The need for better stories

And so back to the moral world of Girls. What we need is not condemnation of Adam, or condemnation of Hannah for liking Adam, but better art and better stories—better fictional worlds, by which I mean fictional worlds that rhyme with what is the case, with what is true yesterday, today, and forever. Not the abolition of mythic sandboxes but the making of sandboxes in which to play with true, or truer, myths: fictive spaces in which Hannah can do better than Adam, and Adam can be better than what he is, a bitter prisoner of past angers and resentments.

Alan Jacobs. Lena Dunham’s Inviolable Self. Contrasting the moral worlds of Jane Austen and Girls. First Things.

Om moral i allmänhet

The Atlantic publicerade nyligen en gallup-undersökning angående amerikaners ståndpunkter i vissa "moralfrågor". Artikeln fick rubriken Americans' Attitudes About Sin. Detta trots att frågorna, så vitt jag förstår, inte gavs någon religös inramning utan endast handlade om huruvida olika handlingar var moraliskt acceptabla eller inte. Visst kan det kristna kulturarvets prägel fortfarande skönjas i både frågorna och svaren, men tiden då kristendomen präglade människors moraluppfattning genom att tillhandahålla en någorlunda sammanhängande moralsyn är sedan länge förbi. Det är givetvis fortsatt intressant att fundera över svaren såväl som vilka frågor som bedömts som etiskt laddade, men jag fastnade i en annan tanke.

Även om rubriksättningen talar om amerikaners förhållande till synd, så  misstänker jag att det är allt färre som kopplar moraliska ställningstaganden till en kristen förståelse av synd. Vad som intresserar mig är istället hur majoriteten av de som inte bekänner sig till en "religiös" tradition resonerar inför Gallups frågeställning. Hur uppfattas frågan om att något är "moraliskt acceptabelt" respektive "moraliskt fel"? Om en kristen förståelse av moraliskt handlande vanligen utgått från en kristocentrisk läsning av Bibeln samt den kristna traditionens förståelse av vad det innebär att vara människa i i termer av antropologi, teleologi, strävande efter kristuslikhet, etc., uppstår frågan om vilken berättelse som ligger till grund för den sekulariserade människans förståelse av moraliskt handlande. Vilken norm har man för vad som utgör ett moraliskt handlande? Plikten? Förnuftet? Nyttan? Känslan? Sannolikt en kombination, men jag misstänker att den egna känslan väger tungt.

Någon kan säkert uppfatta det som att jag här lite lagom gubbsurt och självrättfärdigt pekar finger åt dem som inte har en bestämd etik att stödja sig på, eller att jag slår in öppna dörrar när jag påpekar att "moral" inte finns i allmänhet. Det är inte min avsikt, och inte heller min poäng. Alla moralsystem, berättelser och traditioner har sina "sprickor", problem och inkonsekvenser.

Det som intresserar mig handlar om möjligheten till meningsfull diskussion i moralfrågor. Problemet med om allt fler utgår från den egna känslan för sina moraliska överväganden är  inte enbart det faktum att vi i stor utsträckning "känner olika", utan att vi i det närmaste helt saknar ett språk för att föra ett rationellt kring frågor om etik och politik. Om gapet mellan gårdagens socialister och liberaler uppfattades som oöverstigligt på grund av vitt skilda antaganden om det goda samhället, så går det ändå inte att jämföra med de klyftor som idag kan skilja enskilda individer åt. I en sådan tid (någon har kallat den "agonistisk hyperpluralism") blir ett konstruktivt politiskt samtal om det goda samhället omöjligt. Detta då det saknas resurser för att kommunicera skiljaktigheter på ett meningsfullt sätt. Vi ser redan hur politik i allt mindre utsträckning handlar om konkret debatt som appellerar till förnuftet, och i allt större utsträckning handlar om att "manipulera massorna" genom reklamkampanjer.
Metafysiskt förankrad etik har under senmoderniteten kritiserats hårt för dess benägenhet att betona identitet på bekostnad av skillnad och därigenom skapa förtryckande hierarkier. Men baksidan av en etik som bara betonar skillnad blir att moral lätt blir en fråga om makt. Om man inte tillstår att det finns rätt och fel bortom vår egen känsla och vårt eget tyckande, då kommer den med makt att definiera vad som är moraliskt acceptabelt. Djungelns lag är också en hierarki.

I avsaknad av traditioner och gemenskaper ("religiösa" eller ej) med någorlunda koherenta föreställningar om vad som är gott och ont, eftersträvansvärt och förkastligt, etc., uppstår frågan om vem eller vad som då styr våra uppfattningar i "moralfrågor"? Själv tippar jag på marknaden. Den individualiserade människan är ett lätt byte för kapitalismens logik.

Rowan Williams om moral och transcendens

Can we make sense of morality without a religious notion of a transcendent or supernatural being?
I think that, to make sense of unconditional rights or claims, we need to be clear that there is such a thing as universal human nature and that it has some intrinsic dignity or worth. To try and ground this independently of the idea of a transcendent source of value seems to me not finally feasible. People do, of course, make such claims, and do so in good faith, but I don't see how you can define a universally shared, equal, independent-of-local-culture-and-habit conception of human flourishing without something more than a pragmatic or immanent basis.
In other words, I think morality ultimately needs a notion of the sacred - and for the Christian that means understanding all human beings without exception as the objects of an equal, unswerving, unconditional love.

Läs resten av intervjun med Rowan Williams här!

Om kapitalistisk etik

Den senaste tiden har det blivit tydligt för mig hur ekonomismen tycks tränga ut alla andra perspektiv, även inom "det etiska området". Inga andra perspektiv tycks längre vara möjliga att anlägga än just de ekonomiska.

Ta invandringsdebatten som exempel. De som är emot att Sverige skall ta emot invandrare motiverar ju vanligen detta med att den svenska välfärden dräneras och att det kostar för mycket. Det lustiga är att de som argumenterar för att Sverige skall ta emot fler invandrare ofta också gör det utifrån ekonomiska argument. Men då handlar det vanligen om att Sverige inte har råd att att inte ta emot invandrare. Allt efter devisen "fler människor som konsumerar skapar fler jobb".

I skrivande stund halvlyssnar jag på sändningarna från nobelfesten. I ett litet inslag om Robert Edwards som belönas för utvecklingen av provrörsbefruktning, framhålls att kyrkan varit starkt kritisk mot denna forskning. Reportern frågar en inkallad expert om det ändå inte finns ett etiskt perspektiv på provrörsbefruktning. Svaret blir jakande, det etiska perspektivet handlar enligt experten om att barnlösa i u-länderna fortfarande saknar tillgång till tekniken. I morse hörde jag precis samma argument i P1 Morgon: "den etiska problematiken med provrörsbefruktning handlar om att alla inte har råd med den".

Missförstå mig inte, visst är ojämlika resursförhållanden en viktig etisk fråga. Vad jag reagerar emot är hur det blir alltmer sällsynt med andra perspektiv än de rent monetära för att värdera mänskligt handlande. Om etik handlar om hur vi bör leva, så bör man ju fråga sig vad ekonomi (en så kallad värderingsfri vetenskap) kan ge för vägledning i en sådan fråga. Men vilka andra perspektiv står till buds? Vilka andra berättelser, än den om människan som konsument, kan ge vägledning om hur vi bör leva våra liv? Mänskliga rättigheter, kanske?

Den brittiske teologen John Milbank är minst sagt skeptisk till det alternativet:

(...) this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Om det inte finns något annat sätt att värdera mänskligt handlande än i ekonomiska termer; då blir meningsfullt handlande detsamma som lönsamt handlande. Mening har då reducerats till pengar och makt, och allt tal om rättvisa och befrielse är illusoriskt. Frågan om hur vi bör handla kan inte skiljas från vem människan är. Vem säger ekonomismen att du är? Kan vi reduceras till nyttomaximerande primater?

I denna viktiga antropologiska diskussion uppfattar allt fler att teologin har något viktigt att säga. Teologin, som med Terry Eagletons ord, är ”en av de mest ambitiösa teoretiska arenorna som finns kvar i en allt mer specialiserad värld – en vars ämne inte är något mindre än själva mänsklighetens natur och bestämmelse, i relation till vad den menar är det mänskliga livets transcendenta källa".*

---

Terry Eagleton, Reason, Faith, and Revolution: Reflections on the God Debate (New Haven/ London: Yale University Press, 2009), p. 167.