Lyckan kommer ...

Är du lycklig? Frågan ger mig rysningar. Vad menas? Dessutom får jag prestationsångest av den. För man bör ju vara lycklig, inte sant? Så vad svarar man? Eh … tja … man har ju mycket att vara tacksam över, eller kanske: Ja, Prozac är fantastiskt!

Hur relaterar föresten lycka till mening? Eller sanning, för den delen?
Om det är lycka man är ute efter är det väl en enkel sak börja knapra Prozac. Allt enligt devisen: Ignorance is bliss!

De stunder när jag är riktigt lycklig är oftast de stunder när jag glömmer, eller är omedveten om, mig själv (Jo visst, i den bemärkelsen är omedvetenhet lycka). Stunder när man får gå upp i något som är större än sig själv, typ ... ett gott samtal, havet, Miles Davis, etc. För det rör sig alltid om stunder, korta stunder.

Jag var föresten lycklig i morse (vilket alltså inte betyder att jag är olycklig nu).
Klockan var 07.15. Jag befann mig bak på en liten vespa, omgiven av Kampalas rusningstrafik. Fartvinden i håret, morgonsolen som värmde, doften av Afrika, på väg till träningslokalen.

Den som vill ha en mer vetenskaplig approach till lycka bör nog kolla in ”Journal of Happiness Studies”.

Lycka till!

Om världsförbättrare och boxning

Här formligen vimlar av olika NGO:s och världsförbättrarorganisationer, allt ifrån olika FN-organ till politiska institut och stiftelser. Dessa jobbar vanligen med att motverka AIDS eller korruption, alternativt att främja demokrati eller bergsgorillor.
Således finns det en hel del västerlänningar här nere som lever livets glada cocktail-dagar. Dessa ”muzungos” är lätt igenkännliga på att de bär shorts och flip-flops (något som Ugandierna betraktar med djup misstänksamhet) samt att de kör ”4-wheel-drive” (något som Ugandierna betraktar med avundsjuka).

Vad gör man annars i Kampala då? Om man tröttnat på att partaja med gräsrökande världsförbättrare, som klagar på att det är dålig service här nere, alltså… Det finns faktiskt en hel del att göra. Själv har jag precis hittat en liten sliten boxningsklubb som skryter med att de tränat upp några av Ugandas finaste fighters. För cirka 10 kronor får man en timmes privatlektion i denna ädla konst, som i det närmaste kan betraktas som landets nationalsport. Ali buma ye!!!

Kampala

Grönskan, värmen, lukten av bränt gräs, den röda jorden … Afrika.

Kampala är i jämförelse med Nairobi lugnare, grönare, vänligare och mindre kriminellt. Det politiska klimatet är emellertid minst lika komplext som det i Kenya. Detta inte minst beroende på Ugandas blodiga historia som följde efter självständigheten från britterna 1962. Minnena från Obote och Amin sitter djupt i folks minnen, och därmed längtan efter fred och politisk stabilitet. Våldet gör sig dock fortfarande påmint i norr där folket lever i ständig skräck för the Lords Resistance Army´s (LRA) attacker.

Ugandas nuvarande president Yoweri Museveni kom till makten 1986 (Under hans gerillakrigsdagar bodde hans familj faktiskt i Hjällbo). Han skapade det nu statsbärande partiet National Resistance Movement, vanligen kallat The Movement, som till att börja med var en gerillarörelse. En av hans första åtgärder var att förbjuda alla politiska partier. Denna åtgärd motiverades med att de politiska partierna underblåst de etniska motsättningarna i landet genom att de formerats efter etniska och religiösa särintressen. Politiska partier gavs på detta vis skulden för Ugandas blodiga historia. Istället införde Museveni ”The Movement”, som gjorde Uganda till en ”icke-partistat” (som dock i praktiken var en enpartistat), där alla medborgare blev medlemmar genom födseln. Som parlamentariker representerade man alltså inte ett parti, utan enbart sig själv.

Med bara sex månader kvar till president- och parlamentsval saknar dock så gott som samtliga partier ordentlig organisation och struktur. Kontakten mellan partiledningar och medlemmar på gräsrotsnivå är mycket dålig. Dessutom skakas flera oppositionspartier av inre stridigheter. Då man som parlamentariker tidigare bara representerat sig själv saknar majoriteten av alla parlamentariker erfarenhet av att representera ett parti inför ett val. Behovet av utbildning är således stort.

Tillsammans med KIC: s (min uppdragsgivare) samarbetspartner, National Democratic Institute (NDI), planerar jag därför nu seminarier för olika partigrupperingar i parlamentet. I korthet kommer dessa seminarier att innehålla utbildning i bland annat flerpartidemokrati, partiorganisation och mediastrategi.

More to come...