Beskow är oförnuftig!

Idag skriver Per Beskow på SvD:s Brännpunkt om ekumenisk samsyn. Jag hängde dock upp mig på nedanstående citat:

”Något som säkert förvånar många är att den katolska etiken inte härleds ur bibeln utan från det mänskliga förnuftet. Det är därför som kyrkan kan hävda att de moraliska buden gäller alla människor och inte enbart de troende.”

Men var hittar man då detta mänskliga förnuft som Beskow säger sig grunda en universell etik på? Är inte varje form av rationalitet eller förnuft med nödvändighet en produkt av en specifik tradition eller kultur? För vad en riskkapitalist på Wallstreet anser vara ett rationellt handlande kan ju skilja sig markant åt från hur en vietnamesisk risbonde ser på saken. Eller med Alasdair MacIntyre’s ord: Whose Justice?, Which Rationality?

Så vad Per Beskow egentligen menar är mänskligt förnuft , måste väl mer specifikt vara det romerskt katolska förnuftet, eller?

Varje försök att hitta någon form av gemensam etik baserad på ”förnuftet” har slutat i fiasko eller förtryck genom att antingen erbjuda en alltför tunn eller minimalistisk etik, eller att med tvång pracka på de ”oupplysta barbarerna” den ”rationella” moralen.

All etik börjar i en berättelse, även om den i liberala demokratier framställs som berättelsen att vi inte har någon berättelse. Gud blev inte bara människa i största allmänhet, utan föddes in i ett högst specifikt sammanhang; Gud vandrade på jorden som en fattig arameisktalande judisk snickarlärling. Jag menar att det är i den berättelsen, i berättelsen om Jesus Kristus som den kristna etiken måste ta sin början. Inte i abstrakta och förment universella teorier. Problemet med Beskows resonemang är att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Dagens lästips handlar om kristen etik som en berättelse.