Frikyrkan & kulturen anno 1963

Lapplisa, Jan Sparring och missionspastor John Hedlund samtalar med Lennart Hyland om frikyrkans relation till kulturen och om det är möjligt att vara operasångare och kristen.
Tipstack till @sebasti_an

Om svårigheterna med att vara radikal

"It is this lack of stable identities which for some cultural theory today is the last word in radicalism. Instability of identity is ´subversive´ - a claim which it would be interesting to test out among the socially dumped and disregarded.

In this social order, then, you can no longer have bohemian rebels or revolutionary avant-gardes because they no longer have anything to blow up. Their top-hatted, frock-coated, easily outraged enemy has evaporated. Instead, the non-normative has become norm. Nowadays, it is not just anarchists for whom anything goes, but starlets, newspaper editors, stockbrokers and corporation executives. The norm now is money; but since money has absolutely no principles or identity of its own, it is no kind of norm at all. It is utterly promiscuous, and will happily tag along with the highest bidder."

Terry Eagleton. After Theory. London: Penguin books, 2003. s. 16-17

Ovanstående stycke har viss förklaringspotential, både för varför socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, och till varför teologi på sikt kommer ersätta kritisk teori som resurs för att stå emot kapitalismen.

Om kultur som infrastruktur

James Davison Hunters nya bok To Change the World - The Irony, Tragedy, & Possibility of Christianity in the Late Modern World, har rönt en hel del uppmärksamhet. Hunter tar avstamp i det faktum att sättet på vilket vi föreställer oss och tänker på kultur, påverkar det sätt som vi försöker påverka världen. Hunter är kritisk till den idealism, individualism och pietism som han menar utgör den förhärskande kultursynen inom den både den evangelikala högern och vänstern i USA. I dessa cirklar framställs kungsvägen till att påverka världen, och att vinna "kulturkriget", som att vinna människors "hearts & minds" och att påverka deras värderingar. Hunter menar att denna strategi är naiv och felaktig , och frågar retoriskt (ur en intervju i Christianity Today ):

"How is it that American public life is so profoundly secular when 85 percent of the population professes to be Christian? If a culture were simply the sum total of beliefs, values, and ideas that ordinary individuals hold, then the United States would be a far more religious society. Looking at our entertainment, politics, economics, media, and education, we are forced to conclude that the cultural influence of Christians is negligible. By contrast, Jews, who compose 3 percent of the population, exert significant cultural influence disproportionate to their numbers, notably in literature, art, science, medicine, and technology. Gays offer another example. Minorities would have no effect if culture were solely about ideas, but that’s clearly not the case."

Hunters poäng är att kultur är så mycket mer än tankar, ideér och värderingar. Kultur är också institutioner, nätverk och relationer. Kort sagt, kultur är infrastruktur! Med detta perspektiv tecknar Hunter en teologi om påverkan, makt, offentlighet och politik.

Själv har jag bara hunnit ett kapitel i boken, men det finns en läsvärd recension och en mycket intressant intervju mellan Hunter och av James K.A Smith att tillgå hos The Other Journal. En föreläsning med Hunter kan dessutom avlyssnas här.

Roade till döds?

Läs Magnus Sundells text om kultur och underhållning Dagen:

"Kulturen, såväl den breda som den smala, har alltid haft en funktion av eskapism, verklighetsflykt. Något som svarar mot vårt behov av att koppla av och vila, att få skratta och glömma. Men när kulturen bara handlar om underhållning får den i stället ett drag av farlig verklighetsflykt. När de intellektuella och känslomässiga utmaningarna ersätts av lättsmält underhållning, då kan den i stället bli till en sövande drog. För den rena underhållningen inbjuder sällan till delaktighet, den uppmanar inte till aktivitet och eget skapande, utan endast till passivt konsumerande." (...)

"Hur odlar vi själen i dag? Och var? Var finns utrymme för det som inte bara är lättsmält, slapp och sövande underhållning? I kyrkan?"

Bra och viktiga frågor! Mitt svar för dagen på Sundells fråga blir - Mad Men. Yes, jag ska odla själen genom att mysa inför gapet mellan glättiga fasader och vardagens existentiella problem. För som någon påpekat: "Under 00-talet hände något med tv-mediet. Plötsligt gick det inte längre att kollektivt avfärda tv:n som dumburk och tv-tittande som en passiv sysselsättning. I takt med att den ena välskrivna serien efter den andra dök upp började tv-kulturen kräva ett större engagemang av sina tittare."

HBO i all ära, säger ni, men Mad Men, är inte det bara själlös yta? Ja och Nej! Det är kulturkritik av ett samhälle där reklammakare tillåts diktera människornas drömmar och begär.
Snygg kulturkritik!

Religion, kultur och hälsa

Göteborgs universitet har sjösatt forskningsprogrammet Religion, kultur och hälsa; ett tvärvetenskapligt samarbete mellan kulturvetare, statsvetare och teologer som problematiserar kultur och hälsa i ett existentiellt sammanhang. Upplägget och anslaget ser fantastiskt intressant ut:

"Forskningsprogrammet utmärker sig i jämförelse med inom-disciplinära studier genom att inte förstå religion och livsåskådning som en separat sfär vid sidan av kultur, hälsa och politik utan i stället undersöka religion som intimt förknippat med kultur, hälsa och politik och som förmedlat genom dessa."

Intressanta frågor i urval:

Vilken betydelse har kulturyttringar och fiktiva berättelser för att påverka människors existentiella värderingar?

Vilken roll spelar statsmakten för upprätthållandet eller undermineringen av livsåskådningar och därmed för medborgarens livsval?

Ett forskningssammanhang att drömma om ...

Ingen damm i Mumindalen

Den förestående Expo-utställningen i Shanghai blottlägger intressanta ideologiska konflikter. På denna världsutställning strävar ju varje land och stad med självaktning att visa upp sig inför varandra och kapitalstarka investerare. Varje nation har sin egen jingel och sin egen slogan. Som varje trogen CNN-tittare vet, så marknadsför sig Malyaisa som, "Truly Asia", medan årets svenska ledord är Innovation, Hållbarhet, och Kommunikation.

Den finska utställningen har dock hamnat i klammeri med de kinesiska myndigheterna. Berlingske Tidende rapporterar hur den kinesiska ledningen har synpunkter på den finska monterns innehåll och budskap. Finnarna planerar nämligen att erbjuda ett stycke kontroversiell finsk scenkost - Mumintrollen. I programmet står uppförandet annonserat som "Moominpappa at sea, Shanghai Grand Theatre".

Vad är det då kineserna uppfattar som så stötande? Fillifjonkan? Att mumintrollen, bortsett från muminpappans hatt, saknar kläder? Nix! Enligt uppgift skall det hela handla om att de finska små trollen i det planerade dramat väljer att underordna sig naturens krafter. Den politiska sprängkraften i detta budskap har tydligen irriterat kineserna. För de gigantiska dammprojektens land underbyggs naturligtvis av föreställningen om människans oinskränkta herravälde över naturen. Att böja sig inför, eller att underordna sig naturen, kan ju då bara uppfattas som ett tecken på svaghet; i den eviga kampen mellan natur och kultur måste den kinesiska kulturen stå som segrare. I detta sammanhang hotar alltså finsk kultur kinesiska kulturella föreställningar om naturen.

Enligt regimkritiker var orsakerna till att filmen Avatar förbjöds i Kina likalydande. Det är väl bara en tidsfråga innan även den svenska utställningen får sig en uppsträckning av kineserna. Den svenska utställningen vill ju på "ett attraktivt och trendkänsligt sätt visa kommunikation som en förutsättning för ett öppet och harmoniskt samhälle – mellan människor, myndigheter och omgivning". Kanske kan man under lagren av attraktivitet och trendkänslighet ana en sublim kritik av de kinesiska myndigheternas brist på informations- och yttrandefrihet.

Frågan för dagen blir väl dock: Om mumintrollens budskap om att vi måste böja oss under naturen upplevs som provocerande, vilken kris måste då inte Eyjafjallajökulls utbrott orsaka i Kinas kommunistiska parti?

Andlighetens plats i de offentliga rummen ...

"Moderna utvecklingsteorier menar att sekularisering leder till religiositetens försvinnande. Men idag ser vi en motsatt utveckling. Religionernas och andlighetens betydelse växer. Religionsfriheten är av de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men vem har ansvaret för att skapa platser i samhället för andlighet och kontemplation? Kan en sekulär stat göra det?"

Centrum för forskning om offentlig sektor vid Göteborgs Universitet bjuder in till workshop på Världskulturmuseet den 16 november under rubriken "Vem ansvar för andlighetens plats i de offentliga rummen?" Kan nog bli ganska intressant.

Spontant tänker jag mig att marknaden tar en stor del av detta ansvar i den meningen att våra köpcenter kan betraktas som "konsumptionstempel". Men det var nog inte så arrangörerna menade ...

Om likheten mellan fransk filosofi och haute couture

Den bloggande ordföranden i Evangeliska frikykan, Stefan Swärd, ställer sig inom ramen för en bokrecension avvisande till begreppet postmodernism, då han uppfattar begreppet som en smal akademisk etikett utan vidare praktiska implikationer på verkligheten. Swärd skriver bland annat:

"Man bör vara medveten om att hela debatten om postmodernitet inte existerar i den internationella politiken, utan jag uppfattar det som en ganska smal akademisk debatt inom några smala ämnesområden, bl.a. teologi och filosofi."

"Jag anser att världen idag är så komplex och de förändringar som inträffar är så komplexa så det kan inte alls fångas upp och förklaras med så simpla begrepp som modernitet eller postmodernitet."

"... om världen håller på att förändras och övergår från moderniteten till postmoderniteten - hur visar sig detta i den globala ekonomin och den globala politiken, ..."

Detta påminner mig om det sätt som den kanadensiske teologen James K.A. Smith förklarar "the trickel-down theory of culture" i sin text The Devil reads Derrida. Till sin hjälp tar han filmen The Devil wears Prada, där Anne Hathaway spelar en designassistent med illa dolt förakt för mode, och Meryl Streep den despotiska chefsdesignernen för ett modehus. I en scen refererar Hathaways karaktär nedlåtande till några klädesplagg som "stuff", varvid Streep iskalt replikerar:

"This... 'stuff'? Oh... ok. I see, you think this has nothing to do with you. You go to your closet and you select out, oh I don't know, that lumpy blue sweater, for instance, because you're trying to tell the world that you take yourself too seriously to care about what you put on your back. But what you don't know is that that sweater is not just blue, it's not turquoise, it's not lapis, it's actually cerulean. You're also blithely unaware of the fact that in 2002, Oscar De La Renta did a collection of cerulean gowns. And then I think it was Yves St Laurent, wasn't it, who showed cerulean military jackets? I think we need a jacket here. And then cerulean quickly showed up in the collections of 8 different designers. Then it filtered down through the department stores and then trickled on down into some tragic casual corner where you, no doubt, fished it out of some clearance bin. However, that blue represents millions of dollars and countless jobs and so it's sort of comical how you think that you've made a choice that exempts you from the fashion industry when, in fact, you're wearing the sweater that was selected for you by the people in this room. From a pile of stuff."

För mig ligger Swärds resonemang om postmodernism väldigt nära den unga modeföraktande deignassistentens något naiva attityd i exemplet ovan. För på samma sätt som den extrema haute couturen från Paris tycks vara en smal och extrem angelägenhet för några få stolliga rika, finner den på märkliga vägar sin väg till den breda massan och påverkar märkligt nog efter ett tag vad man finner på galjarna hos Dressman i Gällivare. På samma sätt misstänker jag att Swärd påverkas av det som han avfärdar som postmodernism (utan att veta om det). Samtidens problematisering (inte minst inom kyrkan) av tolkning, aktoritet, och mening har inte uppstått slumpmässigt, utan är ofta produkter av filosofers tankar som fått spridning (notera parallellen mellan franskt mode och fransk filosofi :) ).

Så när Swärd skriver:

"... jag har svårt att se att det existerar några postmoderna förändringar. (...) Det är nog mest inom ganska marginella och udda vetenskapliga discipliner där man tar ut svängarna lite mer, men dessa verksamheter har mycket begränsad påverkan på globala samhällsutvecklingen."

... så bortser han från de senaste decenniernas vetenskapsteori som betecknas som postmodern just därför att den ifrågasätter det moderna idealet om den neutrala vetenskapsmannen som opåverkad av sin omvärld, med hjälp av deduktion, utvecklar teorier som objektivt förklarar empiriska data. Om den moderna vetenskapen kännetecknades av stark åtskillnad mellan hårda eller objektiva vetenskaper å ena sidan, och mjuka och subjektiva vetenskaper å den andra, så mjukar en mer postmodern vetenskapssyn upp dessa gränser och problematiserar de olika rationaliteter som som regerat inom repsektive domäner (något som exempelvis öppnar upp för intressanta samtal mellan de förr åtskilda kategorierna vetenskap och religion). Jag tror helt enkelt inte att Swärd reflekterat över i vilken utsträckning som kontextuella faktorer som språk, kultur, etc. påverkar den samtida vetenskapssynen, och att detta i någon mening har att göra just det som brukar gå under etiketten postmodernism. För inte lever väl Swärd med en positivistisk vetenskapssyn?

Det postmoderna skiftet (om man nu väljer att kalla det så) är alltså ingen smal företeelse, utan återfinns i någon form inom de flesta områden. Inom Swärds eget område statsvetenskap så skulle man nog kunna betrakta nationalstaternas minskade betydelse som identitetsmarkörer som sammamhängande med postmoderniteten, för att nu inte tala om de stora ideologiernas död.

Vad gäller ekonomiska sfären kan det säkert argumenteras för att den senaste tidens förändringar av konsumtionsmönster kan förklaras med insikter hämtade ur så kallad postmodern filosofi. Vidare kan väl den nya disciplinen “behavioural economics”, som uppstått som en svar på bristfälligheten i modernitetens “rational choice”-modeller, ses som ett svar på frågan om hur det postmoderna skiftet visar sig praktiskt. Mer om detta och om ekonomins kris som vetenskap kan man läsa i tre artiklar i senaste nummret av The Economist.

All samhällelig förändring kan naturligtvis inte förklaras med begreppet postmodernism (men vem har hävdad något sådant?), och begreppet i sig är ju egentligen helt ointressant. Postmodernism som begrepp undflyr dessutom smidiga wikipedia-förklaringar eller definitioner. Men för mig är det ändå uppenbart att det inom en mängd områden skett markanta förändringar de senaste decennierna som går att härleda till vissa tankar eller ändrade sätt att tänka (i synnerhet vad gäller synen på makt, språk, tolkning, rationalitet).

Jag skulle därför önska att Swärd, givet att han fått förtroendet att leda ett samfund som vill att kyrkan skall påverka samhället, tog sig lite mer tid att sätta sig in i de tankar som påverkar den värld vi som kristna är satta att betjäna (och att han väljer sina kunskapskällor med större omsorg (McLaren är en i många stycken en god tecknare av kyrkans belägenhet i dagsläget, men mindre bra som källa för den som vill förstå vad postmodernism handlar om). För ingen av oss står opåverkade av den omgivande kulturen - på gott och på ont.

Till sist, teologi är ingen "marginell eller udda" vetenskaplig disciplin, utan sannolikt den enda vetenskap som griper sig an hela människan!

Dagens boktips till vetgiriga samfundsledare: Who's Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church (The Church and Postmodern Culture)

Intervju med Kevin Vanhoozer

Kevin Vanhoozer intervjuas med anledning av hans flytt till Wheaton, och talar bland annat om teologins balansgång mellan kulturell relevans och isolering:

Några highlights:

"I have a pet theory: every significant intellectual and cultural trend eventually shows up in the way people read the Bible."

"The most important thing is to be aware that culture is always, already there--something in which we live and move and have our historical being--and that it is always actively cultivating, always forming habits of the heart and habits of perception."

"My concern is that many Evangelicals are suffering from malnourished imaginations. This impedes their ability to live coherently in the world--that is, according to a meaningful metanarrative. We want to believe the Bible, but we are unable to see our world in biblical terms (...) That leads to a fatal disconnect between our belief-system and our behavior, our faith and our life."

"Hermeneutics is a subset of ethics because interpretation aims at a certain kind of good, namely, understanding. In my book I argue for the importance of what I call the interpretative virtues: habits of mind that are more conducive than not to getting understanding. In particular, humility is a key interpretive virtue without which readers cannot do justice to authors as "others.""

Konsten kan inte frälsa

Den brittiske litteraturvetaren Terry Eagleton skriver i en färsk och läsvärd artikel bland annat om förhållandet mellan religion, kultur och politik:

“Like religion, culture is a matter of ultimate values, intuitive certainties, hallowed traditions, assured identities, shared beliefs, symbolic action, and a sense of transcendence. It is culture, not religion, that for many men and women today forms the heart of a heartless world. (…) Yet culture fails as an ersatz religion. Works of art cannot save us. They can simply render us more sensitive to what needs to be repaired. And celebrating culture as a way of life is too parochial a version of redemption.”

"If politics has failed to unite the wretched of the earth to transform their condition, we can be sure that culture will not accomplish the task in its stead. Culture, for one thing, is too much a matter of affirming what you are or have been, rather than what you might become."

Tolle lege!