Julen är räddad!

Medan man i Sverige oroar sig för att kränka de som kan komma att ta illa vid sig av julfirande, finns det helt andra problem på andra sidan Atlanten. Den amerikanska kongressen har nämligen just röstat igenom en resolution som tydligt slår fast att julen är en kristen högtid (om nu någon tvivlade på detta). Samma resolution slår även fast att kristendomen är "one of the great religions of the world".
I kid you not! Röstsiffrorna blev 372 - 9

Via Coldlazarus

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Dagens insikt

World remains World. But God is God.

- Karl Barth

Faith in America

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har sedan en tid utlovat ett tal om sin tro. En bidragande anledning till detta är att Romney är mormon. Detta bemöts med djup skepcis av den evangelikala högern i USA, en grupp som ingen republikansk presidentkandidat kan negligera. Talet var inte minst av denna anledning högintressant. Hur personlig skulle Romney bli med sin tro? Hur skulle han framställa sin mormonism i förhållande till evangelikal kristen tro? I vilken utsträckning skulle han tillstå att hans religiösa övetygelser påverkade hans politiska agerande?

I torsdags fick vi svaret!

Intressant och avslöjande för innehållet i talat är rubriken Romney valde för sitt anförande: Faith in America.
"Let me assure you that no authorities of my church, or of any other church for that matter, will ever exert influence on presidential decisions. Their authority is theirs, within the province of church affairs, and it ends where the affairs of the nation begin."

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Sällan har man väl skådat ett tydligare uttryck för den gnostiska dualism som genom sitt nästan schitzofrena förhållningsätt skiljer den "religiösa sfären" från den "offentliga sfären".

Men, men, om syftet med talet var att undanröja alla tvivel om att Romney skule vara någon sorts religiös fanatiker som låter sina religiösa övertygelser få konsekvenser för hans liv och handlande, så får väl talet anses som lyckosamt.

Det lustiga i sammanhanget är att det alldeles säkert finns mormoner som efter att hört talet stolt utbrustit: "Se där, det går visst att vara mormon och president. Vilken framgång för mormonismen att vi har en presidentkandidat".
På samma sätt som miljoner katoliker i USA var stolta när JFK valdes till landets första icke-protestantiska president. Stolta, trots att JFK i valrörelsen lovat att hans katolicism inte skulle påverka hans politik.

Även Tony Blair erkände ju nyligen att han, under sin tid som premiärminister, avstod från att tala om sin tro. Detta då han inte ville riskera att uppfattas som en "nutter".

I Sverige har vi ju försvarsminister Tolgfors som exempel på trons privatisering i politiken.

James K.A. Smith skriver i en klok blogpost om sina tankar omkring innehållet i Romneys tal, som han ser som ett uttryck för vad han kallar USA:s statsreligion "Americanism".

"Indeed, “freedom” and “liberty” are the mantras of this faith, and Romney’s speech invokes these shibboleths no less than thirty times (God or “the Creator” or “divine author” comes in at a close second with 21 references). And Romney doesn’t fail to allude to the great artifacts of this religion. Americanism has its own sacred documents (the Declaration of Independence and the Constitution), its own saints (“the Founding Fathers”), and has even birthed its own cathedrals and grottos (just stroll the National Mall).
(...)
"But I hope Mr. Romney and his culture warrior friends (whether on the Right or Left) won’t be surprised if some of us find it hard to believe in Americanism and its God of liberty. Some of us just can’t muster faith in the generic theism that is preached on the campaign trail, whether from the Right or Left. Some of us Christians have a hard time reconciling the Almighty, all-powerful, law-giving God of liberty with the crucified suffering servant born in a barn and executed at the hands of the elite. Some of us are trying to figure out what it means to be a people who follow one who relinquished his rights rather than asserted them, who considered submission a higher value than freedom. We serve a God-man who wasn’t concerned with “preserving leadership” and the hegemony of the empire’s gospel of freedom, but rather was crushed by its machinations for proclaiming and embodying another gospel."

.......
Nu på lördagsmorgonen ser jag att Britt-Marie Mattsson i GP har en helsidesartikel om Romney.

Politisk teologi vs. Teologisk politik

Det som dessvärre kommit att reduceras till en teologisk subdisciplin; politisk teologi, tycks glädjande nog vara populärare än någonsin. Detta nyvaknade intresse för vad som ibland även kallas public theology, skall kanske ses en motreaktion mot den privatisering som präglat kristen tro under moderniteten. En privatisering som ofta uppehållt sig vid, och begränsat sig till, den egna bortomjordiska frälsningen.

Det som kommit att kallas politisk teologi borde väl egentligen kallas teologisk politik. Detta då all teologi som inte väljer att underkasta sig den trötta uppdelningen mellan andligt och världsligt, är politisk. I Sverige har Arne Rasmusson, bland annat genom sin lysande avhandling The Church As Polis: From Political Theology to Theological Politics As Exemplified by Jurgen Moltmann and Stanley Hauerwas", kritiserat de upplysningsliberala antaganden som ligger till grund för en modernistisk politisk teologi.

Gemensamt för flera av de nya böckerna som kommit i ämnet är en kaxigare och mer distinkt kristet teologiskt perspektiv, som utan att för den sakens faller för den konstantinska frestelsen.

Här följer två nya spännande böcker, och en antologi om teologisk politik:

A Theology of Public Life - Charles T. Mathewes
"This ground-breaking book defends and details Christian believers' engagement in contemporary pluralistic public life not from the perspective of some neutral ‘public’, but from the particular perspective of Christian faith, arguing that such engagement enriches both public life and Christian citizens' faith themselves."

Theology, Political Theory, And Pluralism Beyond Tolerance And Difference - Kristen Deede Johnson
"Tolerance has been the bedrock of political liberalism, while proponents of agonistic political thought and radical democracy have sought an answer that allows a deeper celebration of difference. Kristen Deede Johnson describes the move from tolerance to difference, and the accompanying move from epistemology to ontology, within recent political theory. Building on this ‘ontological turn’, in search of a theological answer to the question, she puts Augustine into conversation with recent political theorists and theologians. This theological option enables the Church to envision a way to engage with contemporary political society without losing its own embodied story and practices. It contributes to our broader political imagination by offering a picture of rich engagement between the many different particularities that constitute a pluralist society. "

Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World - Lawrence Sullivan
"What has happened to religion in its present manifestations? In recent years, Enlightenment secularization, as it appeared in the global spread of political structures that relegate the sacred to a private sphere, seems suddenly to have foundered. Unexpectedly, it has discovered its own parochialism—has discovered, indeed, that secularization may never have taken place at all."

Rosenberg recenserar

"Det finns de som säger att religion inte hör hemma i politik. I varje fall inte i demokratisk politik. I varje fall inte i den västerländska demokratin.

Ofta förblir det oklart vad de som säger så menar. Om de menar att religiösa värderingar inte bör ligga till grund för politiska värderingar och därmed för demokratiska beslut, underskattar de nog i hur hög grad den västerländska demokratin är en produkt av religiösa värderingar."

Citatet ovan kommer från Göran Rosenbergs recension i DN av Mark Lillas The Stillborn God .

Allenast om bröd

Jag kan inte längre undanhålla er min absoluta favoritblogg (teologibloggar undantagna). Pain de Martin är bloggen som fått mig att ta mina första stapplande steg inom surdegsbakandet. Hemma i köket jäser och bubblar det just nu ur diverse burkar som förhoppningsvis redan ikväll skall bli till min första surdegslimpa.

Sent skola syndarna vakna

"... tänk att det skall vara så svårt för det parti som säger sig stå på kristen grund att inte orka med att säga: det krävs en ny livsstil, vi måste värdera livet efter andra måttstockar än masskonsumtion. Det parti som borde ha lättast att säga detta förmår inte."

Sagt av Birger Schlaug med anledning av att Göran Hägglund på DN-debatt äntligen annonserat att höjningar av skatten på bensin och diesel krävs.

Konspirera mera ...

Worship more

Spend less

Give more

Love All

The Advent Conspiracy

... appropå att vi firar Jesus födelsedag genom att ge oss själva presenter.

Milbank on Liberalism

"The central premises of liberalism . . .are based in Manichean fashion upon the ontological primacy of evil and violence: at the beginning is a threatened individual, piece of property or racial terrain. This is not the same as an Augustinian acknowledgment of original sin . . . [which is] a hopeful doctrine, since it affirms that all-pervasive evil for which we cannot really account . . . is yet all the same a contingent intrusion upon reality, which can one day be fully overcome through the lure of the truly desirable which is transcendent goodness . . . Liberalism instead begins with a disguised naturalization of original sin as original egotism: our own egotism which we seek to nurture, and still more the egotism of the other against which we need protection."

John Milbank i Liberality versus Liberalism