I helgen besökte jag i Rwanda. Gröna böljande kullar, sjöar, vulkaner och gorillor.
Det var i detta paradisiska land som en miljon människor hackades ihjäl under tre månader 1994. En miljon människor … på tre månader! Man försöker förstå … Varför? Hur kom det sig att ingen ingrep? Vad sysslade FN med? Hur går man vidare, som drabbad, som förövare, som land?
Ondskan är väl alltid obegriplig, men den ter sig än svårare att fatta i ett land som på ytan ter sig så lugnt och vackert.
Det är bekvämt att se på folkmordet som ett krig mellan två etniska grupper, Hutu och Tutsi. Men motsättningarna mellan dessa grupper är, som så ofta när det gäller Afrikas mörka sidor, en konsekvens av kolonialismen: Godtyckligt dragna gränser, favoriserande av vissa etniska grupper, ekonomisk utsugning och förtryck. Redan 1926 införde belgarna etnisk registrering av hutuer och tutsier.
Och hur agerade då kyrkan mitt i detta helvete? En av de större kyrkorna i landet organiserade sina stift och församlingar efter etnisk uppdelning. Kyrkan fick folk engagerade på söndagarna, men misslyckades med att genomsyra etniska relationer och bringa försoning. Hur skapas en kyrka som förmår att stå emot den världsliga makten?
Dagens filmtips: Hotel Rwanda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar