Milbank vs. Demirbag Sten

Forne chefredaktören på DN, Svante Nycander, hävdade i två debattartiklar under den gångna veckan att liberalismen har en svag ställning i det svenska kulturlivet. Ja, du läste rätt ... en SVAG ställning! Ett påstående som rönt en del uppmärksamhet i twitter- och bloggosfären. Bäst skriver Andreas Johansson Heinö:

"Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren." (...) "För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstållar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog,
postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt ..."

Det finns dock en växande kritisk skara som pekar ut problemen behäftade med liberalismen. Den tyngsta kritiken framhåller att liberalismen vilar på en falsk och förlegad föreställning om det neutrala universella förnuftet, och därmed att "Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar"). Ett annat problem för liberalismen är att den, tvärtemot sitt fagra tal om frihet, ofta begränsar såväl individers som kollektivs handlingsfrihet (Exempelvis respekten för att det finns olika sätt att hälsa på varandra, eller respekten för en familjs önskan att själva få undervisa sina barn).

Den brittiske teologen John Milbank skulle kunna tjäna som en "motståndare att stångas mot" för de liberaler som idag tycks saknas stimulerande motstånd. Milbank skrev nyligen en liten krönika om den liberala demokratins totalitära tendenser och det absurda med att upphöja valfriheten till det allt annat överskuggande värdet. En av den svenska liberalismens flitigaste förkämpar, Dilsa Demirbag-Sten, skrev också hon nyligen en krönika; om Frihetens arv. En debatt mellan Demirbag och Milbank kunde ju vara en roande tillställning, och skulle kanske låta så här:

Demirbag:

"Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. "

Milbank:

"... if the ultimate thing to be respected is simply individual security and freedom of choice, then almost any suspensions of normal legality can tend to be legitimated in the name of these values."

Demirbag:

"I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam."

Milbank:

"... there is not some original aggregate of isolated individuals. To the contrary, people forever form micro-social bodies, and governments should treat people not according to formal abstraction but as they are - in regions, metiers, local cultures, religious bodies, etc. Hence, it will be impossible peaceably to accommodate Islam within Europe if the State does not treat with Islam as a "political" body, and not just as a mass of individual believers - a notion which is foreign to Islam itself."

Och så vidare ....

...

Jag drömmer om en politisk debatt som tar sin utgångspunkt i frågan om vad det är att vara människa, och som inte räds frågorna om vad som är sant och vad som är gott.

Dilsa får svar på tal

"För att säkerställa en verklig mångfald, och ge människor möjlighet att utvecklas och blomstra i enlighet med andra kulturella ideal än den västerländska sekulariserade kapitalismens, måste vi vara beredda att vidga dessa kulturers utrymme samt stärka det civila samhället."

Årets bästa replik levererar Joel Halldorf i dagens SvD. Året är visserligen ungt, men Dilsa Demirbag-Stens artikel från Brännpunkt 3/2 får ett skarpt och klokt svar helt i min smak.
Way to go, Joel!

Kulturernas kamp

Dilsa Demirbag-Sten uppmärksammar en färsk avhandling som läggs fram vid Uppsala universitet som propagerar för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Sverige. I Mosa Sayeds avhandling om islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige, menar han enligt pressmedelandet att:

"... svenska domstolar och myndigheter under vissa förutsättningar till och med bör respektera och tillmäta arvlåtarens och arvingarnas kulturella tillhörighet betydelse vid tillämpningen av de aktuella principerna. Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor".

"Vad hände med tanken om att staten ska behandla alla lika, att ingen ska fråntas eller tilldelas utökade rättigheter", frågar sig Dilsa, och fortsätter: "Värderingar är med andra ord inte genetiska och måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna".

Dilsa konstaterar att "Identitetspolitiken har medfört att olika grupper kräver särskilda rättigheter i kollektivens namn". Och visst är det så! Den intressanta frågan är ju bara om Dilsa inser att hon själv är en företrädare för en av dessa grupper; gruppen liberaler närmare bestämt. En grupp som bland annat kännetecknas av den religiösa föreställningen att individer har vissa universella inneboende rättigheter, att alla värderingar måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna, samt att individen bör frigöra sig från alla partikulära identiteter i jakten på frihet.

Således hänvisar Mosa Sayed till sin tradition, och Dilsa hänvisar till sin. Vad jag har svårt för är när någon gör anspråk på ett ovanifrånperspektiv genom att blunda för att att ens perspektiv faktiskt är ett bland många med en partikulär historia.

Låt sanningsanspråken brytas mot varandra istället för att inordna dem i en övergripande meta-diskurs!

Fjärilsamlande kristen eller kristen fjärilsamlare?

Om jag orkat så hade jag nog försökt bringa reda i Dilsa Demirbags-Stens syn på religion och muslimer i dagens DN:

"Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister."

Man blir ju nyfiken ... Vad är till exempel en "ateistisk muslim" till skillnad från en "kulturell muslim"? Är fjärilsamlande en konkurrerande aktivitet till religiös identitet?, och så vidare ...

Själv instämmer jag som så ofta med Stanley: "... any religion that does not tell you what to do with your genitals and pots and pans cannot be interesting."

Om blinda fläckar i debatten om terrorism och demokrati

Häromdagen argumenterade DN-skribenten Dan Jönsson för att yx-attacken mot karikatyrtecknaren Kurt Westergaard på nyårsdagen inte skall ses som ett utryck för ett angrepp på "demokratin och det öppna samhället". Istället menar Jönsson att attacken skall ses som "ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist", och forstätter "... under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint."

Idag replikerar Dilsa Demirbag-Sten med en artikel i Expressen. Demirbag menar att Jönssons artikel är "ett skolexempel på den postmoderna relativisering som i dag dominerar det offentliga samtalet". För, menar hon, "om de somaliska islamisternas mordförsök på Westergård och deras dödshot mot Lars Vilks inte är ett angrepp på yttrandefriheten - vad är de då?"

Jönsons argumentation riskerar genom sitt isolerande fokus att missa den större bilden. Detta på ett sätt som påminner om hur juryn som friade poliserna som misshandlade Rodney King i Los Angelses 1992 argumenterade, trots att hela misshandeln filmades.

Stanley Fish (The Trouble With Principle, p. 309) menar att polisernas advokater gjorde två saker: 1. De saktade ner filmen så att varje bildruta isolerades och visades en och en. (2) Sedan frågade de juryn, en bildruta i taget: Var det här slaget i sig att beteckna som överdrivet våld? Avsåg det här slaget att lemlästa eller döda? Varje ögonblick, varje ruta, och varje slag isolerades från sitt övergripande sammanhang och den historia som gav den mening. Juryn kunde därför inte säga vem av poliserna som var ansvarig för misshandeln av Rodney King, och friade dem.

Demirbag ligger å sin sida nära det så ofta upprepade officiella amerikanska svaret på varför 9/11 inträffade, det vill säga: Because they hate our freedoms. Men, med Terry Eagletons ord:

"There are those in the West who imagine that Islamic fundamentalists maim or murder as they do because they are envious of Western freedoms. This was always an absurd argument, since fundamentalists envy such freedoms as much as they long to hang out in Amsterdam cafés soming dope and reading Simone de Beavoir."
- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s. 73

Jag misstänker att distinktionen mellan primärt och sekundärt skulle öka förståelsen mellan Jönsson och Demirbags perspektiv. Jag tror inte att mannen som attackerade Westergaard hade som primärt syfte att undergräva den västerländska demokratin, utan snarare att döda någon som hädat Muhammed. Men, oavsett om om det fanns ett medvetet sekundärt syfte att slå mot yttrandefriheten i det västerländska samhället eller ej, så är det svårt att inte se att effekterna av attacken har denna effekt.

Således, där Jönsson tenderar att blunda för konsekvenserna av attacken, tenderar Demirbag att blunda för orsakerna till densamma ...