Milbank on Catholic vs. bourgeois piety

But surely, in the case of Christianity, the more authentically "Catholic" reality is the blend of the very sophisticated with the very popular - omitting the half-baked "bourgeois" mode of positivistic piety, prayer meetings, organizational obsession, and ill-informed, unimaginative Bible studies that waste the time one might spend having fun.

John Milbank “A Closer Walk on the Wild Side” in Michael Warner, Jonathan VanAntwerpen, and Craig J. Calhoun, Varieties of Secularism in a Secular Age (Harvard University Press, 2010), 68.

Milbank on fundamentalism and fideism

In the face of secular scepticism, pragmatism and positivism, many religious people tend to take refuge in the notion that there is nonetheless another source of truth enshrined in certain texts, practices and traditions. Ironically, for these texts, practices and traditions to acquire absolute authority outside the workings of human reason, they have to be regarded positivistically, in a fashion which mimics scientific positivism itself. The irrational strangely colludes with the most vigorously reduced rationalism, and often one finds that various fundamentalisms and fideisms are able happily to coexist with, and even to reinforce, the technoscientific capitalism of our day.

John Milbank och Catherine Pickstock, Truth in Aquinas (Routledge, 2001), Preface

Milbank on Radical Orthodoxy

Zizek vs. Horowitz

Zizek och David Horowitz debatterar civilisationens framtid under Julian Assanges ledning. Det som slår mig är hur både Zizek och Horowitz tycks dela föreställningen om att tillvarons grundtillstånd utgörs av våld; ett sorts Hobbeskt ursprungstillstånd där våld är nödvändigt för att tvinga fram ett önskvärt samhälle. Med denna världsbild blir det svårt att skilja makt från rätt.

För ett mer konstruktivt samtal om hur vi skapar ett gott samhälle, lyssna på denna debatt mellan John Milbank, Phillip Blond, Adrian Pabst (tipstack till @sebasti_an). De är alla tänkare som menar att det goda samhället inte kan byggas utan en transcendent föreställning om det goda.

Milbank om den västerländska teologins dragning åt öst

"By nature we are orientated to the beatific vision, to the receiving of grace even though we can´t demand something that has to be a gift, so you reach the paradox that we can only reach our natural end if we receive something beyond our nature as gift. We can only be ourselves if we receive something that doesn't belong to us. It seems to me that is the paradox that lies at the very heart of Christianity and goes along with the fact that first of all nature is a gift, it´s creation. It goes along with the fact the the only fully human being who ever lived was a divine person in two natures. It  goes along with a strongly seraline, and in no way Nestorian, Christology." - John Milbank

Om Kant i Döda poeters sällskap

Via en serie tweets fick jag mig nyligen Upplysningens valspråk av Kant till livs:

"Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk."*

Det där med "att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning" har kanske en lite annan klangbotten idag än vad det hade 1784. Kant exemplifierade då omyndigheten med: "Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe osv, så behöver jag inte anstränga mig själv".
Idag väcker valspråket andra sorts frågor: Är mitt förstånd verkligen mitt? Är det möjligt att göra bruk av sitt förstånd utan påverkan och ledning? Har Upplysningen gjort oss till myndiga och mogna människor? Jag kom att tänka på en träffande text av Stanley Hauerwas som problematiserar en oreflekterad tilltro till det fria förnuftet:

"Both Kant and the utilitarians assumed that the task of the ethicist was to explicate the presuppositions everyone shares. Ethics is the attempt to systematize what we all perhaps only inchoately know or which we have perhaps failed to make sufficiently explicit. Such a view of ethics can appear quite anticonventional, but even the anticonventional stance gains its power by appeal to what anyone would think upon reflection. This can be nicely illustrated in terms of the recent movie, The Dead Poets Society. It is an entertaining, popular movie that appeals to our moral sensibilities. The movie depicts a young and creative teacher battling what appears to be the unthinking authoritarianism of the school as well as his students' (at first) uncomprehending resistance to his teaching method. The young teacher, whose subject is romantic poetry, which may or may not be all that important, takes as his primary pedagogical task helping his students think for themselves. We watch him slowly awaken one student after another to the possibility of their own talents and potential. At the end, even though he has been fired by the school, we are thrilled as his students find the ability to stand against authority, to think for themselves.

This movie seems to be a wonderful testimony to the independence of spirit that democracies putatively want to encourage. Yet I can think of no more conformist message in liberal societies than the idea that students should learn to think for themselves. What must be said is that most students in our society do not have minds well enough trained to think. A central pedagogical task is to tell students that their problem is that they do not have minds worth making up. That is why training is so important, because training involves the formation of the self through submission to authority that will provide people with the virtues necessary to make reasoned judgment." **

Själv funderar jag på om det kan vara så att Upplysningens upprop mot traditionsbaserat förnuft parat med dess negativa frihetssyn har gjort oss blinda för en annan sorts omyndighet. John Milbank sätter ord på något av detta:

"I can choose anything anywhere, but these choices will always be for the choices of others, selecting me. Since anything can now be mine, nothing will really be mine. Since I am offered absolute Kantian liberty without the guidance of education of my judgement, I will be perfectly manipulated: absolutely controlled in my important choices (for the exploitative outlet for sub-standard coffee for example, or the exploitative lifestyle website, that some poor individual imagines they have freely invented), and within this allowed a measure of predetermined indifferent laxity (a shot of this or that sickly flavour to disguise the third-rate coffee-blend, the sub-choice of lifestyle that gives me the illusion of interacting with the Internet . . .)"***

Om Kants upprop gällde frigörelse från blind auktoritetstro och självförvållad omyndighet, så är samtidens stora fråga var det finns resurser som kan att leda människan ut ur hennes självförvållade kommersialisering, ensamhet, och vilsenhet. Om Upplysningens valspråk på sin tid var ett stridsrop för frihet, är det idag snarast ett uttryck för konformism. Den viktiga politiska frågan idag är inte så mycket bristen på frihet, utan bristen på gemenskap. 

--
* Ur «Vad är upplysning» Immanuel Kant, Symposion, 1989
** Stanley Hauerwas - Discipleship as a Craft, Church as a Disciplined Community
*** John Milbank. Being Reconciled. Routledge, 2003. s.290

Om makt och rätt

Christer Sturmarks et al. artikel i gårdagens SvD, samt Lena Anderssons ledare i gårdagens DN handlar båda om relationen mellan makt och rätt, och om vilka värderingar som skall prägla en demokrati. Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg slår fast att: "Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer". Med detta påstående ger de dock, som Marie Demker påpekat, makten företräde framför rätten genom att låta den staten, rensad från "de religiösa", definiera omfattningen av religionsfriheten.

Lena Anderssons artikel är i många stycken mer sympatisk i det att den kritiserar anpassligheten och konformismen och betonar vikten av att tydliggöra och argumentera för det man tror på. Ironiskt nog duckar hon dock själv för att utveckla vad hon menar demokratiska värderingar och talar istället om demokratin som en mentalitet.

Vad som tycks förena Sturmark et al. och Andersson är avsaknaden av ett kritiskt perspektiv på den sekulära liberala demokratin; en insikt om att den moderna liberalismen är nära förbunden med föreställningen att det inte finns några objektiva normer och att alla värdeomdömen därför är subjektiva. Liberalism är därför ytterst sett en maktens filosofi. För om det inte finns några objektiva värderingar blir viljan till makt den enda källan till värderingar. Med Slavoj Zizek´s ord:

 … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment. Without any "organic" social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as "common decency" (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or "harassing" each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as "the fight against all forms of discrimination."

Liberalismens väg ur detta dilemma är vanligen den mytiska föreställningen om ett socialt kontrakt som garant för vissa rättigheter. Denna föreställning bygger dock, som @sebasti_an lyft fram (i en serie läsvärda tweets runt den 30 december), på metafysiska antaganden om att konkurrens och kontrakt är det mest grundläggande för mänskligt liv. John Milbank formulerar enligt min mening en bättre berättelse:

In our time, what must challenge liberalism is a more authentic "liberality," in the literal sense of a creed of generosity which would suppose, indeed, that societies are more fundamentally bound together by mutual generosity than by contract. This is not, of course, to deny that merely "liberal" measures of contract are not necessary to safeguard against the worst tyrannies, nor that we do not often have to resort to them in lieu of more substantial civic bonds. But the social contract can never be the thing that fundamentally brings people together in the first place, nor can it deliver the highest ideal of a true distributive justice.

John wants to win, I just want to survive!

I ett fantastiskt samtal mellan John Milbank och Stanley Hauerwas, lett av Luke Bretherton,  tydliggörs centrala skillnader mellan Hauerwas och Milbanks teologi. I utdraget nedan ber Bretherton dem redogöra för hur de uppfattar varandras metod och tillvägagångssätt:

SH: I try to avoid the language of declension exactly because I think the church always finds itself in tension with the world. And so, it is not like we ever got it right. I use broad historical analysis to help me give a diagnosis of the world in which I now have to negotiate being a Christian, but I don´t want to take it over. John wants to take it over!

LB: Do you want to respond there, John? 

JM: Oh no. I definitely want to win, no question. It is absolutely right. There´s nothing wrong with winning. Just because Christianity is about peace, charity and humility, and so on doesn´t mean we don´t want to win. But precisely because we want those virtues to win we want them to prevail and to transform the world. That´s just the program of salvation as far as I am concerned. The church has suffered to long from a sort of false consciousness that turns loosing and the apparent inevitability of loosing into a kind of kenotic following of Jesus. It is not, it is a lie!

SH: I didn´t say I wanted to loose, I wanted to survive!
--

Samtalet i sin helhet återfinns här: "Theological Reflections on Being a Theologian and the Task of Theology". 

... 

Milbank om kravallerna i England

John Milbank skriver intressant om både orsaken till, och politikens sätt att bemöta, kravallerna:

While if they suppose that the there is no moral, as opposed to pragmatic, reason for keeping the law - given the fundamental value of self-interest - then this is surely a conclusion that they share in contemporary England with many wealthy financiers, journalists, senior policeman and holders of government office, as the News International scandal exposed.

(...)

Here one might venture the remark that while religious people tend to see that malefactors and sinners are most of all to be pitied, secular political positions are bifurcated between a rightist and neo-pagan pure condemnation, and a leftist scientistic patronising of the wrong-doer as a sub-personal ineffective cog in a wonky machine.

Mer Milbank ...

John Milbank kommer under de närmaste månaderna att leverera en serie föreläsningar på temat Philosophy: A Theological Critique, där han bland annat kommer beröra metafysikens återkomst.
Du hittar den första föreläsningen här!

Tillsammans med Zizek och Creston Davis har Milbank nyligen även skrivit boken Paul's New Moment: Continental Philosophy and the Future of Christian Theology. Att döma av det mycket intressanta förordet (som läses här) kommer teologin som kritisk resurs gentemot nyliberalismen att stå i centrum för diskussionen.

Veckans länkar ...

- Lars Åberg skriver i en läsvärd krönika i Sydsvenskan om etnicitetsbegreppet som samhällsproblem, och påminner mig om att likheterna mellan begreppen "etnicitet" och "religion" är slående!

Jag har ännu inte träffat någon som kan tala om vad etnicitet är för någonting. Ändå lärs det ut på Malmö högskola och skrivs in i svensk lagstiftning. Som få andra begrepp har det förgiftat debatten och krattat manegen för alla sorters reaktionärer, inkrökta nationalister, patriarkala bidragsfixare och religiösa blådårar.

- Den nya teologibloggen Women In Theology innehåller intressanta kommenterar kring ...

- ...nya texter av Hauerwas om krig (1, 2, 3), och av Milbank om sex.

- Arne Rasmusson har börjat blogga hos Cruciform Phronesis.

- Till sist en intressant krönika om vanliga vanföreställningar om ateism:

1) That the term “atheist” has a clear, agreed-upon meaning

2) That there are consistent, recognizable markers of atheist identity

3) That self-described “atheists” share common assumptions about what atheism is

4) That “atheism” and “secularism” are synonyms

5) That being an atheist necessitates a relentless hostility to all forms of theism

6) That atheism and theism are radically distinct, sharing little in common epistemologically, historically and even “theologically,” if you will.

Milbank vs. Demirbag Sten

Forne chefredaktören på DN, Svante Nycander, hävdade i två debattartiklar under den gångna veckan att liberalismen har en svag ställning i det svenska kulturlivet. Ja, du läste rätt ... en SVAG ställning! Ett påstående som rönt en del uppmärksamhet i twitter- och bloggosfären. Bäst skriver Andreas Johansson Heinö:

"Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren." (...) "För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstållar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog,
postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt ..."

Det finns dock en växande kritisk skara som pekar ut problemen behäftade med liberalismen. Den tyngsta kritiken framhåller att liberalismen vilar på en falsk och förlegad föreställning om det neutrala universella förnuftet, och därmed att "Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar"). Ett annat problem för liberalismen är att den, tvärtemot sitt fagra tal om frihet, ofta begränsar såväl individers som kollektivs handlingsfrihet (Exempelvis respekten för att det finns olika sätt att hälsa på varandra, eller respekten för en familjs önskan att själva få undervisa sina barn).

Den brittiske teologen John Milbank skulle kunna tjäna som en "motståndare att stångas mot" för de liberaler som idag tycks saknas stimulerande motstånd. Milbank skrev nyligen en liten krönika om den liberala demokratins totalitära tendenser och det absurda med att upphöja valfriheten till det allt annat överskuggande värdet. En av den svenska liberalismens flitigaste förkämpar, Dilsa Demirbag-Sten, skrev också hon nyligen en krönika; om Frihetens arv. En debatt mellan Demirbag och Milbank kunde ju vara en roande tillställning, och skulle kanske låta så här:

Demirbag:

"Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. "

Milbank:

"... if the ultimate thing to be respected is simply individual security and freedom of choice, then almost any suspensions of normal legality can tend to be legitimated in the name of these values."

Demirbag:

"I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam."

Milbank:

"... there is not some original aggregate of isolated individuals. To the contrary, people forever form micro-social bodies, and governments should treat people not according to formal abstraction but as they are - in regions, metiers, local cultures, religious bodies, etc. Hence, it will be impossible peaceably to accommodate Islam within Europe if the State does not treat with Islam as a "political" body, and not just as a mass of individual believers - a notion which is foreign to Islam itself."

Och så vidare ....

...

Jag drömmer om en politisk debatt som tar sin utgångspunkt i frågan om vad det är att vara människa, och som inte räds frågorna om vad som är sant och vad som är gott.

Mer om Red Toryism

För den som är intresserad av Red Toryism och de politiska implikationerna av Radical Orthodoxy, kommer här några tips på läsvärda artiklar:

Radical Orthodoxy´s new home - The Immanent frame

Orthodox paradox: an interview with John Milbank - The Immanent frame

The Broken Society - N.Y Times

Got the Avatar blues?

Världens mest nedladdade film; James Camerons Avatar tycks lämna ett stort tomrum efter sig hos dem som efter filmens slut tvingas lämna den magiska världen på planeten Pandora och återgå till den grå vardagen.

Saknaden efter Camerons förtrollande universum bekrivs nu som ett eget fenomen med namn som Avatar Blues eller Post-Avatar Depression. Bloggosfären fylls av teologiska analyser, självhjälpsforum, mediagranskning, och kommentarer som denna:

“When I woke up this morning after watching Avatar for the first time yesterday, the world seemed … gray. It was like my whole life, everything I’ve done and worked for, lost its meaning…It just seems so … meaningless. I still don’t really see any reason to keep … doing things at all. I live in a dying world.” -
Ivar Hill, 17, Sweden

Själv tolkar jag "Avatar Blues"-fenomenet som ett uttryck för något mer än vanlig eskapism. Jag tror faktiskt att den nedstämdhet eller sorgsenhet som många känner, till stor del är uttryck för en frustration över hur vi efter moderniteten lärt oss att uppfatta tillvaron - i enbart materialistiska termer.

Avatar kan å andra sidan sägas skildra en värld före fallet, där människorna stod i harmoni med skapelsen, med varandra och med det gudomliga. En värld utan skarpa gränser mellan naturligt och övernaturligt, mellan förnuft och känsla, eller mellan sanning och godhet. Den som är bekant med radikalortodox teologi gör här säkert kopplingar till strävan efter en "participatory metaphysics" i reaktion på en "flattened ontology".

Skulle inte the "Avatar Blues"-fenomenet kunna sammanfattas som en sorg över att “The created, immanent order no longer participates in the divine and thus is no longer characterized by the depth of that which is stretched toward the transcendent", för att tala radikalortodoxi.1 Trots sina panteistiska övertoner står Avatar i denna mening i samma tradition som Narnia och Sagan om ringen.

Även i politisk mening finns paralleller. För om Sagan om Ringen kan ses som: "an elaborate and multilayered allegory of the Second World War (during which much of it was written), of the evils of capitalism and industrialisation, of Roman Catholic enchantment versus Protestant worldliness, of the passing world of the Middle Ages etc." Så är det ju - även om Orcherna är utbytta mot marinsoldater - samma underliggande kritik av kapitalismens rovdrift på naturen genom det militär-industriella komplexet.

Vi lever i en post post-metafysisk tid!

---

1 James K.A Smith, Introducing Radical Orthodoxy (Baker Academic, 2004) s.93

Om religion i den liberala demokratin

För någon månad sedan blev jag klar med min magisteruppsats i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Titeln: Översättningens möjligheter och dilemman – om religion i den liberala demokratin, ger möjligen en hint om innehållet. Den som har långtråkigt i hängmattan kan ladda ner uppsatsen här.

Ur inledningen:

"Påståendet att religion och politik inte skall sammanblandas har i Sverige kommit att uppfattas närmast som ett axiom. Den mer exakta innebörden av detta påstående är dock tämligen oklar. Vanligen menas dock sannolikt att religion är en “privatsak”, eller hör till den “privata sfären”, till skillnad från politik och andra gemensamma angelägenheter som avhandlas på den offentliga arenan.

I Sverige har det vi kallar religion, under 1900-talets senare hälft, till stor del existerat utanför offentlighetens ljus. I takt med att Sverige gått från enhetssamhälle till ett pluralistiskt samhälle med en mångfald av traditioner och religioner, har religionen i någon mening återtagit sin plats på den offentliga arenan under det senaste decenniet. Fler och fler talar nu om religionens återkomst, eller mer korrekt, om religionens nya synlighet på den offentliga arenan.[1] I ljuset av att den gamla sekulariseringsteorin, som menade att modernisering med nödvändighet skulle innebära sekularisering, kommit på skam, talar dessutom allt fler inom akademin om vår tid såsom postsekulär.[2]

Så, hur skall då sekulära stater förhålla sig till religion på den offentliga arenan? Det givna svaret från liberala politiska filosofer har traditionellt varit att hänvisa det religiösa till den privata sfären. Allt fler religiösa tycks dock idag motsätta sig vad de uppfattar som krav på att förvisa sin religion till den privata sfären, och menar att deras religion är något som påverkar hela livet. Debatter om slöjor i skolan, Muhammed-karikatyrer, samkönade äktenskap och Halal-TV, kan på olika sätt ses som aktuella exempel på detta. Även utanför Sverige har exemplen på konflikter som uppstått i gränssnittet mellan religion och den liberala demokratin den senaste tiden varit otaliga. I Frankrike har man på senare tid förbjudit religiösa symboler i skolorna,[3] och i Storbritannien orsakade den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, stor uppmärksamhet när han i en föreläsning öppnade upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien.[4]

Den moderna liberala staten står inför två krav som tycks svåra att förena; å ena sidan att fostra en känsla av samhörighet och enhet mellan sina medborgare, å andra sidan måste den säkerställa att dess enhetssträvanden inte kväser den kulturella mångfald den säger sig vilja värna.[5] Den tyske filosofen Jürgen Habermas har under lång tid varit en av den liberala demokratins främsta teoretiker, och en tongivande röst, i samtalet om hur det mångkulturella samhället skall kunna inkludera olika röster och traditioner. Habermas har på senare tid argumenterat för att de religiösa har något väsentligt att tillföra den liberala demokratin, men att dessa insikter först måste översättas från det religiösa språket, till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

En kontrasterande, men likafullt inflytelserik, strömning inom samtida teologi utgörs av radikalortodoxin, kanske främst förknippad med den brittiske teologen John Milbank. Här finns en radikal kritik av det moderna projektet samt en misstro mot föreställningen om den liberala demokratin som neutral arena för dialog mellan olika traditioner, där religionen hänvisats till en privat sfär.

I mötet mellan Habermas och Milbanks tankar om religionens roll på den offentliga arenan tycker jag mig urskilja två viktiga grundaspekter; identitet och rationalitet. Identitetsaspekten har att göra med att religiösa uppfattas ha en identitet och lojalitet som överstiger den nationella identiteten. Med den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams ord: ”the presence of communities which, while no less 'law-abiding' than the rest of the population, relate to something other than the British legal system alone”.[6] Här blottläggs spänningen mellan det liberala samhällets individualistiska ideal, och det mångkulturella samhällets accepterande av sociala grupper som bärare av övertygelser, värden och praktiker som är annorlunda än de som den liberala majoritetskulturen hävdar.[7] Annorlunda uttryckt kan identitetsaspekten sägas handla om hur vi skall hantera det faktum att individer och hela gemenskaper i högre grad tycks ha alternativa och djupare identiteter än den som medborgarskap i en nationalstat utgör.

Den andra grundaspekten i diskussionen om religionens roll på den offentliga arenan har att göra med olika föreställningar om rationalitet, och i förlängningen även kommunikation och språk. Frågan om olika sorters förnuft och huruvida kommunikation mellan olika traditioner är möjlig, står här i fokus. Ytterst sätt är alltså diskussionen om religionens plats på den offentliga arenan ett uttryck för den i någon mening eviga diskussionen om hur olika kulturer eller traditioner skall kunna samexistera, både med avseende på hur de kan komma överens och lösa konflikter, men även hur det partikulära förhåller sig till det universella. Relationen mellan sociala strukturer och rationalitet, mellan förnuft förstått såsom universellt, och den ofrånkomliga insikten att förnuftet är präglat av och insatt i kontingenta sociala praktiker, är teman som aktualiseras inom ramen för uppsatsen."



Noter:
[1] Graham Ward och Michael Hoelzl, red. The New Visibility of Religion. Studies in Religion and Cultural Hermenutics. (London: Continuum, 2008).
[2] James K.A. Smith, ”Secularity, Globalisation, and the Re-enchantment of the World,” James K.A. Smith, After Modernity? Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World., red. James K.A. Smith (Waco: Baylor University Press, 2008). s.5
[3] Man får förmoda att åtskilliga generationer som burit smyckeskors aldrig fått påtalat att detta skulle strida mot den franska laïcitén, utan att denna lagändring aktualiserats mot bakgrund av den muslimska invandringen.
[4] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[5] Vinoth Ramachandra, Subverting Global Myths. Theology and the Public Issues Shaping Our World. (Downers Grove: IVP Academic, 2008). s.149
[6] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[7] Arne Rasmusson, ”Vem vill ha ett mångkulturellt samhälle?”,” Om det som djupast angår ...: Tro och identitet: förankring och förändring (FLRs årsbok 2005. Via Internet: http://www8.umu.se/religion/personal/arne.rasmusson/Vem%20vill%20ha%20ett%20mangkulturellt%20samhalle.pdf (Acessdatum: 2009-04-30).

Bitchin’ bout Milbank

Missa inte den intressanta diskussionen i kölvattnet av Haldens kritik av föreställningen om moderniteten som en på kristendomen parasiterande heresi:

"The notion of modernity as heresy is just too easy. It places “Christianity” safely insulated from the horrors of modernity under critique, even as it give a nod to modernity’s roots in Christianity."

"This is why the more fruitful way to critique the ideologies of modernity is not to strive to go back to some premodern past when things were allegedly still orthodox wonderful. Rather it is to look back to the very particular reality of Jesus of Nazareth, whose life, death, and resurrection stands in perpetual judgment of all ideologies. And all orthodoxies."

Om den politiska teologins återkomst

Höll på att missa Sigurdsons understreckare om Milbanks och Žižeks nya bok som ännu ett bevis på teologins nya synlighet.

Veckan som gått ...

- Humanisterna menar i en DN-debattartikel att "godheten kommer inifrån" och att de "vill bygga en etik med utgångspunkt i förnuftet" - och försöker lustigt nog att förena detta med föreställningen om mänskliga rättigheter.

- I en understreckare om Habermas och religion påpekas dock att "religionen har kommit för att stanna och att den har en viktig och oersättlig roll att spela också framöver".

- Högskoleverket får svar på tal av kloka teologer.

- Marcus Birro bloggar om katolska kyrkan och dess kritiker.

- ... och giganterna Slavoj Žižek och John Milbank drabbar samman i ett samtal om kristen tro och politik.

Radikalt Obegripligt

Dessvärre kommer inte alltid teologiskt geni parat med förmågan att uttrycka sig på ett begripligt sätt. Känn bara på den här formuleringen:

"Thus the notion of a participation of the poetic in an infinite poesis is to be complemented by the notion of a participation of reciprocal exchanges in an infinite reciprocity which is the divine donum. "

John Milbank - Being Reconciled: Ontology and Pardon, x

Radikalt Obegripligt!

Milbank vs. Žižek

The Monstrosity of Christ - Paradox or Dialectic? är en kommande bok där John Milbank och Slavoj Žižek drabbar samman i debatt om religion, politik och sekularism.

"In this corner, philosopher Slavoj Žižek, a militant atheist who represents the critical-materialist stance against religion's illusions; in the other corner, "Radical Orthodox" theologian John Milbank, an influential and provocative thinker who argues that theology is the only foundation upon which knowledge, politics, and ethics can stand."

Ett tungviktsmöte att se fram emot (boken kommer ut först i april
2009)!