Without metaphysics, there is only fideism

Meillassoux on why the contemporary end of metaphysics is nothing other than the victory of fideism:

Whenever one claims to be carrying out a critique of 'metaphysico-religious' absolutes, one has in mind the critique of onto-theology insofar as the latter coincides with the critique of Judaeo-Christian theology's claim that its belief in a unique God is founded upon supposedly rational truths, all of which are anchored in the idea of a supreme being who is the prime mover of all things. But it is necessary to point out something which, curiously enough, is not, or is no longer, self-evident. This is the fact that in criticizing metaphysics' pretension to think the absolute, we may - as indeed proved to be the case - succeed in undermining a particular religion which appealed to 'natural reason' in order to declare the superiority of its particular beliefs over those of other religions.
Thus, for example, by destroying every form of proof for the existence of a supreme being, one removes the rational support which a specific monotheistic religion invoked against every form of polytheistic religion. Consequently, by destroying metaphysics, one has effectively rendered it impossible for a particular religion to use a pseudo-rational argumentation against every other religion. But in doing so - and this is the decisive point - one has inadvertently justified belief's claim to be the only means of access to the absolute. Once the absolute has become unthinkable, even atheism, which also targets God's inexistence in the manner of an absolute, is reduced to a mere belief, and hence to a religion, albeit of the nihilist kind. Faith is pitched against faith, since what determines our fundamental choices cannot be rationally proved. In other words, the de-absolutization of thought boils down to the mobilization of a fideist argument; but a fideism that is 'fundamenal' rather than merely 'historical' in nature - that is to say, a fideism that has become thought's defence of religiosity in general, rather than of a specific religion.

[...] 

... it is our conviction that  the contemporary end of metaphysics is nothing other than the victory of such a fideism.

Quentin Meillassoux, After Finitude: An Essay on the Necessity of Contingency (Continuum International Publishing Group, 2010), 46.

Charles Taylor on the reality of values

"What is real is what you have to deal with, what won't go away just because it doesn't fit with your prejudices. By this token, what you can't help having recourse to in life is real, or as near to reality as you can get a grasp of at present. Your general metaphysical picture of "values" and their place in "reality" ought to be based on what you find real in this way. It couldn't conceivably be the basis of an objection to its reality." 

[...] 

"If we cannot deliberate effectively, or understand and explain people's action illuminatingly, without such terms as 'courage' or 'generosity', then these are real features of our world."

Charles Taylor, Sources of the Self: The Making of the Modern Identity (Harvard University Press, 1989), 59, 69

Om ateismens metafysik

All of which is to say (to return to where I began) that it is absurd to think that one can profess atheism in any meaningful way without thereby assenting to an entire philosophy of being, however inchoate one’s sense of it may be. The philosophical naturalist’s view of reality is not one that merely fails to find some particular object within the world that the theist imagines can be descried there; it is a very particular representation of the nature of things, entailing a vast range of purely metaphysical commitments.

Principally, it requires that one believe that the physical order, which both experience and reason say is an ensemble of ontological contingencies, can exist entirely of itself, without any absolute source of actuality. It requires also that one resign oneself to an ultimate irrationalism: For the one reality that naturalism can never logically encompass is the very existence of nature (nature being, by definition, that which already exists); it is a philosophy, therefore, surrounded, permeated, and exceeded by a truth that is always already super naturam, and yet a philosophy that one cannot seriously entertain except by scrupulously refusing to recognize this.

It is the embrace of an infinite paradox: the universe understood as an “absolute contingency.” It may not amount to a metaphysics in the fullest sense, since strictly speaking it possesses no rational content—it is, after all, a belief that all things rest upon something like an original moment of magic—but it is certainly far more than the mere absence of faith.

David Bentley Hart - “God, Gods, and Fairies”

Bentley Hart on natural law

Without “specific religious or metaphysical traditions, there really is very little that natural law theory can meaningfully say about the relative worthiness of the employments of the will.” but we can talk about natural law only if there is general agreement about nature, such that there is a bond between “what is and what should be.”

Peter Leithard summarizes Bentley Harts latest article in First Things

Förnuftet känner inga gränser

"For reason, there is nothing beyond, as there is in a mere opposition of the understanding, because in speaking of a beyond reason is already encompassing this beyond, which is within reason and not beyond it. In this Hegel was right, for in thinking of anything as beyond something else, even if this something be the whole of what is finite, one is already thinking of two sides and of either side as caught up with its opposite through some infinite that is neither this side nor that side, neither here nor beyond, but simply all-encompassing. There is no going beyond this true infinite, since going beyond it is always still only reinventing it. Reason, in its own infinite movement, is always already beyond any attempt to set any limits beyond which it cannot go. [...]

There is no way of setting a limit, because reason is always already beyond that limit in its encompassing movement. What we have demonstrated, however, at the end of metaphysics, is the existence of, or rather the necessity of affirming, a Being that totally transcends anything reason can encompass in its grasp."

Oliva Blanchette, Philosophy of Being: A Reconstructive Essay in Metaphysics (CUA Press, 2003), 526

Sturmark kommer ut som metafysiker

Kanske har jag missförstått Christer Sturmark. Jag har alltid trott att hans vurmande för "det sekulära samhället" hade att göra med en aversion mot religion förstådd som metafysisk. I ljuset av ovanstående tweets är jag inte lika säker längre. Sturmarks religionskritik tycks nämligen inte ha någon djupare grund än  att han tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel. Det är dock oklart på vilken grund Sturmark skiljer ut "religiösa" som en  separat grupp av mänskligheten, samt varför just deras värderingar skulle skulle utgöra ett homogent och angeläget fenomen att kritisera.
Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg. Varför skulle Sturmarks metafysiska antagande om ett naturalistiskt universum ges filosofiskt företräde framför ett kristet antagande om att den treenige Guden är verksam i samma universum?

Vidare uppstår frågan hur Sturmark skiljer ut "metafysiska antaganden" från värderingar? Det tycks vara ok att hävda att "vissa fundamentala rättigheter är universella och inte är förhandlingsbara" (min understrykning), och att legitmera detta med att det är ett "metafysiskt antagande" och inte en värdering. Men jag misstänker att Sturmark inte menar att alla metafysiska antaganden är lika rimliga. Den intressanta frågan blir därför vilket metafysiskt antagande som ligger till grund för Sturmarks urval av rimliga metafysiska antaganden.

Jag får känslan av att Sturmark vill klä sin livsåskådning i lite vetenskapligt skimmer lånat från den analytiska filosofin, allt enligt devisen: De vetenskapliga håller sig med rationella metafysiska antaganden, medan de religiösa blott har känslomässiga värderingar. Men om Sturmarks religionskritik inte handlar om förekomsten av metafysik, utan om att han helt enkelt tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel - då tycker jag Sturmark borde byta strategi. Sturmark har ofta tagit den generaliserande genvägen att kritisera "religiösa" istället för att tydliggöra sin egen antropologi och sin egen ontologi. Hur undviker till exempel Sturmark de nihilistiska implikationerna av sitt eget naturalistiska universum? Genom metafysiska antaganden? Men, varför är just dessa antaganden att föredra framför några andra?

Kristen tro blir begriplig mot bakgrund av kyrkans berättelse, men hur ser den berättelse ut som begripliggör Sturmarks antaganden?    
---
Revidering:
På Christer Sturmarks begäran har en rättelse gjorts i texten den 12/1. För detaljerna kring detta läs här.

Digital solidaritet?

Idag beökte jag Medieakademins årliga seminarium. Temat för dagen var den mycket märkliga frågan: Solidaritet - den nya digitala revolutionen?

Tanken var väl att belysa solidaritet utifrån ett socialt medieperspektiv eller något i den stilen, men det hela blev en aning förvirrat.

Först gav Sven-Eric Liedman ett idéhistoriskt perspektiv på solidaritet, sedan skulle moderaternas partisekreterare Per Schlingman ge ett politiskt dito. Till sist kom en korsning mellan en antropolog och en marknadskonsult och berättade hur kidsen tänkte kring solidaritet (ett ord som de förövrigt inte använder, fick vi veta). Antropologen menade att vi måste se positivt på hur ungdomar nyttjar varumärken för att kreativt skapa sig själva i den nya konsumtionskulturen. Dessvärre fick jag inte möjlighet att fråga henne om varför vi skulle vara positiva till detta. Eller vilka "vi" var, för den delen?

Under hela seminariet var det ingen som ställde den i min mening centrala frågan om VEM man skall vara solidarisk med?

Genom tiderna har ju denna fråga besvarats på olika sätt. Den kristna berättelsen har sitt svar på vem och varför man skall visa solidaritet (Luk 10:25-37), och arbetarrörelsen har sitt (proletariatet).

Men idag när de stora berättelserna tycks ha tystnat, och klassbegreppet tappat politisk relevans, vem ger då kontext och mening åt solidaritetsbegreppet. Marknaden, kanske? Kanske hör solidaritetsbegreppets försvagning samman med fragmentiseringen av samhället - vi vet inte längre med vem vi skall vara solidariska.

Några av paneldeltagarna ville ta begrepp som "Crowd clout", "Creative commons", eller nätanvändarnas vilja att dela med sig av sina alster utan att ta betalt som ett tecken på den digitala solidariteten. Men för mig låter detta som föga mer än en konsumentförening.

Jag kände dock en intensiv längtan att få avslöja vår samtids implicita metafysik eller den outalade människosyn eller "teologi" som ligger bakom de förhärskande berättelserna. Alla sociala, ekonomiska och politiska föreställningar vilar ju på någon form av metafysik. Dessa, oftast implicita, föreställningar kan antingen vara goda och fostra mänskligt välstånd och välbefinnande, eller skadliga genom att de förminskar vad det innebär att vara människa.

Vilken människosyn ligger till exempel bakom konsumtionskulturen?

---

Dagens boktips: Graham Ward - Politics of Discipleship. (Grand Rapids: Baker Academics, 2009)