Jag läser om hur en skola i Borås anmälts till skolinspektionen för sin skolavslutning i den lokala SMU-församlingens sporthall. Eleverna uppmanades där att be en bön och sjunga två psalmer. Den anonyme anmälaren tycker att det är kränkande att skolan utövar kristna riter eftersom den ska ha en religiöst neutral hållning.
Så kan man naturligtvis tycka, ingen skall ju tvingas utföra någon annans riter. Denna hållning ger dock upphov till en mängd intressanta följdfrågor. Frågor som: Vad är en religiöst neutral hållning, och är den ens möjlig? Hur skilja mellan är religion och kultur? Är det religiöst neutralt med tomtar och lucior? Är det religiöst neutralt att sjunga "Den blomstertid"?
Vad gäller de två sista frågorna kan en av Skolverkets jurister ge lugnande ord: "Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".
Förvirringen i den här frågan skulle sannolikt bli mindre med en fördjupad förståelse av skillnaden mellan begreppen "sekularism" och "sekulär". James K.A. Smith reder i en färsk bloggpost under rubriken "Secular" Liberal Arts Education? Or Still "Secularist? ut begreppen, och säger i korthet följande:
Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har definierat sekularisering som en rörelse från ett klimat där tro på Gud är oproblematisk och självklar, till ett klimat där tro bara är ett val bland många. På liknande sätt har den amerikanske religionsvetaren Jeffrey Stout beskrivit sekularisering som uppkomsten av ett samtalsklimat där man inte kan utgå från att ens samtalspartners utgår från samma religiösa antaganden som man själv gör, utan att man för den sakens skull behöver överge sina trosföreställningar eller avhålla sig från att ta dem till grund för sitt agerande. Gemensamt för dessa båda perspektiv på sekularisering är att de framhåller pluralismen och ödmjukheten inför att ens eget perspektiv inte är det enda.
Att hävda att vi lever i ett sekulärt samhälle innebär enligt detta synsätt alltså inte att vi lever i ett icke-religiöst samhälle, utan att vi lever i ett pluralistiskt samhälle där ingen plausibilitetsstruktur betraktas som universell eller neutral. Detta perspektiv är väsensskilt från sekularismen som på ett doktrinärt sätt söker utrota vissa föreställningar ("religiösa") från samhället, till förmån för sin egna syn på rationalitet.
Självklart skall ingen tvingas att delta i någon annans berättelse. Men i ett pluralistiskt samhälle fyllt med olika kulturer och traditioner kommer vi alltid att exponeras för varandras berättelser och riter. Jag tror att dessa kulturella möten skulle avdramatiseras om man kunde överge myten om den neutrala och rationella berättelsen, och istället reflektera över hur ens egen berättelse egentligen ser ut.
Som så ofta säger Hauerwas det bäst:
"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."
2 kommentarer:
Viktigt klarläggande Josef. För det finns något helt absurt i renlärig sekularismen. Vad vill de förbjuda förutom psalmer. Veckodagar, söndagar, lördagar, helgdagar, universitet, skolor, sjukhus mm. Var går gränsen för kultur som har sitt ursprung i kyrkan och vad är religion?
Jag väntar bara på att det ska bli förbjudet att vara ledig på söndagen. Eller kan man vara ledig på söndagen utan att det är religiöst, precis som Göran Hägg älskar att sjunga psalmer utan att tro på Gud ett dugg. Men det verkar man inte tro i Borås.
Lysande Josef - speciellt din sista del om att vi alltid utsätts för varandra. Du är lysande!
Men det jag funderar på är om det är skillnad på bön och psalm som blivit en del av vårt kulturarv. Är bön ett tydligare uttryck för en religiös rit som förutsätter tro? Men det kanske bara visar hur vi har lyckats göra nåt kulturellt accepterat av psalmer och liksom vaccinerat oss mot det anstötliga i tron. För kanske är det också så att vi i kyrkan ibland ber utan att tro. Kanske har vi sekulariserats att inte vi heller tror på det vi gör. Har inte Hauerwas sagt nåt sånt också - vi är praktiska ateister eller nåt.
Skicka en kommentar