Vi vann!

– OS-guld i hockey, nu är du väl stolt att vara svensk?
– Ehh …

Jag har aldrig fattat grejen med nationell identitet. Det känns så fattigt och krampaktigt på något sätt. Vadå, ”vi” vann? Vilken är logiken bakom att jag skulle vara stolt för att Tre Kronor vinner en hockeyturnering? Att vi har samma ariska blod i våra ådror, eller att mina skattekronor hjälpt till att bekosta deras träningsläger? Det känns liksom lite trött att anta att egenskaper, eller färdigheter i ishockey för den delen, skulle följa en nationalstats gränser. Steget därifrån till rasbiologi känns ganska litet.

Jag vet, jag låter grinig (igen). Men jag tror knappast jag blivit gladare av att stå i folkvimlet på Medborgarplatsen och sjunga ”We are the champions”. What’s the big deal, liksom?

Det lustiga är att de flesta man pratar med här beklagar att Kanada inte har någon egen historia eller egen kultur, man är ju en sån ung nation. Istället vårdar man ömt arvet av sitt europeiska ursprung, och kallar sig glatt för tyskar, svenskar eller holländare, bara för att farfars far emigrerade därifrån. Jo jo, vårt behov av rötter och tillhörighet är svårt att överskatta, men det är ju inte så att de i allmänhet kan ett endaste ord på farfars språk. Det anses bara lite fint att kunna referera bakåt i tiden och hänvisa till civiliserade europeiska rötter. Det är bara det att nationalstaten känns som ett blodbesudlat trött 1800-talsfenomen.

Nåja... Kan inte undanhålla er denna sida om en annan sorts identitet.

Trött & Frusen

Det finns två fysiska tillstånd som jag hatar med intensitet. Dessa två tillstånd har det gemensamt att jag är helt övertygad om att de kommer ge min kropp bestående skador i den stund jag upplever dem, samt att obehaget kan vara som bortblåst en kvart senare.
Jag talar om morgontrötthet och att frysa. Jag kan inte med ord beskriva den fysiska smärta det innebär att tvingas gå upp tidigt på morgonen. Då den ädla konsten att isolera hus inte tycks ha spritt sig utanför norden, är mina mornar därför dubbelt plågsamma.

Jojo, i-landsproblem tänker ni. Men kan någon förklara för mig varför det anses så ädelt att stiga upp i ottan? Varför det anses finare att vara morgonmänniska än nattmänniska? Det där är ju bara en trött kvarleva från det gamla bondesamhället. Varför vi fortfarande envisas med att ordna samhället som om vi alla vore mjölkbönder, är för mig en gåta.

Jag väljer solnedgång framför soluppgång, any day!

Inte av formbröd allenast …

Standardfrukosten här består av en halvliter svagt kaffe och en gigantisk muffin. Seriöst, hur kan man äta muffins till frukost? Min kropp skriker efter fibrer. Jag vill ha riktigt bröd!
Fullkornsbröd, tyskt lantbröd, rågkakor, anything but vitt formbröd. Filmjölk och müsli, knäckebröd och kaviar, kom tillbaka! Det där om bagels var ju bara på skoj.

På tal om vitt formbröd… kolla in Therese Bohmans fantastiska blog.

The suburban Sherpa

Lite samtidsanalys ...

The increased quantity of carry-on items for our flight through life, he says, reflects "the tendency of our society to dispense with sources of shared stability -- the long-term job, neighborhoods, unions, family dinners -- and transform us into autonomous free agents."

The Walkman, introduced in 1979, Hine says in an e-mail, "probably set the precedent; it allowed people to be physically in a space, but mentally detached. The plethora of 'communications' devices we carry are also tools of isolation from the immediate environment. And, in the words of the recruiting ad, we each become 'an army of one' carrying all our tools of survival through a presumably hostile world."
It's the perfect posture for the Age of Insecurity. We fret about our jobs, families, country, manhood or womanhood, ability to be a good parent. We believe someone is out to get us. And to get our things. So, like the homeless, we carry our stuff with us. Just in case something, or anything, happens.
If wealth is judged by freedom and freedom is the state of being unencumbered, then we are a poor and burdened people.

Läs hela artikeln här.

Hockey, hockey, hockey …

Idag var jag på min första riktiga hockeymatch … någonsin! Yup, man är ju inte någon större sportfantast direkt. Som kille finns det dock vissa saker man förväntas ha, i alla fall grundläggande kunskaper om. Dit hör till exempel: i vilka utländska proffsklubbar de mest kända svenskarna spelar, eller namnen på de senaste bilmodellerna. Få ämnen får mig därför att känna mig så omanlig som när sport eller bilar kommer på tal.

Anyway, i mitt livs första hockeymatch möttes Vancouver Canucks och Columbus. Det hela var mycket underhållande. Det var målrikt och gott om slagsmål, allt ackompanjerat av trallvänliga melodier på elorgel.

Jag vet numera att Tvillingarna Sedin, Markus Näslund och Mattias Öhlund, alla spelar i Vancouver Canucks. Det ger hår på bröstet inför kommande grabbkvällar.

Matchen slutade 7-4. Go Canucks!

Walk the line

Record Company Executive: Your fans are gospel folk, Johnny. They're Christians, and they don't wanna hear you singing to a bunch of murderers and rapists, tryin' to cheer 'em up.

Johnny Cash: Then they ain't Christians.


Dagens låt: Johnny Cash - Folsom Prison Blues

My five cribs

- Om du fick välja fem ställen på jorden där du fick ha någon form av boende, vilka platser skulle du välja?

- Hmm…vilken bra fråga!

- Tack, tack.

- Jag skulle utan tvekan slå ner mina bopålar i den italienska myllan, förmodligen i trakterna av Toscana. Ett större hus med stort kök, fett bibliotek och en veranda med utsikt över den tillhörande vingården, skulle det vara.
Om jag mot förmodan skulle tröttna på den lantliga idyllen skulle lyckosamt nog lägenheten på Manhattan stå redo för lite urban life.
Whistler skulle stå som bas för allehanda alpina aktiviteter, men om kylan blev för isande fanns ju strandhuset på North Shore, Oahu tillhands för värme och vågor.
Men närmast hjärtat skulle nog ändå sommarhuset i Bohuslän ligga. Någonstans emellan Käringön och Fjällbacka skulle den svenska sommaren insupas.

Vakna, vakna!!

Hyfsat artiga

Ibland lyser det brittiska arvet igenom hos kanadensarna. I synnerhet när det gäller artigheten. Maken till trevliga människor hittar man nog just bara i England, eller kanske i Japan.
Man vadå artiga, tänker ni. Jo, ta bussåkning till exempel. Precis innan man skall stiga av, vänder man sig mot chauffören och säger ett högt och ljudligt, Thank you!
Prova det ni, på 7:ans spårvagn!