DN och illusionen om det opolitiska

Jag läser att DN inför en policy om att ordet "hen" inte får användas i nyhets- eller reportagetexter. DN lär motivera beslutet med att "hen" kan uppfattas som ett "queerpolitiskt ställningstagande".

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om både hen som begrepp och om queer-teori, men att motivera ett begreppsförbud med att ordet i sig skulle vara politiskt säger något om DN:s självuppfattning och världsbild. Tydligen skall "oberoende liberal" inte uppfattas som en politisk positionering utan kanske snarare som en epistemologisk etikett som anger att man skriver från en ideologiskt neutral position varifrån man kan bedöma världen. Att DN:s påbud skulle kunna riskera att uppfattas som ett "hetropolitiskt ställningstagande" verkar inte förespegla dem.

Företällningen om att det skulle finnas ett opolitiskt språk är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella språket.

Rowan Williams om samhällets kommersialisering

We are the first civilisation to treat monetary accumulation as an absolute goal, and it has obscured the whole of our discourse about shared well-being, or the "common good." Politics is trapped in discussion about efficiency and the maximising of choice; the west, at least, is dominated by the assumption that the state exists to protect choice and to do so by protecting financial competitiveness in every sphere.

Rowan Williams - Trading in the souls of men: The commodification of life

Om rädsla som substitut för visioner

Många är de kommentatorer som menar att den gångna valrörelsen utmärktes av en brist på visioner eller berättelser som förmår att hålla samman politiken och ge mening och sammanhang. I en läsvärd krönika i The Guardian ger Slavoj Zizek en hint om vad som kommit att ersätta den politiska visionen som sammanhållande funktion - rädslan:

"After the disintegration of the communist regimes in 1990, we entered a new era in which the predominant form of the exercise of state power became a depoliticised expert administration and the co-ordination of interests. The only way to introduce passion into this kind of politics, the only way to actively mobilise people, is through fear: the fear of immigrants, the fear of crime, the fear of godless sexual depravity, the fear of the excessive state (with its burden of high taxation and control), the fear of ecological catastrophe, as well as the fear of harassment (political correctness is the exemplary liberal form of the politics of fear). (...) This vision of the detoxification of one's neighbour suggests a clear passage from direct barbarism to barbarism with a human face. It reveals the regression from the Christian love of one's neighbour back to the pagan privileging of our tribe versus the barbarian Other. Even if it is cloaked as a defence of Christian values, it is itself the greatest threat to Christian legacy."

Jag vill i sammanhanget tipsa om den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams koncisa redogörelse för hur den kristna berättelsen ser på sambandet mellan rädsla och kärlek:

...

By the way ... Zizek föreläser i Stockholm den 15 och 16 november. Biljetterna är slutsålda sedan länge, men om någon skulle ha ett par plåtar över är jag hejdlöst intresserad!

Om politikens gränser

"Before men began to act, a definite space had to be secured and a structure built where all subsequent actions could take place, the space being the public realm of the polis and its structure the law … But these tangible entities themselves were not the content of politics.

- Hannah Arendt, The Human Condition, 2nd edn (Chicago, IL: University of Chicagi Press, 1958), pp 194-5

En gång fanns varken det religiösa eller det sekulära ...

Det etiska är politiskt!

Ethics. Ah yes, a county just outside London, the old joke goes. Tydligen är det dock allt fler som saknar en seriös samhällsdebatt om på vilka värden vårt samhälle skall vila. En samling brittiska intellektuella har nämligen gått samman för att stimulera en debatt om etik, politik och det gemensamma goda. Initiativtagarna till det mycket intressanta projektet Citizen Ethics in a Time of Crisis, skriver:

"... our idea is that in public life today we've almost forgotten how to talk about ethics. The financial and political scandals, and the looming issue of climate change, are all, in part, crises of ethics; no-one has done anything illegal, or at least hardly anyone. Our project is designed to address this hiatus, and that's why it's called called Citizen Ethics in a Time of Crisis."

Bland skribenterna i märks bland andra Rowan Williams, John Milbank och Michael Sandel:

"... today most of our political arguments revolve around welfare and freedom - increasing economic output and respecting people’s rights. For many, talk of virtue in politics brings to mind religious conservatives telling people how to live. But this is not the only way that conceptions of virtue and the common good inform politics. The challenge is to imagine a politics that takes moral and spiritual questions seriously, and brings them to bear on broad economic and civic concerns."
- Michael Sandel, We Need A Public Life With A Purpose

"Politics left to managers and economics left to brokers add up to a recipe for social and environmental chaos. We are all a bit shy, understandably so, of making too much of moral commitment in public discourse; we are wary of high-sounding hypocrisy and conscious of the unavoidable plurality of convictions that will exist in a modern society. Yet the truth is that the economic and social order isn’t a self-contained affair, separate from actual human decisions about what is good and desirable." - Rowan Williams, How To Live As If We Were Human

"Politics on both the left and right were once driven by competing accounts of human flourishing. Our challenge is to remake our own visions for today, and to debate them." (...) "The deeper, richer, noisier notions of ethics that once characterised politics have fallen way” - Adam Lent, Afterword

Jag längtar efter ett brett samtal som bland annat tydliggör vilken antropologi, som ligger till grund för samtidens olika ideologiska strömningar. I Sverige är de enda som mig veterligen sökt få upp dessa frågor på dagordningen Kristdemokraterna som redovisat för sin värdegrund och människosyn.

Föreställ er att nästa partiledardebatt inleds med att partiledarna i tur och ordning ombeds besvara frågan: Vad är det att vara människa?
Med den frågeställningen borde all politik börja!

Det sanna och det sköna

Tuve Skånberg, medlem av tankesmedjan Claphaminstitutet, publicerade nyligen ett inlägg med anledning av ett inslag i SVTs utmärkta kulturmagasin Kobra den 6 oktober. Tuve propagerar i artikeln mot konst som kritiserar makten och menar att konst skall vara vacker. Jag tycker lite annorlunda, och replikerade nedanstående på Claphaminstitutets blogg.

Hej Tuve,

Jag tycker att du gör misstaget att bemöta Carl-Erik Grimstads reduktionistiska definition av konst - såsom alltid utmanande makten, med en annan reduktionism. Istället för att nyansera hans uttalande går du rakt i det motsatta diket och beskriver god konst som enbart gestaltande skönhet. Visserligen skriver du att god konst är ett “gestaltande av det sköna och det goda”. Men du utvecklar inte vad du menar med det detta. Tror du inte att ”provokationer mot makten” kan vara en god kristen gärning för en konstnär? Jag befarar här att din syn på konst reducerar konsten till verklighetsflykt.

Jag menar att både det sköna och det sanna möts i god konst. Det vill säga att god konst inte stannar vid att vara vacker, utan likt en ikon pekar bortom sig själv; har en riktning, eller vill säga något mer.

Jag kan här se en stor uppgift för kristna konstnärer att genom sin konst tala sanning in i vårt samhälle. Detta borde ibland rimligen leda till provokationer mot ”härskarna och makterna”.

Tron får inte förandligas eller privatiseras så att den berövas sin politiska och samhällsomdanande sprängkraft. Detsamma gäller konsten och skapandet, som du ju påpekar är en gåva från Gud.

Allt gott,
Josef

-----
För ett riktigt obehagligt exempel på en "kristen" konstnär som istället för att kritisera makten, hyllar den, se här.

Köksbord vs. Bardisk

Läser ännu en artikel i kölvattnet av debatten om verklighetens folk. För mig påminner uppdelningen mellan de som anses tillhöra kategorin "verklighetens folk", och de som följaktligen måste leva "overkliga" liv, lite om den där debattartikeln från Yvonne Andersson som för några år sedan delade in svenskarna i "cocktailmänniskor" och "köksbordsmänniskor" (den senare kategorin var enligt Andersson den goda).

Jag finner det tröttsamt och ganska destruktivt att driva politik med hjälp av att konstruera etiketter som syftar till att skapa falska motsättningar mellan vi och dom. För vad skall vi göra som både steker falukorv OCH lyssnar på P1? Som gillar att läsa kultursidorna OCH att idka fredagsmys? Som både tillbringar tid vid köksbordet, men även uppskattar en god cocktail?

Som Marcus Birro skrev:

"Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför."

Red Toryism

Under rubriken Ideologiernas död är välkommen, konstaterade nyligen SvDs ledarsida att det idag är tunnsått med tänkare som har stora politiska idéer och visioner för framtiden. Ledaren, som hämtar stoff ur en artikel i den brittiska politiska tidskriften New Statesman, skriver:

"Ett undantag (...) är kanske den något excentriske britten och skribenten Phillip Blond som har introducerat ”Red Toryism”. En fusion av konservatismens förtjusning för småskalighet och civilsamhället med vänsterns kritik mot marknaden."

I mina öron låter det som en intressant fusion. En blandning av det bästa från kristdemokraterna och miljöpartiet, typ. För den som är nyfiken på Red Toryism, och vill läsa något av Phillip Blond rekommenderas denna artikel.

Fredrik Wenell skriver mer om saken här!

Om oförenade proletärer ...

Det skrivs mycket om om den politiska vänsterns kris i Europa nu. Trots att vi sägs leva mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet med ökande arbetslöshet överallt i Europa, så tycks de borgerliga regeringarna dominera. Varför?

Kanske har det att göra med vänsterns brist på en sorts sammanhållande metaberättelse, kanske beror det på att borgerligheten tagit över den röda politiken, eller, har vi kanske alla i någon mening blivit goda liberaler?

Slavoj Zizek sätter dock fingeret på en annan tänkbar orsak som har att göra med frågan: Vad katten avses med begreppet arbetare nuförtiden? Vem räknas som arbetarklass i en tid när en metallarbetare tjänar mer än en gymnasielärare? Zizek skriver:

"…It is as if the three components of the production process – intellectual programming and marketing, material production, the providing of material resources – are more and more autonomized, emerging as three separate spheres. In its social consequences, this separation appears in the guise of the “three main classes” of today’s developed societies, which are precisely NOT classes but three factions of the working class: intellectual laborers, the old manual working class, the outcasts (unemployed, those living in slums and other interstices of the public space). The working class is thus split into three, each part with its own “way of life” and ideology: the enlightened hedonism and liberal multiculturalism of the intellectual class, the populist fundamentalism of the working class, more extreme singular forms of the outcast faction. In Hegelese, this triad is clearly the triad of the universal (intellectual faction), particular (manual workers), and singular (outcasts). The outcome of this process is the gradual disintegration of social life proper, of a public space in which all three factions could meet – and the “identity”-politics in all its forms is a supplement for the loss of the social space proper. This identity-politics acquires a specific form in each of the three factions: post-modern multicultural identity politics in the intellectual class, regressive populist fundamentalism in the working class, half-illegal initiatic groups (criminal gangs, religious sects, etc.) among the outcasts. What they all share is particular identity as the substitute for the universal public space.

The proletariat is thus divided into three, each part played against each other: intellectual laborers full of cultural prejudices against the “redneck” workers, who display populist hatred of intellectuals and outcasts, who are antagonistic to society as such. The old call “Proletarians, unite!” is thus more actual than ever: in the new conditions of the “post-industrial” capitalism, the unity of the three factions of the working class IS already their victory."


Via Mariborchan

Om arbetarrörelsens och kyrkans brist på fantasi

I morse läste jag en kulturartikel i GP med rubriken "Dags för nytänk inom arbetarrörelsen", och fastnade vid detta stycke:

"Vår tids tragedi är att arbetarrörelsen i stort saknar självständiga alternativ. I rörelsens barndom pryddes standar och pamfletter med uppstigande solar, symboler för en självmedveten och framtidstroende kraft redo att ta över där upplysningen och den borgerliga revolutionen gjort halt när den väl befäst kapitalets välde. I dag har denna rörelses ledning föga annat att erbjuda än uppslutning kring samma kapital."

Gäller inte precis detsamma för kyrkan, tänker jag? I alla fall för den västerländska kristenheten som under moderniteten i så stor utsträckning retirerat från det offentliga, med trons privatisering och individualisering som följd. En kyrka som inordnat sig under den liberala demokratins hegemoni så till den grad att den i det nästmaste förlorat sin egen röst och sin egen berättelse, och därmed berövats sin politiska sprängkraft.

I sin bok Theopolitical Imagination har den amerikanske teologen William Cavanaugh tydliggjort länken mellan fantasi och politik:

"Politics is a practice of the imagination. Sometimes politics is the ‘art of the possible,’ but it is always an art, and engages the imagination just as art does. We are often fooled by the seeming solidity of the materials of politics, its armies and offices, into forgetting that these materials are marshalled by acts of the imagination.

How does a provincial farm boy become persuaded that he must travel as a soldier to another part of the world and kill people he knows nothing about? He must be convinced of the reality of borders, and imagine himself deeply, mystically, united to a wider national community that stops abruptly at those borders. The nation-state is, as Benedict Anderson has shown, one important and historically contingent type of ‘imagined community’ around which our conceptions of politics tend to gather”

Källa: William Cavanaugh, Theoplitical Imagination. Discovering the Liturgy as a Political Act in an Age of Global Consumerism. (London: t&t clark, 2005). s.1

Så, om man får tro Cavanaugh, så måste både arbetarrörelsen och kyrkan bli bättre på att föreställa sig världen annorlunda, och kanske viktigast av allt, att gestalta denna skillnad.

On spreading the wealth around ...

Distributiv rättvisa, alltså efter vilka principer som exempelvis skatteintäkter skall tas in och fördelas, tycks vara ett betydligt mer kontroversiellt ämne på andra sidan atlanten.

Från republikanskt håll brukar det föga överaskande poängteras att statlig inblanding i de privata finanserna är av ondo. Istället för att staten via skattesedeln skall fördela medel till de sämre bemedelade, framhålls ofta vikten av det frivilliga givandet i form av välgörenhet.

Företrädare för den amerikanska kristna högern brukar argumentera mot den socialliberala modellen med solidariskt skattefinansierad välförd, med argument i stil med:

"Compulsory income redistribution -- such as government spending on welfare, anti-poverty programs and foreign aid -- is a counterfeit for true Christian charity."

"Charity is one of the most vital aspects of Christian spirituality. We dare not subcontract this sacred church's role to the state."

Ovanstående citat kommer dock ifrån en debattartikel i den lilla michigantidningen, The Grand Rapids Press. Glädjande nog skrev därför min favoritteolog från Michigan, James K.A Smith, en replik.

Smith ifrågasätter i sin kommentar huruvida man som kristen överhuvudtaget kan tala i termer om att medkänsla och givande skulle vara frivilliga:

"... according to Rhoda, “Christian compassion is voluntary.” But such language of "voluntariness” is a modern invention. Our notion of something being “voluntary” implies that it is optional and un-coerced. In fact, we might even deserve some praise for doing what’s only “voluntary,” as if this was going above and beyond the call of duty. But did the early church see compassion and charity as “voluntary?” Or, to take up Rhoda’s specific case, did the early church see “income redistribution” as “voluntary?” "

[...]

"According to the biblical picture, to be “free” is not to be autonomous or un-coerced. We are free when we are empowered to do the good. The strangeness of the biblical picture is that true freedom comes in subjection to the risen Lord. It is slaves of Christ who are truly free."

Avslutningsvis drar Smith parallellen till Ananias och Sapfeira i Apostlagärningarna, som ju gjorde en i deras mening generös donation, men som tack för detta staffades med döden därför att de förbehöll sig rätten att behålla pengar för egen del.

Smith undviker dessvärre att kommentera den centrala frågan huruvida det är egalt om det är kyrkan eller staten som står som mottagare för den enskildes resurser. Caesar och Kristi kropp har ju en historia av att prioritera rätt olika ...

Själv tänker jag nog som så att det är vår uppgift som kristna att stödja alla goda strukturer i samhället. Till dessa räknar jag ett distributivt skattesystemet som hjälper oss att fördela resurser från de som har, till de som inte har. Sedan skall vi givetvis ha synpunkter på vad dessa medel används till utöver att hjälpa den svage.


On a lighter note, men delvis på samma tema ...

Den numera världsberömde "rörmokaren", "Joe the Plumber", som kritiserat Obamas skattepolitik för att "spread the wealth around" (det vill säga för att genom beskattning sprida "Joe the Plumbers" intäkter till andra), hamnade återigen i rampljuset. Denna gång i en riktigt underhållande intervju med demokraternas brillianta vicepresidentkandidat, Joe Biden. En fråga handlar om Obamas eventuella skattepolitiska kopplingar till Marx, och om Sverige som påstådd socialistisk stat.

Enjoy!



Tipstack till Joel H,