Köksbord vs. Bardisk

Läser ännu en artikel i kölvattnet av debatten om verklighetens folk. För mig påminner uppdelningen mellan de som anses tillhöra kategorin "verklighetens folk", och de som följaktligen måste leva "overkliga" liv, lite om den där debattartikeln från Yvonne Andersson som för några år sedan delade in svenskarna i "cocktailmänniskor" och "köksbordsmänniskor" (den senare kategorin var enligt Andersson den goda).

Jag finner det tröttsamt och ganska destruktivt att driva politik med hjälp av att konstruera etiketter som syftar till att skapa falska motsättningar mellan vi och dom. För vad skall vi göra som både steker falukorv OCH lyssnar på P1? Som gillar att läsa kultursidorna OCH att idka fredagsmys? Som både tillbringar tid vid köksbordet, men även uppskattar en god cocktail?

Som Marcus Birro skrev:

"Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför."

Om diagnosens makt

Jag läser en skrämmande DN Essä om de medicinska diagnosernas makt att forma vår verklighet och våra föreställningar om normalitet:

"Läkemedelsföretagen och forskarna har börjat laborera med samhällsnormaliteten, den idealtillvaro som alltså iscensatts av de diffusa kapitalistiska regissörerna bakom konsumtionssamhället, och som nu flyttat in i
våra innersta drömmar."

"... fokus har förskjutits från att bota sjukdomar (inte så lukrativt) till att tänja fram och medicinera kroniska tillstånd (långsiktig kassakossa)."

"Om min frustration plötsligt kan diagnostiseras som generaliserad ångest, fast det egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller befogat samhällshat som borde vändas utåt, bör jag nog hålla mig borta från piller­klåfingriga läkare, utbildade eller påverkade av läkemedelsföretagen."

Dagens filmtips: Gökboet