Jag tror det var Bo Strömstedt som någon gång jämförde frikyrkan med kvällstidningarna: ”Ett personligt tilltal som handlar om vanliga människors liv, samt ett visst mått av hyllning till det spektakulära och originella.” Detta kanske i någon mån kan förklara pingströrelsens attraktionskraft. Men vad är det i pingstväckelsens budskap som gjort att den kunnat nå en sådan fenomenal succé på endast 100 år? Den frågan ställs idag i en
lång artikel i SvD om Pingströrelsens tillväxt:
”Det går inte att ge ett enkelt svar på sådana frågor. En av förklaringarna ligger i pingströrelsens förmåga att på ett särskilt sätt tilltala människor från de lägre samhällsskikten. En vanligt förekommande bild i svensk historieskrivning är just den tidiga pingstväckelsen som ett verkligt alternativ till den framväxande socialdemokratin. Vad var det då som lockade dessa människor till pingstförsamlingarna? En inflytelserik tolkning pekar på ett samband mellan förfördelade grupper i samhället och ett aktivt religiöst engagemang; tanken är att religion fungerar kompensatoriskt för dem som står vid sidan av samhällets olika centrum. ”
Är det månne avsaknaden av utanförperspektivet på samhället som gör att pingströrelsen i Sverige, tillskillnad från i tredje världen, inte växer? När frikyrkan kom att utgöras av välmående, väletablerad och borgerlig medelklass, ersatte man då sin längtan efter Guds rike med en kärlek till denna världen?
Är det därför som de som fortfarande hungrar och törstar efter rättfärdighet kallas saliga?