Rasmusson om vetenskap som ersatz religion

Christian theology may thus contribute to the desacralisation of Science, critiquing the myth of Science for the sake of both society and of the sciences themselves. As Conor Cunningham remarks, “Scientism is a massive intellectual pathology” that is destructive for a society’s moral and political thinking and practice as well as for the immensely important work of ordinary science. It is not only a matter of Lakoff and Pinker failing to deliver what they promise; for theologians, the problematic nature of their work demonstrates the need for theological critique of the uses of science and for more fruitful, albeit humble, uses of scientific work in moral and political discourse.

Arne Rasmusson, nytillträdd professor i Tro- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs Universitet (dessförinnan Umeå),  skriver i senaste numret av Modern Theology om bland andra Steven Pinkers vetenskapstro och vikten av en teologisk kritik av en naiv vetenskapssyn.

Rasmusson om Barth

"Det är inte kristendomens uppgift att vara det kulturella och moraliska kitt som håller ihop den västerländska civilisationen. (...) församlingens viktigaste uppgift är att genom sitt eget liv vittna om den nya sociala verklighet som Guds rike innebär."

Ur Karl Barths betydelse för anglosaxisk teologi av Arne Rasmusson

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Politisk teologi vs. Teologisk politik

Det som dessvärre kommit att reduceras till en teologisk subdisciplin; politisk teologi, tycks glädjande nog vara populärare än någonsin. Detta nyvaknade intresse för vad som ibland även kallas public theology, skall kanske ses en motreaktion mot den privatisering som präglat kristen tro under moderniteten. En privatisering som ofta uppehållt sig vid, och begränsat sig till, den egna bortomjordiska frälsningen.

Det som kommit att kallas politisk teologi borde väl egentligen kallas teologisk politik. Detta då all teologi som inte väljer att underkasta sig den trötta uppdelningen mellan andligt och världsligt, är politisk. I Sverige har Arne Rasmusson, bland annat genom sin lysande avhandling The Church As Polis: From Political Theology to Theological Politics As Exemplified by Jurgen Moltmann and Stanley Hauerwas", kritiserat de upplysningsliberala antaganden som ligger till grund för en modernistisk politisk teologi.

Gemensamt för flera av de nya böckerna som kommit i ämnet är en kaxigare och mer distinkt kristet teologiskt perspektiv, som utan att för den sakens faller för den konstantinska frestelsen.

Här följer två nya spännande böcker, och en antologi om teologisk politik:

A Theology of Public Life - Charles T. Mathewes
"This ground-breaking book defends and details Christian believers' engagement in contemporary pluralistic public life not from the perspective of some neutral ‘public’, but from the particular perspective of Christian faith, arguing that such engagement enriches both public life and Christian citizens' faith themselves."

Theology, Political Theory, And Pluralism Beyond Tolerance And Difference - Kristen Deede Johnson
"Tolerance has been the bedrock of political liberalism, while proponents of agonistic political thought and radical democracy have sought an answer that allows a deeper celebration of difference. Kristen Deede Johnson describes the move from tolerance to difference, and the accompanying move from epistemology to ontology, within recent political theory. Building on this ‘ontological turn’, in search of a theological answer to the question, she puts Augustine into conversation with recent political theorists and theologians. This theological option enables the Church to envision a way to engage with contemporary political society without losing its own embodied story and practices. It contributes to our broader political imagination by offering a picture of rich engagement between the many different particularities that constitute a pluralist society. "

Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World - Lawrence Sullivan
"What has happened to religion in its present manifestations? In recent years, Enlightenment secularization, as it appeared in the global spread of political structures that relegate the sacred to a private sphere, seems suddenly to have foundered. Unexpectedly, it has discovered its own parochialism—has discovered, indeed, that secularization may never have taken place at all."