Om ateismens metafysik

All of which is to say (to return to where I began) that it is absurd to think that one can profess atheism in any meaningful way without thereby assenting to an entire philosophy of being, however inchoate one’s sense of it may be. The philosophical naturalist’s view of reality is not one that merely fails to find some particular object within the world that the theist imagines can be descried there; it is a very particular representation of the nature of things, entailing a vast range of purely metaphysical commitments.

Principally, it requires that one believe that the physical order, which both experience and reason say is an ensemble of ontological contingencies, can exist entirely of itself, without any absolute source of actuality. It requires also that one resign oneself to an ultimate irrationalism: For the one reality that naturalism can never logically encompass is the very existence of nature (nature being, by definition, that which already exists); it is a philosophy, therefore, surrounded, permeated, and exceeded by a truth that is always already super naturam, and yet a philosophy that one cannot seriously entertain except by scrupulously refusing to recognize this.

It is the embrace of an infinite paradox: the universe understood as an “absolute contingency.” It may not amount to a metaphysics in the fullest sense, since strictly speaking it possesses no rational content—it is, after all, a belief that all things rest upon something like an original moment of magic—but it is certainly far more than the mere absence of faith.

David Bentley Hart - “God, Gods, and Fairies”

"Atheism has become Pepsi to the Coke of religion"

Luke Bretherton skriver om den nya humanismens och ateismens religiösa ambitioner:

The sense in which religion and by implication atheism was simply a passing stage on the way to a new rationalistic outlook freed from religious baggage seems to have dissipated. Instead, a new confessional atheism has emerged, one ready to hawk its wares in the religious marketplace and compete for the souls of children.

Rather than a critique of religion from which the religious can learn, we find a "wannabe civil religion" that depends for its appeal on the continuance of the very thing it claims to replace. It has become an alternative rather than a critique.

Rather than a prophetic witness, disabusing humans of our illusions and idolatries, atheism has become Pepsi to the Coke of religion. To paraphrase the New Testament: what does it profit atheism to gain the whole world and lose its own soul?

Veckans länkar ...

- Lars Åberg skriver i en läsvärd krönika i Sydsvenskan om etnicitetsbegreppet som samhällsproblem, och påminner mig om att likheterna mellan begreppen "etnicitet" och "religion" är slående!

Jag har ännu inte träffat någon som kan tala om vad etnicitet är för någonting. Ändå lärs det ut på Malmö högskola och skrivs in i svensk lagstiftning. Som få andra begrepp har det förgiftat debatten och krattat manegen för alla sorters reaktionärer, inkrökta nationalister, patriarkala bidragsfixare och religiösa blådårar.

- Den nya teologibloggen Women In Theology innehåller intressanta kommenterar kring ...

- ...nya texter av Hauerwas om krig (1, 2, 3), och av Milbank om sex.

- Arne Rasmusson har börjat blogga hos Cruciform Phronesis.

- Till sist en intressant krönika om vanliga vanföreställningar om ateism:

1) That the term “atheist” has a clear, agreed-upon meaning

2) That there are consistent, recognizable markers of atheist identity

3) That self-described “atheists” share common assumptions about what atheism is

4) That “atheism” and “secularism” are synonyms

5) That being an atheist necessitates a relentless hostility to all forms of theism

6) That atheism and theism are radically distinct, sharing little in common epistemologically, historically and even “theologically,” if you will.

Hart om den övernaturliga naturen

Missa för allt i världen inte David B. Harts vackra text i First Things.

A person who believes in fairies or in Thor may or may not be mistaken about certain finite objects within the cosmos; a person who believes in God may or may not be mistaken about being, the nature of existence itself, the logical possibility of any world, the moral meaning of the universe, and so on. The former kind of belief concerns facts of experience, the latter truths of reason, and to suggest that they occupy the same conceptual or existential space is either to confess one’s own stupidity or willfully to engage in cheap rhetorical thuggery.

That though, as I say, is obvious. My reason for taking exception to such remarks is perhaps somewhat more precious, but still quite sincere. Simply enough, what if there are fairies at the bottom of one’s garden? Or, more precisely, what the hell is so irrational in believing there are or might be?

... som @joelsh uttryckte det:
Och nästa gång nån bara: "Att tro på Gud är ju ungefär som att tro på féer & troll", svara: "Ja. Och?"

Hauerwas om Guds namn

"... it should not be surprising that in a culture which inscribes its money with "In God We Trust," atheists might be led to think it is interesting - and perhaps even useful - to deny god exists. It does not seem to occur to atheists, however, that the vague god which some seem to confuse with trust in our money cannot be the same God who raised Jesus from the dead, having before raised Israel from Egypt."

Stanley Hauerwas on Naming God

Om motstånd mot det mångtydiga

På tal om ateister, eller Humanister närmare bestämt, skrev Elisabeth Gerle i DN nyligen:

"Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube. Men även en grupp som Humanisterna visar prov på farlig förenkling. Vem synar denna organisation och deras sätt att sammanföra alla religiösa till ett hot mot ett modernt samhälle och dess offentlighet?"
(...)
"Den engelska teologen Tina Beattie hävdar i polemik mot nyateismen att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från allt det onda som våld, krig och hat representerar. Inte heller har religionen vittrat bort utan uppstått i nya former som parasiterar på moderniteten. Religiös och ateistisk extremism hör enligt Beattie samman med en ohistorisk och bokstavlig förståelse av sanning som liknar den hållning vetenskapen periodvis intagit. Den uppvisar samma motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening."

Christer Sturmark gav svar på tal, och bjöd in till ganska intressant debatt.

Om otåliga ateister ...

Ben Myers skriver om den tjeckiske teologen Tomáš Halíks senaste bok Patience with God:

"I think Tomáš Halík has produced one of the best and most beautiful responses to the new atheism, in his recent book Patience with God (Doubleday 2009). His argument is that the real difference between faith and atheism is patience. Atheists are not wrong, only impatient. They want to resolve doubt instead of enduring it. Their insistence that the natural world doesn't point to God (or to any necessary meaning) is correct. Their experience of God's absence is a truthful experience, shared also by believers. Faith is not a denial of all this: it is a patient endurance of the ambiguity of the world and the experience of God's absence. Faith is patience with God. Or as Adel Bestavros puts it (in the book's epigraph): patience with others is love, patience with self is hope, patience with God is faith."

En tålamodets teologi ...

Tro det eller ej

På tal om David Bentley Hart och kritik av den nya ateismen, så finner man i senaste nummret av First Things en lång men läsvärd artikel av just David B. Hart, om just den nya ateismen.

Se även detta videoklipp för mer av Harts kommentarer på samma tema.

Det sekulära är religiöst

James K.A. Smith förklarar i ett inlägg hur han skulle gå tillväga, om han mot all förmodan, skulle skriva en bok där han gick i dialog med den nya ateismens förespråkare:

If I were to ever pen a volume in the ballpark of these debates (which I won't), I'd want to call into question the terms of the debate itself. That is, I'd want to try to put the secular fundamentalist (e.g., Dawkins, Hitchens) back on his heels by trying to show the extent of his own religion, the extent of his own deep faith commitments, his fundamental trust in a story about the world (whether that story be liberalism or naturalism or what have you). In short, the move would be to first call into question the very suggestion that there's a distinction between the religious and "the secular." The goal would be to push the secularist to the point of that Wittgensteinian bedrock at which his spade is turned and he has to confess, "This is simply what I do." Here we'd hit upon the secularist's prayer and confession: this is what I trust, this is what I believe--this is my confession, my religion.

Then the playing field is leveled: it's no longer a matter of the "rational," secular scientist pointing up the irrationalism of the "religious" believer. Rather, it's always already an inter-religious dialogue. The secular is religious.

Så jämnas en spelplan!

South Park om fundamentalism

I en kulturkommentar i dagens GP (ej på nätet) skriver Kristoffer Viita med anledning av att Comedy Central valt att censurera ett South Park-avsnitt som visade profeten Muhammed i en björndräkt. Viita påpekar bland annat att South Park vid tidigare tillfällen avbildat Muhammed utan någon mediestorm till följd. Men South Park driver inte enbart med traditionell religion:

"... med Go God Go (2006) ville satiren markera respekt för religionens betydelse. Avsnittet utspelar sig i en framtid där religioner är utrotade. Som en följd krigar istället olika extrema ateistgrupper om vems vetenskap som är störst och vilka ismer som är mest rationella."

Spot on! Lyssna till South Park-skaparnas kommentarer till Go God Go episoden här!

"Gud är död, och jag är också lite hängig"

I den något smala men ack så underhållande kategorin "Smartaste teologiska boktitel", nominerades nyligen 'God Is Dead' and I Don't Feel So Good Myself.

Innehållet verkar inte så dumt det heller, eller vad sägs om att få läsa vad Charles Taylor, Stanley Fish, John Milbank, Merold Westphal, Stanley Hauerwas, D.Stephen Long, m.fl. har att säga på temat den nya ateismen?

Det blir raka vägen in på önskelistan ...

Humanisterna får svar på tal ...

Joel Halldorf skriver klokt och träffsäkert i dagens Dagen om Humanisternas förvirring.

Om lokal sedvänja upphöjd till allmän lag:

"Humanismens tolv apostlar talar om att samhället ska byggas på "allmänmänskliga grunder" och ställer mot detta "kulturella traditioner". Detta "allmänmänskliga", som alltså tycks stå över saker som kultur och tradition, beskrivs med termer som frihet, demokrati och kritiskt tänkande. Men man bör som bekant kalla saker och ting vid deras rätta namn och vad det här är fråga om är inget annat än västerländsk kultur."

Angående talet om att individen själv ska få "välja livsåskådning":

"Det kan vara svårt för oss som är barn av upplysningen och dess traditionsuppror att förstå detta, men det finns alltså människor som menar att man kan lära sig saker - och inte bara sånt som rör teknik och naturvetenskap - av dem som levt före oss. Och omvänt att de äldre har ett ansvar att fostra sina barn efter bästa förmåga för att förbereda dem för ett liv i världen. I dessa kulturer finns, skulle man kunna säga, en bredare förståelse för talet om att var och en inte behöver uppfinna hjulet själv, liksom för uttrycket att ingen människa är en ö."

Om det pluralistiska samhället:

"Europa består av länder som historiskt präglats av kulturell konformism genom äktenskapet mellan stat och kyrka. Lösningen på dagens mångkulturella situation är inte att ersätta en konformism med en annan. I stället för att kringskära olika gruppers möjlighet att genom institutioner som exempelvis skolor bygga upp sina egna kulturer borde möjligheten till detta expanderas."

Eagleton om brödrostar, ateister och Tjechov

Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish bloggar på New York Times, och kommenterar även han Terry Eagletons nya bok Reason, Faith, and Revolution:

When Christopher Hitchens declares that given the emergence of “the telescope and the microscope” religion “no longer offers an explanation of anything important,” Eagleton replies, “But Christianity was never meant to be an explanation of anything in the first place. It’s rather like saying that thanks to the electric toaster we can forget about Chekov .”

Clever!

Annullerat dop

Intressant BBC-inslag om en brittisk ateist som försöker få anglikanska kyrkan att annulera hans dop.



via Inhabitatio Dei (jo, jag vet att det inte är första gången jag länkar till honom. Inte sista heller!)

Med hopp om en stilla vecka!

Om vårt behov av riter

Människan är obotligt religiös. Om detta påminns jag när jag läser att två vänsterpartister i Göteborg motionerat om att utreda möjligheterna att upprätta en central byggnad med flexibel religiös tillhörighet. Ur pressmedelandet läser jag:

- En central neutral plats, värdig och stämningsfull som i grunden är ickereligiös, men som kan anpassas efter religiösa önskemål, säger Vida Ezzatpoor (V) som är borgerlig vigselförrättare.

Rimliga krav kan man tycka. I synnerhet då det är, som en av motionärerna uttrycker det, "svårt att mäta sig med de lokaler som exempelvis kyrkan, genom ett årtusende av illegitim beskattning av folket har låtit bygga runt om i staden".

Sedan infinner ju sig självklart en del frågor: Menar de att ateismen är neutral? I förhållande till vadå, i så fall? Hur ser ett ateistiskt högtidsrum ut? Men kanske viktigast, är det överhuvud taget möjligt att vara icke-religiös?

Det finns inga tomma altaren! ... eller med Bob Dylans ord: You gotta serve somebody!

Ateism-evangelisation?

På bussar runt om i London kan man nu läsa kampanjbudskapet:
"There’s probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

När jag först såg kampanjen var jag osäker på vem som var avsändaren. Skulle betoningen ligga på "probably", och var det i så fall en småironisk kristen evangelisationskampanj som tog fasta på att ingen säkert kan veta något om Guds existens, men att det är dumt att chansa? Nix.

Avsändaren visade sig istället vara The British Humanist Association, som nyligen lanserat en ny kampanj.

Simon Barrow skriver klokt om kampanjen i The Guardian:

"The "stop worrying and enjoy your life" bit I find more problematic. Not because I want people to worry and not enjoy life, but because for so many people it is really difficult to do this right now. Which is why the real message that needs to get out there is about encouraging one another in active compassion.

That, surely, is something we could all agree on? Compassion – an identification with the suffering of others so that you feel the need to alleviate pain and challenge injustice – is at the heart of the best kind of humanist thinking and living, and also the best kind of religious thinking and living."

Dagens björntjänst

Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd skriver idag tillsammans med Humanisternas Christer Sturmark på DN-debatt. De båda rycker ut till gemensamt försvar för den nyutnämnde rektorn på Lunds Universitet som av delar av lärarkåren utmålats som olämplig för jobbet, endast på grund av att han är aktiv inom frikyrkan.

Det som först fick mig att höja på ögonbrynen; att en frikyrklig ledare skriver debattartikel tillsammans med den politiska ateismens profet i Sverige, är kanske vid närmare eftertanke inte så konstigt. För efter att ha läst artikeln blir det som förenar dem framträdande. De framstår nämligen båda som opoblematiserande barn av moderniteten. Både Swärd och Sturmark tänkande tycks helt styrt av de ramar som liberalismens tankevärld erbjuder:

"Vissa former av religiös tro är förenliga med vetenskaplig grundsyn, andra är det inte. Vi vet dessutom att det finns gott om troende forskare, som förmår särskilja sin religiösa tro och sin akademiska verksamhet."

"Vi behöver kunna definiera vad som är gemensamma spelregler, men också vilka ställningstaganden som är och bör förbli privata."

Signaturen Samuel sätter på Swärds egen blogg ord på vad som är mitt problem med deras artikel:

"Det sekulära är en parodi och en heresi. Det finns ingen neutral sfär där vi kan fatta beslut utan förkunskap utan värderingar, en plats där livsåskådningar inte spelar någon roll. Problemet med Swärd och Sturmarks artikel är att den inte bara förutsätter en sån sfär den till och med förespråkar en sån sfär."

Milbank kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag tror dessvärre att Swärd i detta fall gör kristenheten en björntjänst genom att i sitt "försvar" skriva under på upplysningsliberalismens falska premisser.

Jag har kanske inte direkt gjort mig känd som Claphaminstitutets varmaste supporter, men deras debattartikel i ämnet var ungefär 100 gånger bättre:

"Menar brevskrivarna att det finns något slags neutral utgångspunkt som den akademiska forskningen kan utgå ifrån, och att denna utgångspunkt i så fall med nödvändighet måste vara ateistisk? I så fall tycks de ha missat huvuddelen av 1900-talets vetenskapsfilosofiska diskussion. Positivismen är sedan länge övergiven som norm i den akademiska världen."

Äras den som äras bör :)

Rosenberg om Gud

Göran Rosenberg reder i en mycket läsvärd krönika i dagens DN ut begreppen om religion och vetenskap. Läs den!

"Så vad menas med religion? I sista hand, tror jag, varje slags
trosföreställning om hur verkligheten är beskaffad, om vad det innebär att vara människa, om livets mål och mening. En sådan trosföreställning lever vi alla i, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa lever i verkligheten "som den är", utan i sina mer eller mindre välgrundade föreställningar om den.

Med ateismen som sekulär religion har jag inga problem. Med ateismen som "förnuft" och "vetenskap" har jag samma problem som med alla andra religioner som i namn av sina särskilda gudar tror sig veta hur allting hänger ihop och hur allting bör vara organiserat och som i sina fundamentalistiska avarter har visat sig kunna inrätta de mest gudlösa helveten på jorden. "

Lesslie Newbigin kunde inte ha sagt det bättre själv. Men gör det nog ändå i citatet i vänsterspalten.

Dagens insikt

Ola Larsmo skriver i en krönika i DN om hur den så kallade kristna vänstern är på frammarsch i USA. Larsmo inleder med att fråga sig hur den som någon gång läst Bergspredikan kan sätta ihop en programförklaring som den Christian Coalition stoltserar med. Och visst undrar man ...

"Har man följt den kristna högerns härjningar ett tag kan det se ut som en kristen plikt att ta ateismens parti. Men det är här Dawkins och andra upplysningsmän riskerar att missa hur krav på rättvisa och tolerans ofta tagit spjärn också i en religiös världsbild. Och intolerant kan man ju vara även utan någon Gud."

Blir lite nyfiken på senaste nummret av Ordfront