Poden har nått kultursidorna!

"iPod är den första tekniska apparat som gör det möjligt att bära med sig en del av sitt kulturarv. Ett extra minne till hjärnan som kan fyllas med det som präglat och format ens identitet. En iPod - en fylld iPod - blir därmed verkligen en bekräftelse av ens egen existens. Dylan Jones visar i sin bok att en iPod till och med gör det möjligt att leva om delar av sitt förflutna." - Läs Jan Gradvalls artikel i DN Kultur.

Gandhi & Fight Club – Civilisationskritik i urval

Det är alltid uppfriskande när någon lyckas sätta ord på det man länge anat – att vår tid är ur led. Men visst, ibland kan det bli både gnälligt och inte så lite pretto - à la det var bättre förr. Här kommer två undantag…

I en bok jag läser hittade jag Mahatma Gandhis egen version av de sju dödssynderna. Sju företeelser som Gandhi menade var skadliga för människan och samhället i stort:

• Wealth without Work
• Pleasure without Conscience
• Science without Humanity
• Knowledge without Character
• Politics without Principle
• Commerce without Morality
• Religion without Sacrifice

Kan man få en mer träffande beskrivning av vårt samhälle? Creepy!
En annan som uttrycker sig träffande om den västerländska civilisationen är Chuck Palahniuk, mannen som skrivit Fight Club. I en passage låter han Tyler Durden säga:

“Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.”

Det är väl egentligen bara reaktionen som skiljer Gandhi från Fight Club - analysen är densamma!

And besides that Mrs. Lincoln, how was the show?

Såg Garden State, igen. Trots att det måste vara fjärde gången, har den fortfarande samma effekt på mig. Jag blir varm i hela kroppen och en stillsam känsla av hopp infinner sig. Dessutom får den mig att känna att det är ok att vara låg, att det inte är så farligt att vara lite smådeprimerad. För, som Sam uttrycker det: ”If nothing else, it's life. It's real, and sometimes it fuckin hurts, but it's sort of all we have.”
När jag blir stor skall jag gifta mig med Natalie Portman!

Slowmo sunday

Vaknar långsamt till liv. Det är en seg-Söndag. Äter müsli, läser GP och dricker starkt kaffe. Skall avsluta min prenumeration på GP snarast. Tröttare lokaltidning finns inte! Deras utrikesreporter Britt-Marie sitter i Göteborg och skriver trötta analyser om vad som händer på andra kontinenter. Ledarsidan är sådär mesigt snusförnuftig, möjligen undantaget Gert Gelottes infall, och så får jag sura uppstötningar av PS. Som sagt, dags att byta morgontidning! SvD here i come!

Hmm…halva dagen har gått, och jag har inte ens borstat tänderna. Hyggligt väder, men det är ändå ingen hemma, alla har semester. Drabbas av ”ensam kvar i stan på sommaren”- vemod.
Får väl lufsa ner till Centro och dricka kaffe själv. Men där kan man i alla fall snylta SvD.

iPod, therefore I am!

Jag har ett i det närmaste sjukligt förhållande till min iPod. Den är en verklig vän i vardagens tristess. Ungefär som snus, fast snyggare. Ibland uppenbarar sig en högre makt genom den – Shuffleguden. Helt fantastiska kombinationer av låtar kan, när man minst anar och mest behöver dem, rada upp sig. Känn på den här listan som kom på 6:ans spårvagn igår.

Joni Mitchell – Little Green
Koop feat. Yukimi Nagano – Summer Sun
Iron and Wine – Sunset soon forgotten
Elton John – Tiny Dancer

En sådan kombination kan ju omvända vilken ateist som helst. Random, my ass!

Naive is the new smart

Pocahontas, min indiankompis, blånekade återigen. Alla kan se att gyminstruktören stöter på henne. Inte så värst subtilt heller, för den delen. Men trots en uppsjö av vittnen kan Poca inte tillstå.
För mig är detta ytterligare ett exempel på att tjejer är naivare än killar när det gäller att inse att någon är intresserad. Eller, är naiviteten bara en mask att gömma sig bakom? Typ: ”Neeej... inte är han intresserad av mig… tihi…vi är faktiskt bara jättebra kompisar. Inte kan väl någon vara intresserad av lilla mig …tihi” Alltså, naivitet som ett sätt att undvika att uppfattas som högfärdig.
Min polare Lassie har dock en betydligt mer raffinerad teori. Han tror att den naiva fasaden är ett sorts medvetet självbedrägeri. Om tjejen inte tillstår att killen i fråga är intresserad, då kan hon ju fortsätta att småflirta med honom, utan att ha dåligt samvete för att hon leker med hans känslor. Lassie lurar man inte!

Evangelium enligt Pollak

Jag masade mig i väg till Marilyn för att hyra den tokhypade ”Såsom i himlen”. Ibland är man sist i Sverige. Anyway. Vacker film, verkligen! Men jag kan inte hjälpa att jag stör ihjäl mig på Kay Pollak. Det är hans första film på 18 år. Under mellantiden har han mest ägnat sig åt kurser och föredrag om personlig utveckling och även skrivit en del böcker i ämnet. I en av filmens nyckelscener talar Pollack genom den hunsade prästfrun. Prästen gestaltas som så ofta i svensk film som en förkrympt människa som manipulerar och förtrycker sin omgivning i kraft av sitt ämbete. Prästfrun har nu äntligen tagit mod till sig och låter honom få veta ett och annat: ”Det finns ingen synd! Gud förlåter inte, därför att han aldrig har fördömt!”
Ahh…ett så befriande och tolerant budskap…eller? För den vars liv förpestats av svavelosande helvetespredikningar och en moraliserande kristendom kan det säkert upplevas så. Inte desto mindre är ju Pollaks evangelium djupt problematiskt. En annan av filmens karaktärer är nämligen Gabriella. Hon har under hela sitt äktenskap misshandlats av sin truckdriver-man. Om man applicerar Pollaks evangelium på hennes livssituation blir det liksom inte lika befriande och tolerant längre, bara cyniskt. Tillvaron blir vare sig vackrare eller enklare av att man låtsas som om synd och skuld inte finns. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. I båda fallen blir hon omyndigförklarad, kränkt, inte tagen på allvar.

Det bästa är det godas fiende

Har funderat ett tag på att starta en blog, men jag har ännu inte hittat det perfekta namnet på blogen, så det lär dröja innan världen får ta del av mitt svammel. Och tur är väl det.

I väntan på det bästa, det perfekta.... hur mycket missar man inte under tiden! Hur många goda och hyggliga idéer förkastar man inte under förevändningen att: ”bättre kan det ju bli”. Tänk om man kunde inse att det perfekta är en illusion, en ouppnåelig idé i platonsk mening. Men kanske är drömmen om det perfekta ett sätt att slippa göra något, en sorts försvarsmekanism att ta till för att inte blotta sin egen medelmåttighet. Det är ju så mycket tryggare att distanserat kritisera…
Vad hände förresten med den gamla goda dygden förnöjsamhet. Att vara nöjd med sakernas tillstånd, hur man har det, och det man gör. Nä, vill man vara en rebell, då skall man satsa på att vara nöjd. Att vara nöjd är ett statement som sticker ut i vår tid.