Evangelium enligt Pollak

Jag masade mig i väg till Marilyn för att hyra den tokhypade ”Såsom i himlen”. Ibland är man sist i Sverige. Anyway. Vacker film, verkligen! Men jag kan inte hjälpa att jag stör ihjäl mig på Kay Pollak. Det är hans första film på 18 år. Under mellantiden har han mest ägnat sig åt kurser och föredrag om personlig utveckling och även skrivit en del böcker i ämnet. I en av filmens nyckelscener talar Pollack genom den hunsade prästfrun. Prästen gestaltas som så ofta i svensk film som en förkrympt människa som manipulerar och förtrycker sin omgivning i kraft av sitt ämbete. Prästfrun har nu äntligen tagit mod till sig och låter honom få veta ett och annat: ”Det finns ingen synd! Gud förlåter inte, därför att han aldrig har fördömt!”
Ahh…ett så befriande och tolerant budskap…eller? För den vars liv förpestats av svavelosande helvetespredikningar och en moraliserande kristendom kan det säkert upplevas så. Inte desto mindre är ju Pollaks evangelium djupt problematiskt. En annan av filmens karaktärer är nämligen Gabriella. Hon har under hela sitt äktenskap misshandlats av sin truckdriver-man. Om man applicerar Pollaks evangelium på hennes livssituation blir det liksom inte lika befriande och tolerant längre, bara cyniskt. Tillvaron blir vare sig vackrare eller enklare av att man låtsas som om synd och skuld inte finns. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. I båda fallen blir hon omyndigförklarad, kränkt, inte tagen på allvar.