Jag hamnade på en jazzkonsert i helgen, en mycket trevlig sådan dessutom. En trio med mycket duktiga musiker fick en gammal kyrka att svänga. Men plötsligt så händer det ...Mitt under ett solo lägger sig musikerna helt plötsligt till med bisarra ansiktsutryck och börjar hamra till synes slumpmässigt på instrumenten. Och där sitter man och känner sig totalt utanför och oförstående, alltmedan basistens ansikte förvrids i orgastiska kramper. Konstmusiken i Vi på Saltkråkan framstod i sammanhanget som lätttillgänglig.
Vid sådana tillfällen drabbas jag av lika delar avundsjuka och trötthet. Avundsjuka på deras parallella universeum som jag inte har tillträde till, samt trötthet över introverta musiker som skiter i publiken. Jag vill inte vara utanför, jag vill förstå!
Det känns liksom inte helt tillfredställande att skönhet enbart skulle vara något som uppstod i betraktarens öga, eller lyssnarens öra. Jag känner ett behov av gemensamma referenser: Hälleflundra är godare än lutfisk, D'Angelo svängigare än tysk marschmusik och Chagalls tavlor är alltid vackrare än airbrushmålade kosmiska delfiner. Så långt är jag med.
Men så finns det ju vissa saker som anses vara extra fina, som dessutom sägs kräva något så elitistiskt som en utvecklad smak. Företeelser som jag står helt oförstående inför. Typ freeformjazz och surströmming.
Här föreligger ett missförstånd som jag en gång för alla vill gå till rätta med. Freeformjazz är en komisk konspiration av musiker som vill se hur långt de kan driva med kultureliten. Ett skämt helt enkelt.
Det är därför jag uppskattar Vi på Saltkråkan så.
Det, och så Malin förstås.
