Om moral i allmänhet

The Atlantic publicerade nyligen en gallup-undersökning angående amerikaners ståndpunkter i vissa "moralfrågor". Artikeln fick rubriken Americans' Attitudes About Sin. Detta trots att frågorna, så vitt jag förstår, inte gavs någon religös inramning utan endast handlade om huruvida olika handlingar var moraliskt acceptabla eller inte. Visst kan det kristna kulturarvets prägel fortfarande skönjas i både frågorna och svaren, men tiden då kristendomen präglade människors moraluppfattning genom att tillhandahålla en någorlunda sammanhängande moralsyn är sedan länge förbi. Det är givetvis fortsatt intressant att fundera över svaren såväl som vilka frågor som bedömts som etiskt laddade, men jag fastnade i en annan tanke.

Även om rubriksättningen talar om amerikaners förhållande till synd, så  misstänker jag att det är allt färre som kopplar moraliska ställningstaganden till en kristen förståelse av synd. Vad som intresserar mig är istället hur majoriteten av de som inte bekänner sig till en "religiös" tradition resonerar inför Gallups frågeställning. Hur uppfattas frågan om att något är "moraliskt acceptabelt" respektive "moraliskt fel"? Om en kristen förståelse av moraliskt handlande vanligen utgått från en kristocentrisk läsning av Bibeln samt den kristna traditionens förståelse av vad det innebär att vara människa i i termer av antropologi, teleologi, strävande efter kristuslikhet, etc., uppstår frågan om vilken berättelse som ligger till grund för den sekulariserade människans förståelse av moraliskt handlande. Vilken norm har man för vad som utgör ett moraliskt handlande? Plikten? Förnuftet? Nyttan? Känslan? Sannolikt en kombination, men jag misstänker att den egna känslan väger tungt.

Någon kan säkert uppfatta det som att jag här lite lagom gubbsurt och självrättfärdigt pekar finger åt dem som inte har en bestämd etik att stödja sig på, eller att jag slår in öppna dörrar när jag påpekar att "moral" inte finns i allmänhet. Det är inte min avsikt, och inte heller min poäng. Alla moralsystem, berättelser och traditioner har sina "sprickor", problem och inkonsekvenser.

Det som intresserar mig handlar om möjligheten till meningsfull diskussion i moralfrågor. Problemet med om allt fler utgår från den egna känslan för sina moraliska överväganden är  inte enbart det faktum att vi i stor utsträckning "känner olika", utan att vi i det närmaste helt saknar ett språk för att föra ett rationellt kring frågor om etik och politik. Om gapet mellan gårdagens socialister och liberaler uppfattades som oöverstigligt på grund av vitt skilda antaganden om det goda samhället, så går det ändå inte att jämföra med de klyftor som idag kan skilja enskilda individer åt. I en sådan tid (någon har kallat den "agonistisk hyperpluralism") blir ett konstruktivt politiskt samtal om det goda samhället omöjligt. Detta då det saknas resurser för att kommunicera skiljaktigheter på ett meningsfullt sätt. Vi ser redan hur politik i allt mindre utsträckning handlar om konkret debatt som appellerar till förnuftet, och i allt större utsträckning handlar om att "manipulera massorna" genom reklamkampanjer.
Metafysiskt förankrad etik har under senmoderniteten kritiserats hårt för dess benägenhet att betona identitet på bekostnad av skillnad och därigenom skapa förtryckande hierarkier. Men baksidan av en etik som bara betonar skillnad blir att moral lätt blir en fråga om makt. Om man inte tillstår att det finns rätt och fel bortom vår egen känsla och vårt eget tyckande, då kommer den med makt att definiera vad som är moraliskt acceptabelt. Djungelns lag är också en hierarki.

I avsaknad av traditioner och gemenskaper ("religiösa" eller ej) med någorlunda koherenta föreställningar om vad som är gott och ont, eftersträvansvärt och förkastligt, etc., uppstår frågan om vem eller vad som då styr våra uppfattningar i "moralfrågor"? Själv tippar jag på marknaden. Den individualiserade människan är ett lätt byte för kapitalismens logik.

Rowan Williams om samhällets kommersialisering

We are the first civilisation to treat monetary accumulation as an absolute goal, and it has obscured the whole of our discourse about shared well-being, or the "common good." Politics is trapped in discussion about efficiency and the maximising of choice; the west, at least, is dominated by the assumption that the state exists to protect choice and to do so by protecting financial competitiveness in every sphere.

Rowan Williams - Trading in the souls of men: The commodification of life

Zizek´s theopolitical imagination

"In mid-April 2011, the Chinese government prohibited on TV, films, and novels all stories that contain alternate reality or time travel. This is a good sign for China. These people still dream about alternatives, so you have to prohibit this dreaming. Here, we don’t need a prohibition because the ruling system has even oppressed our capacity to dream. Look at the movies that we see all the time. It’s easy to imagine the end of the world. An asteroid destroying all life and so on. But you cannot imagine the end of capitalism."

(...)

"Communism failed absolutely, but the problems of the commons are here. They are telling you we are not American here. But the conservatives fundamentalists who claim they really are American have to be reminded of something: What is Christianity? It’s the holy spirit. What is the holy spirit? It’s an egalitarian community of believers who are linked by love for each other, and who only have their own freedom and responsibility to do it. In this sense, the holy spirit is here now. And down there on Wall Street, there are pagans who are worshipping blasphemous idols. So all we need is patience."

Slavoj Zizek´s Wall Street speech in transcript

Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.

Bra bloggat ...

Peter Berger skriver om religion inom militärmakten:

"I attended a conference at the Academy on issues connected with the new West German army which was about to be organized. One issue was the form to be taken by the military chaplaincy. Opinion in the churches was still strongly influenced by the memory of the Third Reich and, consequently, by the conviction that the ministry must never engage in uncritical legitimation of the state." ... "How does an American army chaplain differ from a politruk?” The term referred to Communist party officials attached to units of the Soviet army with the purpose of political indoctrination. The American did not understand the term. When it was explained to him, he was not offended. He was genuinely puzzled. He did not understand why such a question would be asked. Ten years later, during the Vietnam War, he would have understood."

En nyfunnen bloggfavorit är Billy Daniel som bloggar hos The Other Journal. Missa inte hans lysande texter Om kapitalismens dygder, samt om anglikanska kyrkans beslut att språkligt revidera sin dopritual:

"The church is being baptized into global-market-society; and when the words become comprehensible apart from the liturgical action of God in Christ, in which the sacraments participate, the church ceases to be the church. Of course the average Briton doesn’t understand “slavery in Egypt” or being “buried with Christ.” And thank God we can say that they don’t! Thank God we can say that the average American doesn’t understand or the average human doesn’t understand. If they did, then we would know by the daily havoc wreaked on the world that Baptism is meaningless. Making it easy to understand is what got us into the mess the church is in today."

Missa för allt i världen inte Who´s Babtizing whom?

Om svårigheterna med att vara radikal

"It is this lack of stable identities which for some cultural theory today is the last word in radicalism. Instability of identity is ´subversive´ - a claim which it would be interesting to test out among the socially dumped and disregarded.

In this social order, then, you can no longer have bohemian rebels or revolutionary avant-gardes because they no longer have anything to blow up. Their top-hatted, frock-coated, easily outraged enemy has evaporated. Instead, the non-normative has become norm. Nowadays, it is not just anarchists for whom anything goes, but starlets, newspaper editors, stockbrokers and corporation executives. The norm now is money; but since money has absolutely no principles or identity of its own, it is no kind of norm at all. It is utterly promiscuous, and will happily tag along with the highest bidder."

Terry Eagleton. After Theory. London: Penguin books, 2003. s. 16-17

Ovanstående stycke har viss förklaringspotential, både för varför socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, och till varför teologi på sikt kommer ersätta kritisk teori som resurs för att stå emot kapitalismen.