är Claphaminstitutets så kallade ”tag cloud”. En funktion som genom att ställa storleken på ämnesrubrikerna i relation till dess frekvens på bloggen ger läsaren en hint om vad som ligger Claphaminstitutets artikelförfattare närmast om hjärtat.
Jag önskar att Claphaminstitutets ”tag-cloud” skulle kompletteras med följande ämnen: Nåd, Barmhärtighet, Omsorg om den svage, Jesus.

---

Publicerad i Dagen 9/9.

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Predikanter vs. politiker

Den kanske grinigaste representanten for den amerikanska kristna högern, James Dobson, anklagade nyligen Barack Obama för att förvränga Bibelns budskap. Dobson hade grävt fram ett tal som Obama höll 2006, och som problematiserade relationen mellan religion och politik. Dobson hetsade bland annat upp sig over en i min mening hogst relevant fragestallning som denna:

Which passages of Scripture should guide our public policy? Should we go with Leviticus, which suggests slavery is ok and that eating shellfish is abomination? How about Deuteronomy, which suggests stoning your child if he strays from the faith? Or should we just stick to the Sermon on the Mount - a passage that is so radical that it's doubtful that our own Defense Department would survive its application?

Ack vad jag hoppas pa att Obama, om han blev Commander in chief, skulle halla sig tilll Bergspredikan. Vagar man hoppas pa Amish for Homeland security?

Om senator John McCains forhallande till religion har det talats betydligt mindre, tills nu.
I senaste numret av The Rolling Stone magazine finns en nagot mindre smickrande artikel om McCain som bland annat avslojar hans bojelse for framgangsteologer. McCain skall vid ett politiskt mote i Nashville ha ombetts att namge en forfattare som inspirerat honom, och ha svarat: Joel Osteen.

Joel Osteen leder USA:s storsta mega-church och predikar en sorts blandning mellan personlig utveckling och framgangsteologi . Osteen har visserligen kritiserats for avsaknad av teologisk skolning (han har overhuvudtaget inte studerat teologi), men har passande nog for en TV-evangelist en Bachelor i tv-produktion. Nagot haltande kan Osteen beskrivas som en blandning mellan 80-talets Ulf Ekman; en predikant som utlovar rikedom och halsa som en naturlig konsekvens av ett kristet liv, och Kay Pollak; en handelsresande i nyandlig managementpsykologi.

Det ar alltsa nagot overaskande att McCain valjer att framhalla Osteen, denne bilhandlare i religion, som den forfattare som inspirerat honom mest.

...och Rolling Stone-journalisten skriver:

Standing at the meeting, I didn't write Osteen's name down in my notebook —apparently because my brain refused on some level to accept that McCain had actually said it. Of all the vile, fake, lying-ass, money-grubbing shyster scumbags on the face of this planet, there is perhaps none more loathsome than Osteen, a human haircut with plastic baseball-size teeth who has made a fortune selling the appalling only-in-America idea that terrestrial greed is actually a form of Christian devotion. "God wants us to prosper financially, to have plenty of money, to fulfill the destiny He has laid out for us," Osteen once wrote. This is the revolting, snake-oil-selling dickhead that John McCain actually chose to pimp as number one on his list of inspirational authors. So much for "go, sell everything you have and give to the poor," and all that other hippie crap from the New Testament.

Trohet till vems kungarike?

På tal om identitet och lojalitet ...
Det rapporteras i media om en brittisk regeringsrapport på temat medborgarskap, som bland annat föreslår att skolelever skall svära trohetssed till drottning och fosterland.

Mannen bakom rapporten, Lord Goldsmith, säger:
"Certainly there isn't a crisis of national identity, but the research does tend to show there's been a diminution in national pride, in this sense of belonging."

Simon Barrow på den anabaptistiska tankesmedjan Ekklesia förklarar nedan varför han som kristen motsätter sig Lord Goldsmiths förslag. Läs (i sin helhet) och njut:

"... as a Christian, my primary loyalty is established and defined for me by the rite of baptism, through which I am joined to a new kind of community: one forged on the basis of the suffering solidarity embodied in the crucifixion of Christ and in the gift of risen life beyond-all-limits. This community holds out a vision of restored relationships created by the imagio Dei - which, in essence, means that no human institution or formation (no race, class, gender, or state, say) should compromise the freedom and equality made available to all people through their origin and destiny in God."

(...)

"I certainly don't expect the state to support, privilege or subsidize my Christian commitment, but I am equally clear that my final loyalty is not to any state, and that if a government (or corporation or political movement) acts unjustly, wages war indiscriminately or seeks to get me to kill in its name, I am bound to say "no".

Den liberala nationalstaten, som ju betecknas som sekulär, har dock alltid krävt sina offer till nationalismens altare. Nationalistiska riter i form av hymner, flaggor och militärparader är några exempel på sådana offer. Att svära trohetsed är ytterligare ett.

God damn America?

Senator Obama har hamnat i blåsväder sedan hans pastor sedan 20 år tillbaka, Rev. Jeremiah Wright i Trinity United Church of Christ in Chicago, uppmärksammats för ett par (i USA) kontroversiella uttalanden.

Han lär bland annat ha sagt att svarta amerikaner borde sjunga God Damn America, istället för God bless America:

"The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law and then wants us to sing 'God Bless America.' No, no, no, God damn America, that's in the Bible for killing innocent people," he said in a 2003 sermon. "God damn America for treating our citizens as less than human. God damn America for as long as she acts like she is God and she is supreme."

Om detta uttalande finns det ju en hel del att säga. Jag finner dock Obamas egna ord om uppståndelsen där han tar avstånd från Rev. Wrights uttalanden, intressantare:

"I categorically denounce any statement that disparages our great country or serves to divide us from our allies."

Ett tydligare exempel på konflikten mellan nationalism och kristen tro får man leta efter. Med ett sådant uttalande bekänner ju Obama i någon mening färg, och visar var hans verkliga identitet och lojalitet ligger. Obama säger sig alltså kategoriskt fördöma varje uttalande som nedvärderar USA. Ouch! Som jag ser det säger ett sådant uttalande dessvärre en hel del om djupet i den kristna identiteten.

Men även Rev. Jeremiah Wrights uttalanden väcker ju en del frågor om vilken som är hans primära identitet, den som svart, eller den som kristen.

På församlingens websida kan man läsa:
"We are a congregation which is Unashamedly Black and Unapologetically Christian... Our roots in the Black religious experience and tradition are deep, lasting and permanent. We are an African people, and remain "true to our native land," the mother continent, the cradle of civilization."

Ur ett kristet perspektiv måste väl frågan bli vad som avses med deras "true to our native land", eller med andra ord, hur Guds rike förhåller sig till Afrika?

Detta kan kanske för någon tyckas som ordmärkeri eller blott semantik, men uttalanden som att "the United States of America is and always will be the last best hope on Earth", måste ses som oförenliga med kristen tro.

Jag tror att vi som är kristna behöver hjälpa varandra att peka ut var våra gentemot Kristus konkurrerande lojaliteter ligger, och samtala om kring vad vi bygger vår identitet.

Dagens bibelord tas från Galaterbrevet 3:28:

"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Att känna sin publik är A och O

Att sända de rätta signalerna till den kristna högern är enligt de flesta bedömare en nyckel till att bli en framgångsrik presidentkandidat i den amerikanska valrörelsen. Dessa signaler består vanligen i talet om "values" samt av referenser till "a higher beeing". Att dessutom smycka sina tal med bibelreferenser har, i varje fall för före detta pastorn och Arkansasguvernören Mike Huckabee , varit ett sätt att sända dessa så viktiga signaler.

Men det handlar om en balansakt. Uttrycker man sig alltför ohämmat "kristet" riskerar man naturligtvis att skrämma bort "sekulära" väljare. Vaga bibelreferenser har därför av vissa bedömare uppfattats som ett sätt att kommunicera med kristna väljargrupper, utan att för den sakens skull avskräcka andra väljare.

Frågan är dock hur effektiv denna metod är. För enligt en artikel i NPR tycks till och med de evangelikala väljarna ha så bristfälliga bibelkunskaper att Huckabee's bibelallusioner går dem förbi:

"Half of Americans can't name any of the four Gospels, and that includes the Christians," Prothero says. "And half don't know that Genesis is the first book of the Bible. Those are much easier questions than things like, you know, 'What's the loaves and the fishes story?'"
(...)
"You could imagine that ... this is his secret code way that he could speak to evangelicals without alienating more secular people," Prothero says. "But the faulty part of that strategy is the evangelicals don't even necessarily know these stories."

Mot bakgrund av citaten ovan kan man ju fundera över farorna med att fråga sig: WWJD?

Via: Coldlazarus