The white mans burden

I helgen besökte jag i Rwanda. Gröna böljande kullar, sjöar, vulkaner och gorillor.
Det var i detta paradisiska land som en miljon människor hackades ihjäl under tre månader 1994. En miljon människor … på tre månader! Man försöker förstå … Varför? Hur kom det sig att ingen ingrep? Vad sysslade FN med? Hur går man vidare, som drabbad, som förövare, som land?
Ondskan är väl alltid obegriplig, men den ter sig än svårare att fatta i ett land som på ytan ter sig så lugnt och vackert.

Det är bekvämt att se på folkmordet som ett krig mellan två etniska grupper, Hutu och Tutsi. Men motsättningarna mellan dessa grupper är, som så ofta när det gäller Afrikas mörka sidor, en konsekvens av kolonialismen: Godtyckligt dragna gränser, favoriserande av vissa etniska grupper, ekonomisk utsugning och förtryck. Redan 1926 införde belgarna etnisk registrering av hutuer och tutsier.

Och hur agerade då kyrkan mitt i detta helvete? En av de större kyrkorna i landet organiserade sina stift och församlingar efter etnisk uppdelning. Kyrkan fick folk engagerade på söndagarna, men misslyckades med att genomsyra etniska relationer och bringa försoning. Hur skapas en kyrka som förmår att stå emot den världsliga makten?

Dagens filmtips: Hotel Rwanda

De dimhöljda bergens gerillor

Jag var i norra Uganda för en tid sedan, i Gulu närmare bestämt. Det är här som Herrens Motståndsarmé (LRA) härjar. Denna gerillarörelse sprider skräck genom att plundra, kidnappa, våldta eller döda alla som kommer i dess väg. Norra Uganda är totalt förlamat av dess härjningar, då närmare två miljoner människor lever i så kallade IDP-camps (Internally Displaced Persons).

Dessa läger tillkom efter att regeringen beslutat att ingen längre fick bo kvar i sina byar. Detta bland annat för att göra det svårare för gerillan att rekrytera (läs: kidnappa). Förhållandena i dessa läger som ligger utefter vägarna är vidriga. Folk saknar mat, rent vatten och medicin, dessutom terroriseras de av den Ugandiska armén som är satt att beskydda dem. Maktlösheten och frustrationen är total!

Det enda som var komiskt med resan till Gulu var att se den osannolika mängden av NGO:s och hjälporganisationer som verkade där. När jag frågade om det fanns någon som samordnade deras verksamhet blev dock svaret: It’s like herding cats!

Dagens lästips: Uprooted and Forgotten: Impunity and Human Rights Abuses in Northern Uganda

Kroppskontakt

Det finns få saker som kan få en inbunden nordbo så ur balans som när någon bryter de sociala koder som rör kroppskontakt. Ta en sån enkel sak som ett handslag. Den västerländska normen säger: fast och bestämt, och definitivt inte längre än tre sekunder.

The African way is different! Det börjar som ett vanligt handslag, men sedan höjer båda personerna händerna och greppar runt varandras tummar, för att sedan avsluta med det vanliga handslaget. Very gangsta, indeed!
Ofta kan man bli stående ett helt samtal igenom hållande varandras händer, allt medan man förhör sig om hur det står till med den andres hälsa, familj och boskap. Att en man och en kvinna skulle göra det samma, eller offentligt vissa känslor för varandra är dock otänkbart.

Häromdagen fick jag en något ovan ömhetsbetygelse. Jag var ute och gick med en ugandisk man i fyrtioårsåldern som jag lärt känna här nere. Medan vi gick där och pratade började han liksom treva efter min hand. Jag ryckte liksom till instinktivt, men innan jag visste ordet av gick vi hand i hand nerför gatan. Alltmedan jag skyggt sneglade över axeln för att se om någon tittade konstigt på oss.

Rumble in the Jungle

I går var jag på mitt livs första boxningsgala. Med min nyvunna insikt i Afrikansk tidsuppfattning anlände jag, trots att jag är en utpräglad tidspessimist, två timmar efter utsatt tid och kände mig grymt afrikansk.

Jag köpte biljett vid ringside och slog mig ned. Lokalen badade i neonljus och ur de enorma högtalarna strömmade afrikansk pop, som konkurrerade med ljudet från 500 festglada ugandier. Efter cirka en timmes väntan gick strömmen, vilket inte tycktes bekymra de övriga åskådarna de minsta. Sedan följde ytterligare en timmes väntan i en nu kolsvart lokal. Ljuset kom åter och folk fortsatte umgås, dricka och äta kyckling.

Efter ytterligare en stund var det dags … för boxning? Nej, nej … dags för tal! Ugandier verkar ha en stor förkärlek för dessa, ju fler och ju längre, desto bättre! Då det fanns boxare från såväl Kenya, Tanzania, Zimbabwe och Uganda, innebar detta att tränare, ”promotors” och förbundsledare från respektive land måste komma till tals.
Efter många, långa och högtravande tal på en mängd olika språk, var det då äntligen dags … för nationalsånger. Dessa framfördes a capella av respektive lands boxare samt coach, inte en vers förbisågs. Mycket roande! När klockan började närma sig tolv saknades bara boxarna. Efter en stunds förvirring infann sig även dessa. Sedan följde fem fina matcher som alla slutade med TKO eller KO till Ugandas fördel.

Jag har uppenbarligen en del kvar att lära om Afrikansk tidsuppfattning. Jag skall faktiskt gå in för att komma för sent till något här nere. Det ter sig som en omöjlighet!

Dagens filmtips: When we were Kings

Som blågrå dyning …

Som av en slump sjöng Evert Taube i min iPod idag. Invitation till Bohuslän … jag blev nästan tårögd. Saker som man tar för givet hemma ter sig ovärderliga när man helt plötsligt inte kan njuta dem. Just nu ter sig Göteborg ganska avlägset. Livet här nere är grymt, men jag saknar mina vänner, havet, mitt favvo café Centro, Magasinsgatan, longboard i Slottskogen, min balkong (Lassie, enjoy).
Som alltid är det först när man inte har tillgång till något som man saknar det. Så, ni som har förmånen att få vandra i höstsolen på Vasagatan, eller sitta på trottoaren utanför Centro, Njut!

Dagen har tillbringats i en solstol, ätandes fruktsallad med ena foten i poolen. Så nej, det går ingen nöd på mig direkt. Blir bara lite sentimentalare utomlands.
Det är Taubes fel.

Hymns in the Temple of Consumption

Ur högtalarna i Kampalas varuhus strömmar lovsång. Det är en märklig känsla att shoppa till tonerna av ”All i need is You”. Men religionen genomsyrar hela samhället i Uganda, på gott och ont.

På söndagarna går folk man ur huse för att fira gudstjänst. Alla är finklädda och har en bibel under armen. När jag slår mig ner på ett café frågar servitrisen: ”And how was your Sunday service?”, som om det vore den naturligaste sak i världen att fråga. Ugandierna är ett gudfruktigt folk. Enligt statistiken är 33% katoliker, 33% protestanter, 16% muslimer och övriga ugandier uppges praktisera så kallade naturreligioner.

Voodoo, eller ”Juju”, som det kallas här nere, är mycket vanligt och en del av kulturen. Nyligen anklagades en minister för att ha konsulterat en häxdoktor för att nå politisk framgång. Detta trots att det i Ugandas konstitution finns en ”Witchcraft Act” som förbjuder ”häxkonster”. En häxdoktor uppges kunna råda bot på med det mesta: Alltifrån olycklig kärlek, sjukdom eller brist på pengar. Det är inte ovanligt att man oavsett om man kallar sig kristen eller muslim, emellanåt använder sig av Juju. För att vara på den säkra sidan, så att säga …

Själv höll jag nyligen på att bli utsatt för lite ”Juju”. Jag satt ensam på en restaurang och betjänades av en ovanligt ”framåt” servitris. Efter diverse påtvingat smalltalk frågade hon rakt på om hon inte kunde få mitt nummer. Jag lyckades ta mig ur det hela genom att mumla något om att jag inte skaffat ett abonnemang ännu. Då mitt bristande intresse för servitrisen tydligen framgick, frågade hon med uppfordrande röst: Don´t you like me? Eh ... jovars, du verkar ju vara trevlig, mumlade jag återigen. När det var dags att betala fick jag en lapp med hennes namn och nummer, samt ett litet tuggummi som jag uppmanades att stoppa i mig medan hon såg på. Jag avböjde med någon trött ursäkt, och hoppades innerligt att min telefon inte skulle ringa och avslöja min undanflykt.
Senare fick jag förklarat för mig ett tuggummit var en slags ”love potion”, ämnad att göra mig tokkär i servitrisen.
Inget vanligt Hubba Bubba således!