John Gray om vetenskapstro

The belief that the political conflicts of the day can be resolved by applying evolutionary psychology is no more wellfounded than the claims of earlier versions of scientism that invoked phrenology or dialectical materialism. No doubt human knowledge has increased since the days when those pseudo-sciences were in the ascendant. Certainly we know a good deal more about human origins, and about the workings of the human brain, than we did then. But we are no better equipped to deal with moral and political conflict. Intellectually, we may be less well prepared than previous generations, if only because we know less of our own history.

John Gray recenserar The Righteous Mind: Why Good People are Divided by Politics and Religion
av Jonathan Haidt i The New Republic.

John Gray om det sekuläras kristna rötter

“Secular thinking is a legacy of Christianity and has no meaning except in a context of monotheism […] Post-Christian secular societies are formed by the beliefs they reject, whereas a society that had truly left Christianity behind would lack the concepts that shaped secular thought."
--
John Gray, Black Mass: Apocalyptic Religion and the Death of Utopia (Farrar, Straus and Giroux, 2008), 268.

Liberalismens två ansikten

Under rubriken Två olika ansikten för Folkpartiet ställer tidningen Dagen Roland Utbult mot Alexander Bard som representanter för två olika falanger inom Folkpartiet: "de frisinnade" och "stadsliberalerna".

Det där med två olika ansikten påminner mig om den brittiske filosofen John Grays bok The two faces om liberalism:

"Liberalism has always had two faces. From one side, toleration is the pursuit of an ideal form of life. From the other, it is the search for terms of peace among different ways of life. In the former view, liberal institutions are seen as applications of universal principles. In the latter, they are a means to peaceful coexistence. In the first, liberalism is a prescription for a universal regime. In the second, it is a project of coexistence that can be pursued in many regimes. The philosophies of John Locke and Immanuel Kant exemplify the liberal project of a universal regime, while those of Thomas Hobbes and David Hume express the liberalism of peaceful coexistence. In more recent times, John Rawls and F.A. Hayek have defended the first liberal philosophy, while Isaiah Berlin and Michael Oakeshott are exemplars of the second...."

John Gray, The Two Faces of Liberalism (2004 pocketutgåva) kap 1, "Liberal Toleration,", s. 1–2

Alltså, å ena sidan upplysningsliberlaerna företrädda av bland annat Rawls, som med rötterna i Kant som framhåller det universella förnuftet och de universella rättigheterna. Föreställningen om det ideala samhället står här i centrum. Religion tolereras, men är strikt hänvisad till den privata sfären.

Å andra sidan ”Modus Vivendi”-liberalerna, som företräds av bland andra Jürgen Habermas. Möjligheten till fredlig samexistens i det pluralistiska samhället står här i centrum. Här finns ett visst mått av epistemologisk öppenhet inför ”det religiösa”, men samtidigt kvarstår det liberala kravet på att de religiösa måste översätta sina övertygelser till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

Då den modernistiska föreställningen om det universella, neutrala, sekulära förnuftet får anses vara ett överspelat kapitel inom filosofin, förvånar det mig att "upplysningsliberalerna" tycks ha en så stark position i partiet. I synnerhet då en av vår tids största utmaningar är hur vi skall kunna leva tillsammans i ett pluralistiskt samhälle.