Detta bekymrar Selimovic som sörjer utdöendet av den "universalistiska upplysningstanken" om att vi alla är lika, och beklagar att "demonteringen av ett universellt värdesystem innebar en värderelativisering där alla system och alla värderingar är lika bra". För, menar Selimovic:
"Om mänskliga rättigheter är partikulära, har vi ingen rätt att agera när de kränks i andra länder. Likaså kan vi inget säga även i Sverige när kvinnor kläs i burka eller när man förnedrar en kvinna genom att vägra skaka hand med henne."Man får förmoda att Selimovic menar att en japansk bugning, eller en thailändsk hälsning med handflatorna mot varandra, hade varit lika förnedrande mot den stackars kvinnan. Det blir ju för övrigt ganska komiskt när någon tar till de mänskliga rättigheterna som argument för att hävda att det finns en viss hälsningsritual som bör gälla universellt. Selimovic tycks alltså vara ännu en liberal som är blind för att hans eget perspektiv faktiskt bara är ett bland många, och som är indignerad över att hans sedvänjor inte efterlevs av alla. Det finns alltså fortfarande en idé om att den västerländska kulturen är neutral och objektiv, och bör vara allomfattande.
Selimovic säger sig dock vara en vän av det mångkulturella samhället ... så länge alla tycker och beter sig som Selimovic själv, vill säga. De andra är välkomna så länge de avsäger sig sin kultur och sin religion, det vill säga, så länge de andra inte är så .... den annorlunda.
Men, som Joel Halldorf replikerade på en liknande artikel nyligen i SvD, att sätta upp person och kultur som motsatser är bara möjligt i den västerländska kultur som Dilsa Demirbag-Sten och Jasenko Selimovic tillhör. I majoriteten av världens samhällen anses det givet att en person inte kan skiljas från sitt sociala sammanhang. Det är dock intressant att spekulera i vad Selimovic hävdar att dessa universella mänskliga rättigheter grundar sig på, för han menar väl något mer än en undertecknad papperslapp. Selimovic skulle nog knappast hävda att dessa universella rättigheter hade något med Gud att göra. Misstänker snarare att de antas vila på (det numera "demonterade") Förnuftet.
Jag hade inte hängt upp mig på artikeln om den hävdat den partikulära västerländska liberala kulturens överlägsenhet gentemot någon annan kultur. Det är förmätenheten i att hävda den egna positionens objektivitet och universalitet jag stör mig på. Som om det inte skulle kunna gå att kritisera andra kulturer utifrån sin egen kontingenta kultur. Med Terry Eagletons ord:
"If cultures are contingent they can always be changed; but they cannot be changed as a whole, and the reasons we have for changing them are also contingent". (After Theory, s.63)Men, undrar någon, gör inte den kristna traditionen minst lika förmätna universella anspråk? Står inte de kristna på samma sida som Selimovic i det att de alla hävdar de mänskliga rättigheternas universalitet samt beklagar normernas relativisering?
Nej, menar jag. Den väsentliga skillnaden ligger i att evangeliets anspråk på universalitet görs (oftast - det finns fundamentaliser både bland kristna och liberaler) utifrån den kristna traditionens ändliga eller partikulära horisont. Kristna kallar detta för att tro. För att ta det ett steg till skulle man med Hauerwas kunna säga att:
"We Christians do not believe that we have inalienable rights. That is the false presumption of Enlightenment individualism, and it opposes everything that Christians believe about what it means to be a creature."Det finns egentligen inga tjusiga rättighetsdeklarationer att hävda och ta spjärn emot inför livets orättvisor och grymheter. Det finns bara partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt! Vi är visserligen alla älskade och värdefulla, men vi är det av nåd! För säkerhets skull skyndar jag mig att tillägga att denna utsaga görs utifrån den partikulära tradition som jag är en del av - den kristna.
