lördag, mars 15, 2008

Trohet till vems kungarike?

På tal om identitet och lojalitet ...
Det rapporteras i media om en brittisk regeringsrapport på temat medborgarskap, som bland annat föreslår att skolelever skall svära trohetssed till drottning och fosterland.

Mannen bakom rapporten, Lord Goldsmith, säger:
"Certainly there isn't a crisis of national identity, but the research does tend to show there's been a diminution in national pride, in this sense of belonging."

Simon Barrow på den anabaptistiska tankesmedjan Ekklesia förklarar nedan varför han som kristen motsätter sig Lord Goldsmiths förslag. Läs (i sin helhet) och njut:

"... as a Christian, my primary loyalty is established and defined for me by the rite of baptism, through which I am joined to a new kind of community: one forged on the basis of the suffering solidarity embodied in the crucifixion of Christ and in the gift of risen life beyond-all-limits. This community holds out a vision of restored relationships created by the imagio Dei - which, in essence, means that no human institution or formation (no race, class, gender, or state, say) should compromise the freedom and equality made available to all people through their origin and destiny in God."

(...)

"I certainly don't expect the state to support, privilege or subsidize my Christian commitment, but I am equally clear that my final loyalty is not to any state, and that if a government (or corporation or political movement) acts unjustly, wages war indiscriminately or seeks to get me to kill in its name, I am bound to say "no".

Den liberala nationalstaten, som ju betecknas som sekulär, har dock alltid krävt sina offer till nationalismens altare. Nationalistiska riter i form av hymner, flaggor och militärparader är några exempel på sådana offer. Att svära trohetsed är ytterligare ett.


7 kommentarer:

Dogge sa...

Hej Josef,

Om du på allvar menar att vi ska njuta av den här läsningen antar jag att du själv på något vis står bakom budskapet som förs fram.

Om det stämmer, hur i hela världen kan du arbeta för en stat (räknar för stunden kommuner till den statliga sfären)?

Alla stater bygger ju på idén om åtskillnad genom t.ex. medborgarskap och detta är då något som enligt Barrow "compromise the freedom and equality" vi fått del av från Gud.

Man kan så klart diskutera åtskillnaden som statsbegreppet bygger på, också jag kan vara kritisk till en del uttryck. Men Barrow (och de flesta anabaptister) tenderar att gå längre än så genom att ifrågasätta statens hela existens i grunden. Gör man det kan rimligen inte politik vara en sysselsättning man bör befatta sig med. Eller?

Josef Bengtson sa...

Hej Dogge
Yes, det är rätt uppfattat att jag instämmer i citaten jag återgav. Gör inte du det? Varför?

Jag måste erkänna att det för mig är smått obegripligt hur dessa citat kan uppfattas som kontroversiella för en kristen. Jag skulle till och med tippa på att självaste Augustinus skulle skriva under på dem.

Men till din fråga, som jag uppfattar grundar sig på ett uppfattat motsatsförhållande mellan att, å ena sidan instämma i de aktuella citaten, och å andra sidan vara anställd av en stat/kommun.

Jag tänker som så att så länge jag efter bästa förmåga agerar som kristen inom den statliga/ partipolitiska sfären (i den meningen att min yttersta lojalitet inte liggger hos partiet, staten eller nationen, utan hos Kristus), anser jag mig kunna finnas med och arbeta på denna arena. Jag kan dock tänka mig flera politiska positioner och beslut som jag inte skulle kunna inneha/ ta del i, inom den statliga sfären.

Tänker du egentligan annorlunda?

Dogge sa...

Jag läser möjligen in mer i citaten än vad du gör (givet dess anabaptistiska avsändare). Jag tycker mig se en syn på staten som en i grunden ond institution - som "compromise the freedom and equality made available...". Och det tror jag inte Augustinus skulle skriva under på.

Men som sagt, jag kanske övertolkar. Är ju smått allergisk mot de tämligen extrema tankar av separatism som anabaptister och andra ger uttryck för från gång till annan. Ser det som ett ständigt putsande på den egna glorian medan man vägrar ta ansvar för den makt som ibland krävs för att stoppa kränkningar och förtryck. Rätt använd (!) betyder det ytterst att jag tror att staten kan vara ett verktyg i Guds hand. Men här tycker jag att du mörkar. Ser du staten som en i grunden ond institution eller kan den vara ett nödvändigt redskap för det goda?

Att vår yttersta lojalitet sedan ska vara hos Kristus (inkl. hans kropp Kyrkan) skriver jag absolut under på.

Men återigen, jag kanske övertolkar anabaptister i allmänhet och Barrow i synnerhet...

Josef Bengtson sa...

Nej, jag tror inte att staten är "en i grunden ond institution". Jag menar dock att statens moraliska kvaliteter måste bedömas med Kristus som måttstock. Staten kan naturligtvis använda sin makt till att göra gott, likväl som att göra ont. Den ordning som staten innebär är dock av godo, i motsats till anarkin som alltid leder till djungelsn lag.

Jag menar dock att kristnas engagemang i, och för staten, har sin gräns. Den gränsen går för mig där staten skulle komma att hindra min efterföljelse. Jag skulle därför exempelvis aldrig kunna döda för staten, eller "mitt land" (eller för något annat).

Som kristen ser jag kyrkan som den primära politiska enheten i den meningen att det är här som gudsrikets politik utformas. Jag uppfattar det som ett tragiskt missförstånd att vi skulle behöva statsapparaten för den politikens implementering. Jag menar här att liberalismen har berövat kristen tro dess spängkraft genom att kristna i så stor utsträckning underordnat sig dogmen om att religion hör till den privata sfären. I linje med dettta är jag inte så bekymmrad över att kristna skulle behöva ta partipolitiskt ansvar.

Jag menar att vi som kristna borde lägga mer krut på att försöka leva ut Bergspredikan (och på så sätt utgöra en alternativ politisk vision/ vittnesbörd, än att via parlamentet försöka göra samhället "mer kristet".

Du ondgör dig över att anabaptisterna "vägrar ta ansvar för den makt som ibland krävs för att stoppa kränkningar och förtryck". Jag tolkar detta som att du menar att pacifism inte är förenligt med kristen tro, vilket för mig känns otroligt märkligt.

Jag uppfattar att det kristna uppdraget primärt handlar om att med handling och ord vittna om Guds rike. Ett rike som inte kommer ovanifrån med makt, utan underifrån och tjänande.

Jag beklagar om du upfatttar detta som ett putsande på den egna glorian, men jag ser verkligen inte denna väg som en genväg. Maktens väg tycks mig jämförelsevis mycket enklare. Jag är dock osäker på om det är Hans väg ...

dogge sa...

Ursäkta mitt tjat... :)

Jag håller med dig om att den ordning staten åstadkommer är positiv. Som en konsekvens av detta är jag inte pacifist, jag tror nämligen inte att den ordning staten åstadkommer nationellt är möjlig utan polis, inte heller tror jag att den ordning som statssamfundet åstadkommer externt är möjlig utan militär makt. Så för att undvika djungelns lag tror jag att vapenmakt är en nödvändighet (jag vet att det finns andra strategier, men jag tror inte de fungerar). Denna vapenmakt ska användas till att skydda de svaga och andra utsatta, vare sig de finns inom eller utom landet.

Jag säger inte att det är omöjligt att vara pacifist och troende. Däremot hävdar jag att pacifister har en hel del frågor att besvara som man smiter undan ifrån i de frikyrkliga sammanhangen.

Pacifistiska principer används ofta i argumentation av typen "mitt samvete förbjuder mig...". Men samma personers samveten verkar vara rymliga när det gäller att stoppa folkmord i Rwanda eller Darfur. I konsekvensens namn borde nu de efterföljare till Jesus som menar att vapenmakt står i strid med evangeliet kräva att den svenska Tchadstyrkan genast återvänder hem och inte fullföljer sitt uppdrag att stoppa övergreppen i flyktinglägren på gränsen till Darfur.

Jag håller däremot med dig att lojaliteten till staten har en gräns. Därför tror jag det finns situationer när civil olydnad är nödvändig. T.ex. tror jag att Bonhoeffers attentatsförsök mot Hitler var ett ex. på rättfärdig olydnad.

Men till den kanske viktigaste frågan, den om "kristen politik". Självklart ska vi vara andras tjänare och självklart ska vi som kristna leva ut detta tjänande. Och detta kan få politiska konsekvenser. Men syftet bör som jag ser det inte primärt vara politiskt. Skulle det vara det tror jag kyrkan skulle splittras eftersom vi alla drar så olika politiska konsekvenser av tron (men kanske förstår vi begreppet politisk lite olika?). Jag tänker alltså att kyrkan ska stå över politik, samtidigt som dess budskap kan inspirera till politiskt engagemang och samtidigt som dess budskap i en del frågor kan få politiska konsekvenser.

Det svåra här är att leva "två liv" samtidigt. Ett där man genom kyrkan vittnar om det kommande riket. Ett där man på politisk väg hanterar de "världsliga" utmaningar vi alla möter (jo, kyrkan kan möta en del av dessa, men inte alla). Likväl tror jag det är nödvändigt givet tanken om "redan här men ännu inte".

Josef Bengtson sa...

Intressant samtal!!
Vad gäller pacifistvinkeln kopplar jag till den amerikanske teologen Stanley Hauerwas som
med anledning av sin kritik mot "the war on terrorism", en fick en gång frågan om vilken alternativ utrikespolitik han föreslog i stället för att bomba Irak. Hauerwas lär ha svarat: "My only response is that I do not have a foreign policy. I have something better – a church constituted by people who would rather die than kill." Föga överaskande fascineras jag av en sådan hållning …

Men jag tror också att vi ser på politik på olika sätt. Ur mitt perspektiv kan kyrkan inte undvika att vara politisk (även om den naturligtvis inte skall vara partipolitisk). När du talar om ”att kyrkan ska stå över politik”, blir jag därför nervös och associerar exempelvis till Chile och den katolska kyrkans agerande under Pinochet-regimen.

Anledningen till att kyrkan där så fatalt misslyckades med att stå emot den regimen var ju att man gjorde en i min mening gnostisk uppdelning, där kyrkan ansvarade för medborgarnas själar, medan staten ansvarade för medborgarnas kroppar.
Förmig är det därför otroligt viktigt att framhålla att kristen tro gör anspråk på hela livet, och till sin natur är politisk. Men, återigen, jag förstår att vi använder ”p-ordet” olika.

Att Guds riket är ”redan nu men ännu inte” är i sammanhanget en viktig insikt. Agree! Jag ser det dock som kyrkans roll att vittna om det rike som ännu inte tillfullo brutit in, men att göra det i enlighet med/ eller troget mot det rike som skall komma. Jämförelsevis tycks detta för mig innebära en något mer kritisk syn på den världsliga makten i “detta riket”, än för dig. Men det är verkligen ingen enkel balansgång …

Josef Kiehlman sa...

Ursäkta om jag flikar in här...

Jag tror en hel del av hur man tänker kring dessa frågor handlar om vilket mål man har för världen, kyrkan och Gud.

Kyrkan och stat som sammanblandade har ju präglat teologernas tänkande ända sedan Augustinus tid (som f ö inte helt håller med om citaten i inlägget ovan) och Augustinus, Aquinus och Luther är ju tre exempel på teologer som helt och hållet stöder statens/härskarens makt och helst ser att folk fogar sig helt, även under en despot. (Luther slänger ju dock in brasklappen "Ifall du är helt säker på att härskaren är helt galen får du följa Guds röst och avsätta honom)

Om man ser staten som härskare så finns det ju två sätt att "avsätta" den i dagens samhälle. Antingen genom att undvika staten (anarki, leva under kyrkan, eller skilja på "Guds stad" och den "världsliga staden") eller genom att försöka förändra den. Jag antar att Josef valt det senare och försöker förändra politiken och få ett ledarskap "präglat av Gud", att Guds ord leder politiken.

Själv tycket jag som om att förhållandet till arvssynden blir centralt för hur man väljer att agera och tänka om staten. Är allt vi gör redan präglat av synd och inget kan återställa Guds härlighet på jorden, eller är det politiska samhället nedlagt i oss innan syndafallet? Är skapelsen ond eller god?