Cavanaugh om tortyr och modernitet

Both attitudes toward torture - that we don't and that we must - stem from what is commonly called "American Exceptionalism" - the idea that the United States has a messianic role to play in assuring that history moves forward against the enemies of progress, liberty and reason.
In important ways, the United States has not really secularized at all. What has happened instead, to borrow a phrase from historian John Bossy, is that in the modern era the holy has migrated from the church to the state. By this I do not mean that Christian evangelicals had an inordinate influence on the Bush Administration. I mean that faith in the United States and in "secular" Western values can take on the status of a religious conviction, for the propagation of which the United States has assembled the largest military in history.

William Cavanaugh - Torture then and now: How should the Catholic Church do penance for the Inquisition?

Cavanaugh om religion

I sin bok The Myth of Religous Violence, argumenterar William Cavanaugh bland annat för följande:

"The first conclusion is that there is no transhistorical or transcultural concept of religion. Religion has a history, and what counts as religion and what does not in any given context depends on different configurations of power and authority. The second conclusion is that the attempt to say that there is a transhistorical and transcultural concept of religion that is separable from secular phenomena is itself part of a particular configuration of power, that of the modern, liberal nation-state as it developed in the West. In this context, religion is constructed as transhistorical, transcultural, essentially interior, and essentially distict from public, secular rationality. To construe Christianity as a religion, therefor, helps to separate loyalty to God from one´s public loyalty to the nation-state. The idea that religion has a tencdency to cause violence - and is therefore to be removed from public power - is one type of this essentialist construction of religion." s.59

Tänk vad annorlunda debatten om religion i den liberala demokratin skulle låta om dessa insikter fick sjunka in bland politiker, journalister och tyckare.

Transcendental kapitalism

Medan ekonomerna som bäst funderar över varför man inte lyckades förutse den senaste finasiella krisen, passar Michael Moore på att lansera sin nya film "Capitalism: A Love Story" (trailer).

För den som försöker förstå de bakomliggande orsakerna till krisen, och önskar sig ett något seriösare anslag än Moores, kan jag rekommendera William Cavanaughs föreläsning "Creation and the Economic Crisis" på mp3.

Cavanaugh anlägger ett teologiskt perspektiv på den ekonomiska krisen och menar att kapitalismen, trots att den vanligen uppfattas som uteslutande fokuserande på det materiella, faktiskt handlar om att försöka transcendera den materiella verkligheten.

Dessutom lyckas han med konststycket att förklara vad en "credit default swap" är för något.

--
Update: Även Oliver Stone gör film om kapitalismen, en uppföljare till Wall Street närmare bestämt.

Planerad höstläsning ...

James K.A. Smith - Desiring the Kingdom: Worship, Worldview, and Cultural Formation












William Cavanaugh - The Myth of Religious Violence: Secular Ideology and the Roots of Modern Conflict











Graham Ward - Politics of Discipleship, The: Becoming Postmaterial Citizens

Om arbetarrörelsens och kyrkans brist på fantasi

I morse läste jag en kulturartikel i GP med rubriken "Dags för nytänk inom arbetarrörelsen", och fastnade vid detta stycke:

"Vår tids tragedi är att arbetarrörelsen i stort saknar självständiga alternativ. I rörelsens barndom pryddes standar och pamfletter med uppstigande solar, symboler för en självmedveten och framtidstroende kraft redo att ta över där upplysningen och den borgerliga revolutionen gjort halt när den väl befäst kapitalets välde. I dag har denna rörelses ledning föga annat att erbjuda än uppslutning kring samma kapital."

Gäller inte precis detsamma för kyrkan, tänker jag? I alla fall för den västerländska kristenheten som under moderniteten i så stor utsträckning retirerat från det offentliga, med trons privatisering och individualisering som följd. En kyrka som inordnat sig under den liberala demokratins hegemoni så till den grad att den i det nästmaste förlorat sin egen röst och sin egen berättelse, och därmed berövats sin politiska sprängkraft.

I sin bok Theopolitical Imagination har den amerikanske teologen William Cavanaugh tydliggjort länken mellan fantasi och politik:

"Politics is a practice of the imagination. Sometimes politics is the ‘art of the possible,’ but it is always an art, and engages the imagination just as art does. We are often fooled by the seeming solidity of the materials of politics, its armies and offices, into forgetting that these materials are marshalled by acts of the imagination.

How does a provincial farm boy become persuaded that he must travel as a soldier to another part of the world and kill people he knows nothing about? He must be convinced of the reality of borders, and imagine himself deeply, mystically, united to a wider national community that stops abruptly at those borders. The nation-state is, as Benedict Anderson has shown, one important and historically contingent type of ‘imagined community’ around which our conceptions of politics tend to gather”

Källa: William Cavanaugh, Theoplitical Imagination. Discovering the Liturgy as a Political Act in an Age of Global Consumerism. (London: t&t clark, 2005). s.1

Så, om man får tro Cavanaugh, så måste både arbetarrörelsen och kyrkan bli bättre på att föreställa sig världen annorlunda, och kanske viktigast av allt, att gestalta denna skillnad.

Cavanaugh om amerikansk politik

"I dessa dagar bör man som kristen känna sig mycket politiskt hemlös. Inget av partierna uttrycker några kristna värden på ett sammanhängande sätt. Om man söker en helhetslösning där evangeliet utmanar etablerade synsätt både vad gäller abort, krig, tortyr och dödsstraff och samtidigt värnar om de fattiga och svaga, då kan jag inte se att kristna har några verkligt goda alternativ."

I senaste numret av NOD intervjuas William Cavanaugh på temat amerikansk politik. Jag finner hans analys träffande även för svenska förhållanden, typ.

Augustine vs. Friedman

Det finns få teologiska grepp jag uppskattar så mycket som när någon tar sig tid för att med teologin som verktyg problematisera vår samtid. Teologi som kulturkritik, typ.

William Cavanaughs bok Being Consumed är ett lysande exempel på detta. I bokens första kapitel tar han sig an synen på frihet. Milton Friedmans negativa frihetsbegrepp som det kommer till utryck i hans texter om den fria marknaden kontrasteras där mot Augustinus positiva frihetsbegrepp.

Augustinus frihetsbegrepp innebär ju så mycket mer än bara frihet från det som uppfattas begränsa vårt självbestämmmande:

"Freedom is not simply negative freedom from, but freedom for, a capacity to achieve certain worthwhile goals. All of those goals are taken up into the one overriding teolos of human life, the return to God. Freedom is thus fully a function of Gods grace within us. Freedom is being wrapped up in the will of God, who is the condition of human freedom. Being is not autonomous; all being participates in God, the source of being."

"In Augustine´s thought, we desperately need not to be left to the tyranny of our own wills. The key to true freedom is not just following whatever deisires we happen to have, but cultivating the right ones"

men...

"Where there are no objectively desirable ends, and the individual is told to choose his or her own ends, then choice itself becomes the only thing that is inherently good. When there is a recession, we are told to get the economy moving; what we buy makes no difference. All desires, good and bad, melt into the one overriding imperative to consume, and we all stand under the one sacred canopy of consumption for its own sake."

Det är därför som kristna kan säga så konstiga saker som: Det är bara i Din vilja som min frihet är.

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.

Religiös begreppsångest

Igår rapporterade tidningen Dagen om att Alf Svensson motionerat om att Skolverket borde definera vad de avser med begreppet "religiös friskola". Kring detta hade det naturligtvis varit mycket intressant att höra Skolverket lägga ut texten.

Begreppsdefinitioner är kanske inte så upphetsande, men ändå högst nödvändiga om man skall nå någonstans i ett samtal. Jag misstänker därför att Skolverket, om de vill komma någonvart i sin uppgift, måste börja med att definiera vad religion är, innan de ger sig på företeelsen religiösa friskolor. Den uppgiften är dock långt klurigare än vad man kanske först anar.

Svårigheterna med att definera "religion" är ett klassiskt problem. Kruxet är ju att en mängd företeelser som vi kanske inte normalt tänker oss som religiösa i någon mening är det. För som William Cavanaugh skriver:

"A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called “religions” are liminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion."

Sett ur ett annat perspektiv så är ju religion, betraktad som en distinkt aktivitet skild från kultur och politik, en modern västerländsk konstruktion i det att den försöker dra en linje mellan det sekulära, offentliga och vetenskapliga å ena sidan, och det religiösa, privata, och andliga å andra sidan.

Men, som John Milbank uttrycker saken, en gång fanns ju inte det sekulära, och i någon bemärkelse är ju alla våra antaganden och påståenden religiösa till sin natur i det att vi inte kan bevisa dem. Eller rättare sagt; att de ytterst sett vilar på icke bevisbara antaganden, såsom att vi kan lita på våra sinneserfarenheter eller att universum är rationellt ordnat.

Men, visst vore det intressant om Skolverket på allvar åtog sig Svenssons uppgift, men började med att försöka definiera religion!

För mer om problemen med att definiera vad som är religion läs introduktionen till William Cavanughs lysande föreläsning "Does religion cause violence?".

Om klyftan mellan söndag och resten av veckan

I en intervju med teologen William Cavanaugh, svarar han så här på frågan om vad som kännetecknar hans tänkande:

"What I’m trying to do is make connections between Sunday on the one hand and Monday through Friday on the other. In other words, to make connections between Church life—especially the Eucharist—and everyday life. I want to bridge the gap that shouldn’t be there but is."

Dit borde all teologi sträva!

Om religion & våld

Det börjar nästan bli en vedertagen sanning att religion leder till splittring och våld. Visserligen är det kanske inte så konstigt då media nästan uteslutande behandlar religion i anslutning till inbördeskrig, kvinnoförtryck, och självmordsbombare.

De som i debatten försöker försvara religionen från att göras till syndabock för dessa företeelser gör det oftast genom att hävda att de verkliga orsakerna bakom "religiöst våld" inte är religion, utan politiska och ekonomiska intressen; att ekonomiska och politiska intressen använder religionen som en täckmantel.

Min nyfunne hjälte William Cavanaugh menar i sin sanslöst intressanta föreläsning ”Does religion cause violence?”, att detta sätt att försvara religionen är högst problematiskt. Åtminstone om man motsätter sig den roll som religionen tilldelats i det moderna samhället; det vill säga undanskuffad och begränsad till att endast syssla med andliga ting i den privata sfären. Innebörden i försvarsargumentet ovan kan ju lätt tolkas som att religion endast har med ”själens frälsning” att göra, och inte har några praktiska eller politiska konsekvenser.

Cavanaugh menar att det är omöjligt att skilja ut religiösa motiv från ekonomiska och politiska motiv. Hur kan man till exempel skilja religion från politik i Islam, när de flesta muslimer inte gör någon sådan distinktion?

Istället visar Cavanaugh på svårigheterna att skilja ut religion från andra ideologier.

“We must conclude that there is no coherent way to isolate “religious” ideologies with a peculiar tendency toward violence from their tamer “secular” counterparts. So-called “secular” ideologies and institutions like nationalism and liberalism can be just as absolutist, divisive, and irrationalas so-called “religion.””

Låter det intressant?
Läs eller lyssna på föreläsningen i sin helhet!

Church & Empire

“Christians were viewed with suspicion by the Romans because their loyalty to Christ cut against their loyalty to an imperial project, in other words Christians were not questionable citizens of the Empire simply because the Romans worshiped other Gods, Christians are questionable citizen of any empire or nation-state because their primary loyalty belongs to the body of Christ, the Church.”

- William Cavanaugh (Från föreläsningen "Church and Empire ", Ekklesia Project Conference 2005.