Caritas in veritate

Den nya påvliga encyklikan Caritas in veritate har "släppts" och den teologiska delen av blogosfären vibrerar av analyser och kommentarer. Theopolitical ger en bra sammanfattning (tror jag). Än så länge har Halden hunnit kalla Michael Novaks kommentarer för heretiska.
Jag är benägen att instämma!

Om religion i den liberala demokratin

För någon månad sedan blev jag klar med min magisteruppsats i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Titeln: Översättningens möjligheter och dilemman – om religion i den liberala demokratin, ger möjligen en hint om innehållet. Den som har långtråkigt i hängmattan kan ladda ner uppsatsen här.

Ur inledningen:

"Påståendet att religion och politik inte skall sammanblandas har i Sverige kommit att uppfattas närmast som ett axiom. Den mer exakta innebörden av detta påstående är dock tämligen oklar. Vanligen menas dock sannolikt att religion är en “privatsak”, eller hör till den “privata sfären”, till skillnad från politik och andra gemensamma angelägenheter som avhandlas på den offentliga arenan.

I Sverige har det vi kallar religion, under 1900-talets senare hälft, till stor del existerat utanför offentlighetens ljus. I takt med att Sverige gått från enhetssamhälle till ett pluralistiskt samhälle med en mångfald av traditioner och religioner, har religionen i någon mening återtagit sin plats på den offentliga arenan under det senaste decenniet. Fler och fler talar nu om religionens återkomst, eller mer korrekt, om religionens nya synlighet på den offentliga arenan.[1] I ljuset av att den gamla sekulariseringsteorin, som menade att modernisering med nödvändighet skulle innebära sekularisering, kommit på skam, talar dessutom allt fler inom akademin om vår tid såsom postsekulär.[2]

Så, hur skall då sekulära stater förhålla sig till religion på den offentliga arenan? Det givna svaret från liberala politiska filosofer har traditionellt varit att hänvisa det religiösa till den privata sfären. Allt fler religiösa tycks dock idag motsätta sig vad de uppfattar som krav på att förvisa sin religion till den privata sfären, och menar att deras religion är något som påverkar hela livet. Debatter om slöjor i skolan, Muhammed-karikatyrer, samkönade äktenskap och Halal-TV, kan på olika sätt ses som aktuella exempel på detta. Även utanför Sverige har exemplen på konflikter som uppstått i gränssnittet mellan religion och den liberala demokratin den senaste tiden varit otaliga. I Frankrike har man på senare tid förbjudit religiösa symboler i skolorna,[3] och i Storbritannien orsakade den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, stor uppmärksamhet när han i en föreläsning öppnade upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien.[4]

Den moderna liberala staten står inför två krav som tycks svåra att förena; å ena sidan att fostra en känsla av samhörighet och enhet mellan sina medborgare, å andra sidan måste den säkerställa att dess enhetssträvanden inte kväser den kulturella mångfald den säger sig vilja värna.[5] Den tyske filosofen Jürgen Habermas har under lång tid varit en av den liberala demokratins främsta teoretiker, och en tongivande röst, i samtalet om hur det mångkulturella samhället skall kunna inkludera olika röster och traditioner. Habermas har på senare tid argumenterat för att de religiösa har något väsentligt att tillföra den liberala demokratin, men att dessa insikter först måste översättas från det religiösa språket, till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

En kontrasterande, men likafullt inflytelserik, strömning inom samtida teologi utgörs av radikalortodoxin, kanske främst förknippad med den brittiske teologen John Milbank. Här finns en radikal kritik av det moderna projektet samt en misstro mot föreställningen om den liberala demokratin som neutral arena för dialog mellan olika traditioner, där religionen hänvisats till en privat sfär.

I mötet mellan Habermas och Milbanks tankar om religionens roll på den offentliga arenan tycker jag mig urskilja två viktiga grundaspekter; identitet och rationalitet. Identitetsaspekten har att göra med att religiösa uppfattas ha en identitet och lojalitet som överstiger den nationella identiteten. Med den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams ord: ”the presence of communities which, while no less 'law-abiding' than the rest of the population, relate to something other than the British legal system alone”.[6] Här blottläggs spänningen mellan det liberala samhällets individualistiska ideal, och det mångkulturella samhällets accepterande av sociala grupper som bärare av övertygelser, värden och praktiker som är annorlunda än de som den liberala majoritetskulturen hävdar.[7] Annorlunda uttryckt kan identitetsaspekten sägas handla om hur vi skall hantera det faktum att individer och hela gemenskaper i högre grad tycks ha alternativa och djupare identiteter än den som medborgarskap i en nationalstat utgör.

Den andra grundaspekten i diskussionen om religionens roll på den offentliga arenan har att göra med olika föreställningar om rationalitet, och i förlängningen även kommunikation och språk. Frågan om olika sorters förnuft och huruvida kommunikation mellan olika traditioner är möjlig, står här i fokus. Ytterst sätt är alltså diskussionen om religionens plats på den offentliga arenan ett uttryck för den i någon mening eviga diskussionen om hur olika kulturer eller traditioner skall kunna samexistera, både med avseende på hur de kan komma överens och lösa konflikter, men även hur det partikulära förhåller sig till det universella. Relationen mellan sociala strukturer och rationalitet, mellan förnuft förstått såsom universellt, och den ofrånkomliga insikten att förnuftet är präglat av och insatt i kontingenta sociala praktiker, är teman som aktualiseras inom ramen för uppsatsen."



Noter:
[1] Graham Ward och Michael Hoelzl, red. The New Visibility of Religion. Studies in Religion and Cultural Hermenutics. (London: Continuum, 2008).
[2] James K.A. Smith, ”Secularity, Globalisation, and the Re-enchantment of the World,” James K.A. Smith, After Modernity? Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World., red. James K.A. Smith (Waco: Baylor University Press, 2008). s.5
[3] Man får förmoda att åtskilliga generationer som burit smyckeskors aldrig fått påtalat att detta skulle strida mot den franska laïcitén, utan att denna lagändring aktualiserats mot bakgrund av den muslimska invandringen.
[4] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[5] Vinoth Ramachandra, Subverting Global Myths. Theology and the Public Issues Shaping Our World. (Downers Grove: IVP Academic, 2008). s.149
[6] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[7] Arne Rasmusson, ”Vem vill ha ett mångkulturellt samhälle?”,” Om det som djupast angår ...: Tro och identitet: förankring och förändring (FLRs årsbok 2005. Via Internet: http://www8.umu.se/religion/personal/arne.rasmusson/Vem%20vill%20ha%20ett%20mangkulturellt%20samhalle.pdf (Acessdatum: 2009-04-30).

Bitchin’ bout Milbank

Missa inte den intressanta diskussionen i kölvattnet av Haldens kritik av föreställningen om moderniteten som en på kristendomen parasiterande heresi:

"The notion of modernity as heresy is just too easy. It places “Christianity” safely insulated from the horrors of modernity under critique, even as it give a nod to modernity’s roots in Christianity."

"This is why the more fruitful way to critique the ideologies of modernity is not to strive to go back to some premodern past when things were allegedly still orthodox wonderful. Rather it is to look back to the very particular reality of Jesus of Nazareth, whose life, death, and resurrection stands in perpetual judgment of all ideologies. And all orthodoxies."

Humanisterna får svar på tal ...

Joel Halldorf skriver klokt och träffsäkert i dagens Dagen om Humanisternas förvirring.

Om lokal sedvänja upphöjd till allmän lag:

"Humanismens tolv apostlar talar om att samhället ska byggas på "allmänmänskliga grunder" och ställer mot detta "kulturella traditioner". Detta "allmänmänskliga", som alltså tycks stå över saker som kultur och tradition, beskrivs med termer som frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Men man bör som bekant kalla saker och ting vid deras rätta namn och vad det här är fråga om är inget annat än västerländsk kultur."

Angående talet om att individen själv ska få "välja livsåskådning":

"Det kan vara svårt för oss som är barn av upplysningen och dess traditionsuppror att förstå detta, men det finns alltså människor som menar att man kan lära sig saker - och inte bara sånt som rör teknik och naturvetenskap - av dem som levt före oss. Och omvänt att de äldre har ett ansvar att fostra sina barn efter bästa förmåga för att förbereda dem för ett liv i världen. I dessa kulturer finns, skulle man kunna säga, en bredare förståelse för talet om att var och en inte behöver uppfinna hjulet själv, liksom för uttrycket att ingen människa är en ö."

Om det pluralistiska samhället:

"Europa består av länder som historiskt präglats av kulturell konformism genom äktenskapet mellan stat och kyrka. Lösningen på dagens mångkulturella situation är inte att ersätta en konformism med en annan. I stället för att kringskära olika gruppers möjlighet att genom institutioner som exempelvis skolor bygga upp sina egna kulturer borde möjligheten till detta expanderas."

Om den politiska teologins återkomst

Höll på att missa Sigurdsons understreckare om Milbanks och Žižeks nya bok som ännu ett bevis på teologins nya synlighet.

Om Sarkozy, friheten och burkan

For French political culture, religion is tolerable only if it keeps itself to itself. As soon as a person of faith tries to present what religion means for them in public in France, they risk being accused of fundamentalism.

Ur intressant krönika i The Guardian om Hegel och frihet med anledning av Sarkozys fördömande av den muslimska burkan.

Vad Hauerwas skulle sagt till Högskoleverket ...

Högskoleverkets ifrågasatte nyligen examensrätten för flera av landets teologiska utbildningar. Bland annat kritiserades att "utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen" och man "såg kritiskt på att det inte föreligger någon tydlig separation mellan de praktiskt kyrkligt orienterade kurserna och de rena högskolekurserna ".

Jag misstänker att nedanstående utdrag är vad Hauerwas skulle ha svarat på Högskoleverkets kritik:

Part of our problem is that the idea of objectivity, which is mistakenly assumed to be exemplified in the sciences and an elusive goal for the humanities, is a deeply flawed notion. In the name of objectivity the assumption has been underwritten that knowledge is only good insofar as that which is known is freed from any tradition of inquiry. Yet the sciences work well exactly because they exemplify a traditioned mode of inquiry which, moreover, requires the student to be capable of participating in such a tradition. If the students are to become good scientists they must be willing to have their lives transformed through that activity; they must be transformed, moreover, not simply because of the current social power of science but because of the elegance and beauty of what is discovered.

Stanley Hauerwas. “Character, Narrative, and Growth in the Christian Life,” i The Hauerwas Reader .

Med Hans Urs von Balthasars ord: Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.

Veckan som gått ...

- Humanisterna menar i en DN-debattartikel att "godheten kommer inifrån" och att de "vill bygga en etik med utgångspunkt i förnuftet" - och försöker lustigt nog att förena detta med föreställningen om mänskliga rättigheter.

- I en understreckare om Habermas och religion påpekas dock att "religionen har kommit för att stanna och att den har en viktig och oersättlig roll att spela också framöver".

- Högskoleverket får svar på tal av kloka teologer.

- Marcus Birro bloggar om katolska kyrkan och dess kritiker.

- ... och giganterna Slavoj Žižek och John Milbank drabbar samman i ett samtal om kristen tro och politik.