St. Augustine never had to vote in conclave

I en scen i andra avsnittet av tv-serien The Borgias, som knappast är en reklamfilm för den medeltida katolska kyrkan (serien marknadsförs under devisen Sex. Power. Murder. Amen.), återfinns nedanstående dialog som utspelar sig dagen innan kardinalerna skall rösta om vem som skall bli ny påve efter Innocentius VIII:

Johannes Burchart: The rules are clear. No outside contact is permitted under any circumstance.

Rodrigo Borgia: But you must know that Cardinal Versucci's digestion is very delicate.

Johannes Burchart: Which is why he has rabbit baked in milk.

Rodrigo Borgia: Ah. Good. And... Cardinal Piccolomini...

Johannes Burchart: Uh... Suckling pig with rosemary.

Rodrigo Borgia: Indeed. The well-being of the curia... is of the greatest importance. As Vice-Chancellor, their health is my concern. Mens sana in corpore sano.

Johannes Burchart: I think St. Augustine might disagree with you. He extolled the virtues of fasting.
Rodrigo Borgia: St. Augustine... never had to vote in conclave.

Nice and simple

George Buttrick was a famous preacher and professor. Once he was riding on a plane and scribbling a lot of notes. The fellow next to him asked him what he was doing. Buttrick told him, “I’m a preacher, preparing Sunday’s sermon.”
“Ah, religion,” the man replied. “‘Do unto others as you would have them do unto you.’ That’s my religion. Nice and simple. That’s how I like it.”
“I see,” said Buttrick. He kept working.
Some time later he turned to his neighbor and asked, “So what do you do for a living?”
“I’m an astrophysicist,” said the man. “I teach astronomy at a university.”
“Ah, astronomy,” Buttrick replied. “I see. ‘Twinkle, twinkle little star.’ That’s how I like my science. Nice and simple.”

 Via Arni Zachariassens blogg.

Charles förklarar varför Dilsa har fel om sekularismen

Den liberala debattören Dilsa Demirbag Steen (@DilsaDSten) twittrade nyligen det misstänkt medvetet provokativa tweetet:
"I sekularismen får vi alla plats".
Jag svarade lite lamt att den intressanta frågan är hur den antropologi som döljer sig bakom "vi" ser ut. Nedanstående utdrag belyser på ett mer fullödigt sätt varför Dilsa har fel:

“Dessa [Hegels tankar om gemenskap och Anden] framstår som gåtfulla bara för att vi står under inflytande från de atomistiska fördomar som har spelat så stor roll i det moderna politiska och kulturella tänkandet. Vi kan anse att individen är vad hon är i abstraktion från sin gemenskap bara om vi föreställer oss henne som organism. Men när vi tänker oss en mänsklig varelse menar vi inte enbart en levande organism, utan en varelse som kan tänka, känna, besluta, röras, reagera, träda i förbindelse med andra. Allt detta innebär ett språk, olika därmed förbundna sätt att uppleva världen, tolka sina känslor, förstå sitt förhållande till andra, till det förflutna, framtiden, det absoluta och så vidare. Det är det särskilda sätt på vilket människan inordnar sig i denna kulturvärld som vi kallar hennes identitet.

Ett språk och de därmed förbundna distinktioner som ligger bakom vår erfarenhet och vår tolkning kan dock bara växa fram i och upprätthållas av en gemenskap. Det vi i denna mening är som mänskliga varelser är vi bara i en kulturell gemenskap.”

[...]

"När jag säger att ett språk och de därmed förbundna distinktionerna bara kan upprätthållas av en gemenskap tänker jag inte enbart på språket som kommunikationsmedium, det vill säga at vår erfarenhet kunde vara helt privat och bara behövde ett offentligt medium för att överföras från en människa till en annan. Istället är det faktiskt så att vår erfarenhet är vad den är och delvis formas genom det sätt på vilket vi tolkar den, och detta har i hög grad att göra med de begrepp som står oss till buds i vår kultur. Men vad mera är, många av våra viktigaste erfarenheter skulle vara omöjliga utanför samhället eftersom de förbinds med syften som är sociala. Dit hör till exempel erfarenheten av att delta i en rit eller i samhällets politiska liv, att glädja sig med hemmalagets seger eller ta del av nationens sorg efter en död hjälte och så vidare."

Charles Taylor. Hegel och det moderna samhället. Röda bolaget, 1988. s. 113

Zizek om liberalismens dilemma

” … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment.Without any “organic” social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as “common decency” (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or “harassing” each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as “the fight against all forms of discrimination.”If there are no shared mores in place to influence the law, just the bare fact of subjects “harassing” other subjects, then who - in the absence of such mores - will decide what counts as “harassment”?”

[...]

" The ideological coordinates of such a liberal multiculturalism are determined by the two features of our "postmodern" zeitgeist: universalized multiculturalist historicism (all values and rights are historically specific, any elevation of them into universal notions to be imposed onto others is cultural imperialism at its most violent) and universalized "hermeneutics of suspicion" (all "high" ethical motifs are generated and sustained by "low" motifs of resentment and envy - say, the call to sacrifice one's life for a higher Cause is either a mask for manipulation by those who need war to sustain their power and wealth, or else a pathological expression of masochism - and this either/or is an inclusive vel, that is, both terms can be true at the same time).

There is a problem with this liberal vision of which every good anthropologist, psychoanalyst, or even perspicuous social critic like Francis Fukuyama, is aware: it cannot stand on its own, it is parasitic upon some preceding form of what is usually referred to as "socialization," which it simultaneously undermines, thereby cutting off the branch on which it is sitting."

--

Slavoj Zizek - Liberalism as Politics for as Race of Devils

Om språkets betydelse för en kristen debattör

I en artikel i Dagen den 16/11 reflekterar Daniel Grahn kring frågan Vad  är en kristen debattör? Grahn listar i artikeln ett antal goda egenskaper som han menar en kristen debattör eller opinionsbildare bör besitta. Jag instämmer i flera av dessa, men tror att nedanstående stycke behöver problematiseras:

“Kunskap, är nödvändigt. En kunskap som kan översätta bibliska sanningar till vår tids verklighet, med argument som alla kan ta ställning till. "Så säger Herren", eller "Enligt Guds ord" fungerar inte när dessa auktoriteter inte anses vara det. Argumenten måste komma från vår kultur, och den kontext vi befinner oss i. Här går många bort sig.

Språket, är också en avgörande faktor. Att ha ett ordförråd som ger tyngd, men inte blir religiöst eller exkluderande. Det får heller inte vara för akademiskt, men ändå trovärdigt. Svår balansgång.”

Jag håller med om att språket är en avgörande faktor, men av delvis andra skäl än Grahn menar. Grahn tycks mena att språket utan problem kan skiljas från kunskapen om verkligheten. Jag skulle vilja invända att eftersom vårt språk formas i dialog med de vi samtalar med, och språket i sin tur formar vår syn på verkligheten, bör vi vara vaksamma på att det språk vi använder kan bära med sig antaganden om verkligheten som vi egentligen inte ställer oss bakom. Det är mot denna bakgrund som jag reagerar mot några av Grahns skrivningar.

Föreställningen att det går att översätta kristen tro till ett sorts “neutralt” icke-religiöst språk är problematisk. Det finns nämligen inga neutrala språk. Alla språk hör hemma i en kultur som återspeglar dess värderingar och syn på verkligheten. Alla språk är i denna mening “religiösa” eller “exkluderande”. När Grahn skriver att “argumenten måste komma från vår kultur”, så finns det en uppenbar risk att vi gör vår egen kultur, och vad som är acceptabelt för “den moderna människan”, till horisont och begränsning för kristen tro. Men, som den amerikanska teologen Stanley Hauerwas formulerat saken: kyrkans uppgift är inte att göra evangeliet begripligt för den moderna världen, utan att göra den moderna världen begriplig för evangeliet. Hauerwas poäng är att det är världen som skall förstås i ljuset av evangeliet, inte tvärtom. 

Att bli kristen är precis som att lära sig ett nytt språk. Med det nya språket kommer nya begrepp som hjälper mig att förstå och se världen i ett nytt ljus. Detta är en lång och svår träningsprocess som är nära förbunden med den egna identiteten. Kyrkan kallar denna språkträning för lärjungaskap, och är en av svensk kristenhets största utmaningar. 

Vi känner nog alla av pressen att uttrycka vår tro på ett sätt som låter tolerant mot de som tror annorlunda. Vi kanske säger något i stil med: “Som kristen tror jag att Jesus är vår väg till Gud, men att andra traditioner har sina vägar till Gud”. Jag menar dock att detta är ett exempel på dålig “kristendomska”. Ett försök till ett mer “grammatiskt korrekt”, eller ett mer genuint kristet, svar bör rimligen börja med insikten om att vi bekänner Gud som treenig, och att Jesus, den andra personen i treenigheten inte bara är en väg, utan själv Gud. Problemet är att vi tror oss kunna prata om “gud” i allmänhet. Poängen är dock att vi som kristna inte känner “gud” i allmänhet, utan bara Gud som treenig, uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Detta är inte teologiska spetsfundigheter, utan hör till grundkursen i “kristendomska”. 

Jag menar att en god och genuint kristen debattör tillfullo måste behärska “kristendomska”. Detta innebär bland annat att sluta oroa sig för att man låter “religiös”. Den populära föreställningen att vi måste översätta vår tro till ett förment sekulärt språk i syfte att vara inkluderande, är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella sekulära språket. Att tala kristendomska betyder dock inte att de som pratar andra språk inte kan förstå vad som sägs. Man kan nämligen prata utmärkt kristendomska med både arameisk, engelsk, och svensk dialekt.  Detta kräver dock ihärdig träning, och platsen för denna språkträning är kyrkan. Det är i gudstjänstens liturgi; genom predikan, tillbedjan, sång och textläsning, som vi formas till att tala “kristendomska” flytande. En sådan träning är oundgänglig för den som vill vara en god och genuint kristen debattör!