söndag, mars 04, 2007

Tron är inte en möjlighet!

Redan när jag läste rubriken för SVT:s temakväll ”Barnatro – En kväll om att växa upp i en övertygelse”, anade jag varthän det lutade. Vadå växa upp i en övertygelse?!?

Men dessvärre var det förhärskande perspektivet för kvällen att det finns två typer av människor; å ena sidan de som har en irrationell övertygelse, så kallat troende, och å andra sidan de som står på en distanserad, objektivt rationell och neutral grund, så kallat sekulära förnuftiga människor.

Jag menar, vem har inte växt upp i en övertygelse? Om så bara övertygelsen om att man inte har någon övertygelse. Och vidare, vem av oss har själva valt den övertygelse som har präglad den omgivning under vilken vi vuxit upp? Vem av oss har valt våra uppväxtförhållanden? Detta perspektiv var dock totalt frånvarande under hela temakvällen. Istället fick man höra Orvar Säfström ställa frågor som ”Är det ok att sätta sina barn i en skola där det finns risk för att de förs in i en tro?”, eller ”Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små, eller ska de få välja själva?” Jag ville bara skrika i Orvars öra ”Det går inte att INTE ha en trosuppfattning!!!”

Självklart måste man konstatera att alla uppväxtmiljöer inte är lika goda, men den diskussion kommer i ett annat ljus om man först konstaterat att det inte finns någon neutral plats från vilken vi kan blicka ut över världen och göra våra omdömen.

Sedan var det dags för kvällens dokumentärfilm som jag först tvekade över om jag skulle orka se; Jesus Camp. Filmen var beklämmande på många sätt och där fanns mycket att uppröras över, i synnerhet dålig teologi. Filmen kretsade kring ett sommarläger för barn arrangerat av några kristna som inte bara hade en förvriden bild av Guds rike, utan dessutom hade förväxlat det med USA.

Vad jag tyckte var intressant var att SVT: s temakväll, möjligen omedvetet, visade på likheterna mellan de amerikanska evangelikalerna som kom till tals i filmen, och företrädaren för Humanisterna i SVT:s studio. Båda sidor gav nämligen uttryck för en fundamentalistisk tvärsäkerhet, och båda tyckte sig äga Sanningen.

För den som säger sig äga Sanningen, eller i alla fall anser sig ge uttryck för en universell rationalitet, är steget inte långt till att med maktmedel tvinga de andra till "rätt insikt". De är ju okunniga, mindre vetande eller oandliga.

Vad SVT:s temakvälle borde visat på, istället för visa att det kan vara problematiskt att växa upp i en övertygelse, är att vi inte har något alternativ. Detta kan säkert verka skrämmande för många. Men vad som verkligen förskräcker, är bristen på ödmjukhet inför vårt vetandes gränser.

7 kommentarer:

Gärningsmannen sa...

När kommer de upprörda dokumentärerna om monosekulära kulturer? Vilka låga odds har inte dessa stackars sekulärt uppfostrade barn att veta om några andra alternativ ett sekulärt liv?

Josef sa...

Good point! Nästan så man känner för att fejka en riktigt indignerad debattartikel :)

vänstra stranden sa...

ALla sorters fundamentalister är förfärliga. Jag undrar om Sverige är känsliga för sådana strömningar genom en viss bristande pluralism i religiösa avseenden? I så fall lära saken i alla fall förändras under de närmaste decennierna.

Josef sa...

Sannolikt är det så. Vi går en spännande tid till mötes!

Olov sa...

Jag tyckte att "the Dawkins Delusion" var rolig:

http://www.youtube.com/watch?v=QERyh9YYEis

Josef sa...

Kanske inte lika kul, men ganska initierad är Alistair McGraths föreläsning om Dawkins delusion: http://www.citychurchsf.org/openforum/Audio/OF_Alister_McGrath.mp3

Emil sa...

"likheterna mellan de amerikanska evangelikalerna som kom till tals i filmen, och företrädaren för Humanisterna i SVT:s studio. Båda sidor gav nämligen uttryck för en fundamentalistisk tvärsäkerhet, och båda tyckte sig äga Sanningen."

Här en kolumn som är inne på samma spår: det finns en otrevlig och ohelig allians mellan kristna fundamentalister och mediavärldens ateister.