Habermas om politik och religion

Den tid då man föreställde sig vattentäta skott mellan tro och vetande är tack och lov på väg bort. Allt fler talar nu istället om att vi befinner oss i en post-sekulär tid.

Till och med en del politiker har börjat skjuta upp testbalonger i de post-sekulära vindarna. Det tycks till exempel inom socialdemokratin pågå en process i syfte att omvärdera synen på religion och politik. En politikutvecklingsgrupp med diverse högdjur har tillsats, och i dagarna levererade man en rapport.

Broderskaparna ligger även de på framkant och profilerar sig som "kristen vänster", i stark kontrast till vad de menar är den kristna högern i Sverige. Efter vad jag förstår av denna artikel avses falanger inom Kristdemoraterna samt Claphaminstitutet, som de främsta representanterna för den kristna högern. Detta uppskattades dock inte av alla.

I rapporten från den socialdemokratsika arbetsgruppen återfinns bland annat följande citat:

"Andliga erfarenheter och teologiska frågor må vara privata, men religion fungerar också som kulturbärare och uttryck för etiska grundhållningar, vilket kräver ett bredare politiskt angreppssätt."

"När de sekulära ideologierna inte anses erbjuda svar och framtidshopp blir andra identitetsbärare och andra politiska lösningar viktigare."

"Religiösa argument kan inte ligga till grund för lagstiftning, men lagstiftningen ska erbjuda frihet för varje individ att ha sin tro eller ingen tro alls."

"Teologiska och andliga frågor är inte i första hand politiska frågor utan tillhör i grunden varje människas privata sfär. Men de delar av religion som rör samhällsetik och kulturell identitet är politiska frågor där vi som parti måste ha ett förhållningssätt."

Det är glädjande att socialdemokraterna börjat uppdatera sin syn på religion, även om ovanstående tankegångar varken kan sägas vara så värst radikala eller speciellt förankrade i partiet. Ansatsen är dock lovvärd! När kommer till exempel Folkpartiet att göra motsvarande uppdatering?

En mer progressiv syn på religion och politik kommer istället överaskande nog från den gamle social-liberalen Jürgen Habermas, eller vad sägs om detta citat:

"It is not enough to rely on the condescending benevolence of a secularized authority that comes to tolerate minorities hitherto discriminated against. The parties themselves must reach agreement on the always contested delimitations between a positive liberty to practice a religion of one's own. And the negative liberty to remain spared of the religious practices of others."

Claphaminstitutet och konservatismen

Under rubriken Etikens jordskred ojjar sig idag den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i ännu en artikel över omoralen i Sverige; folk skiljer sig för ofta, folk önskar gifta sig med folk av fel kön, folk har för mycket oansvarigt sex, och så vidare.

Enligt Claphaminstitutets direktor, Tuve Skånberg, är tankesmedjan ett redskap för att placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet. Mot bakgrund av hur denna ansats förhåller sig till vad Claphaminstitutet hittills publicerat, ställer jag mig tveksam till deras verksamhet.

Jag är självklart villig att instämma i kritiken mot den liberala ordning som fått kristendomen att underordna sig distinktioner som exempelvis privat vs. offentligt (även om det bör betonas att denna underordning i stora delar varit frivillig). Jag är därför sympatiskt inställd till ansatsen att göra kyrkan mer aktiv i det offentliga samtalet. Jag är dock djupt kritisk till vad jag uppfattar som en tendens till att särskilja ”kristna värderingar” från kristen tro.

Vad gäller ansatsen att placera den kristna tron i det offentliga rummet, så kan jag inte se att man ens försökt (prova till exempel att söka på Kristus eller Jesus på institutets blogg).
Vad gäller ansatsen att verka för kristna värderingarna i det offentliga rummet, så menar jag att Claphaminstitutets tolkning av "kristna värderingar" är i det närmste omöjlig att särskilja från konservatism.

Eller ännu mer spetsigt : Var i Claphaminstitutets artikelflod återfinns det genuint kristna? Jag menar, vilket av Claphaminstitutets debattinlägg skulle inte kunna ha signerats av valfri konservativ politisk sammanlutning? Var finns till exempel artiklarna om gömda flyktingars rätt till sjukvård, eller rätten till anhöriginvandring? Istället skriver man nästan enbart om vikten av att minska antalet skilsmässor och att motverka könsneutrala äktenskap.

Vad gäller skilsmässor så borde man kanske börja med att motverka skilsmässor i de egna församlingarna (och inte ens då tror jag inte att debattartiklar är rätt metod), och vad gäller könsneutrala äktenskap har jag svårt att se varför kristna skulle hetsa upp sig över att staten skulle sanktionera könsneutrala äktenskap (så länge staten inte försökte tvinga kyrkan att göra detsamma).

Det är obalansen i artikelutbudet som stör mig. För är det inte just på den, för det politiska etablissemanget så besynnerliga, blandning av höger- och vänsterfrågor som det kristna samhällsengagemanget känns igen. I linje med detta tror jag att den som försöker ta Jesus ord på allvar sannolikt stundtals kommer att uppfattas som konservativ och ibland som socialist. Claphaminstitutet avslöjar sig genom att aldrig riskera att uppfattas som det senare. Därmed blir Claphaminstitutet ännu ett exempel på att kristna värderingar skilda från Kristus stelnar till värdekonservatism.

Bilden ovan är Claphaminstitutets så kallade ”tag cloud”. En funktion som genom att ställa storleken på ämnesrubrikerna i relation till dess frekvens på bloggen ger läsaren en hint om vad som ligger Claphaminstitutets artikelförfattare närmast om hjärtat.
Jag önskar att Claphaminstitutets ”tag-cloud” skulle kompletteras med följande ämnen: Nåd, Barmhärtighet, Omsorg om den svage, Jesus.

---

Publicerad i Dagen 9/9.

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Dagens insikt

Ola Larsmo skriver i en krönika i DN om hur den så kallade kristna vänstern är på frammarsch i USA. Larsmo inleder med att fråga sig hur den som någon gång läst Bergspredikan kan sätta ihop en programförklaring som den Christian Coalition stoltserar med. Och visst undrar man ...

"Har man följt den kristna högerns härjningar ett tag kan det se ut som en kristen plikt att ta ateismens parti. Men det är här Dawkins och andra upplysningsmän riskerar att missa hur krav på rättvisa och tolerans ofta tagit spjärn också i en religiös världsbild. Och intolerant kan man ju vara även utan någon Gud."

Blir lite nyfiken på senaste nummret av Ordfront

Gudomligt partiprogram

Dagen rapporterar om ett nybildad nätverk som har för avsikt att bilda ett nytt politiskt parti. Partiet, som ännu inte fått något namn, kommer som det heter att ha sin utgångspunkt i Bibeln.

- Vår politik ska bygga på den Heliga skriften och Jesus Kristus, något som Kd tidigare gjorde, men som vi upplever att de rört sig bort ifrån. Vi vill föra en politik som är frukten av bön och Guds vilja, säger Joseph Christenson, som också ingår i nätverket.

En politik som är frukten av bön och Guds vilja...
Jag väntar med spänning på att få ta del av deras partiprogram!