Först kränkt vinner

Missa för allt i världen inte Maciej Zarembas intressanta artikelserie i DN "Först kränkt vinner" (här, här och här). Zaremba begrundar i texterna en av vår tids favoritsysselsättningar, nämligen den att vara kränkt. I texten citeras en för mig okänd lundateolog; Ann Heberlein:

"Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon."

(...)

"Det är inte meningen att man skall svara, säger lundateologen Ann Haberlein. "Du har kränkt mig" är en conversation stopper, en replik som inte vill ha svar, men vill dra sig undan sakfrågan. Den kränkta dumpar sin känsla i vårt knä för att vi skall begrunda vår skuld - han själv har ingen del i saken och inget ansvar. Framförallt vill han inte höra att det "inte var meningen". "

Kanske är det så att den myckna kränktheten är ett naturligt symptom på att vi lever i en narcissistisk kultur, där det som inte bekräftar mig uppfattas som just kränkande?

Slut på harpspelandet

Läs Times intervju med N.T Wright som rör pop-kristendomens vanföreställningar om himlen och livet efter detta.

"Never at any point do the Gospels or Paul say Jesus has been raised, therefore we are we are all going to heaven. They all say, Jesus is raised, therefore the new creation has begun, and we have a job to do."
(...)
"What the New Testament really says is God wants you to be a renewed human being helping him to renew his creation, and his resurrection was the opening bell. And when he returns to fulfil the plan, you won't be going up there to him, he'll be coming down here."

Således goda nyheter för alla oss som inte direkt attraherades av tanken att sitta på ett moln och spela harpa i evigheten!

Att känna sin publik är A och O

Att sända de rätta signalerna till den kristna högern är enligt de flesta bedömare en nyckel till att bli en framgångsrik presidentkandidat i den amerikanska valrörelsen. Dessa signaler består vanligen i talet om "values" samt av referenser till "a higher beeing". Att dessutom smycka sina tal med bibelreferenser har, i varje fall för före detta pastorn och Arkansasguvernören Mike Huckabee , varit ett sätt att sända dessa så viktiga signaler.

Men det handlar om en balansakt. Uttrycker man sig alltför ohämmat "kristet" riskerar man naturligtvis att skrämma bort "sekulära" väljare. Vaga bibelreferenser har därför av vissa bedömare uppfattats som ett sätt att kommunicera med kristna väljargrupper, utan att för den sakens skull avskräcka andra väljare.

Frågan är dock hur effektiv denna metod är. För enligt en artikel i NPR tycks till och med de evangelikala väljarna ha så bristfälliga bibelkunskaper att Huckabee's bibelallusioner går dem förbi:

"Half of Americans can't name any of the four Gospels, and that includes the Christians," Prothero says. "And half don't know that Genesis is the first book of the Bible. Those are much easier questions than things like, you know, 'What's the loaves and the fishes story?'"
(...)
"You could imagine that ... this is his secret code way that he could speak to evangelicals without alienating more secular people," Prothero says. "But the faulty part of that strategy is the evangelicals don't even necessarily know these stories."

Mot bakgrund av citaten ovan kan man ju fundera över farorna med att fråga sig: WWJD?

Via: Coldlazarus

Om identitet och lojalitet

Den angelikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har i en föreläsning nyligen öppnat upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien. Detta har inte oväntat orsakat stor uppmärksamhet. Så även i Sverige (här och här och här).

Att döma av krigsrubrikerna och de uppskruvade tonläget tycks det vara få som bemödat sig med att läsa (föreläsningen i sin helhet) eller lyssna på vad Williams egentligen sa, eller mot vilken bakgrund han sa vad han sa.

Nedan följer ett utdrag som kanske bidrar till att sätta in sharia-diskussionen i sitt sammanhang:

"The danger arises not only when there is an assumption on the religious side that membership of the community (belonging to the umma or the Church or whatever) is the only significant category, so that participation in other kinds of socio-political arrangement is a kind of betrayal. It also occurs when secular government assumes a monopoly in terms of defining public and political identity.

There is a position – not at all unfamiliar in contemporary discussion – which says that to be a citizen is essentially and simply to be under the rule of the uniform law of a sovereign state, in such a way that any other relations, commitments or protocols of behaviour belong exclusively to the realm of the private and of individual choice. As I have maintained in several other contexts, this is a very unsatisfactory account of political reality in modern societies; but it is also a problematic basis for thinking of the legal category of citizenship and the nature of human interdependence."

Som jag tolkar Williams måste talet om "religiös lagstiftning" förstås mot bakgrund av enhetssamhällets upplösning och de utmaningar som pluralismen ställer den liberala demokratin inför; Hur kan vi leva tillsammans trots våra olikheter? Kanske blir det som Rowans förmodar i längden oundviktligt att i någon bemärkelse införa "religiös lagstiftning".

I ett läsvärt inlägg funderar James K.A. Smith i eftertänksam stil över uppståndelsen kring Williams föreläsning, och kokar ner det hela till:

"The challenge is simply this: what are we to do when individuals, and whole communities, find their identity in an allegiance that in some significant way exceeds their allegiance to a particular nation-state? Or what are we to do when the nation-state demands that it trump all other allegiances?"

För den som kan svara på den frågan kommer det sannolikt att instiftas ett nobelpris i politisk filosofi.

Wright is right

"Our task in the present is to live as resurrection people in between Easter and the final day, with our Christian life, corporate and individual, in both worship and mission, as a sign of the first and a foretaste of the second."

-N.T. Wright i Suprised by Hope

I väntan på en ny St. Benedict

"In an era in which televangelists and megachurches dominate the face of American evangelicalism, offering a version of Christianity inflected by populist aesthetics and the gospel of prosperity, the rise of the New Monastics suggests that mainstream worship is leaving some people cold. Already, they are transforming evangelical religious life in surprising ways. They are post-Protestants, breaking old liturgical and theological taboos by borrowing liberally from Catholic traditions of monastic prayer, looking to St. Francis instead of Jerry Falwell for their social values, and stocking their bookshelves with the writings of medieval mystics rather than the latest from televangelist Joel Osteen."

Citatet ovan kommer från en intressant artikel i Boston Globe om fenomenet New Monasticism.

Håkan Arenius sätter i dagens Dagen ord på något av det som kan ligga bakom att allt fler kristna tycks attraherade av denna typ av alternativa gemenskaper:

"Väckelsefolkets individualism har gjort efterföljelsen till en privatsak, och kommuniteten svarar på ropet efter fostrande och stödjande gemenskaper som gör kyrkan synlig i världen. "

Professor Balthasar

Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.

- Hans Urs von Balthasar

Sneak peak

För er som inte orkar vänta på N.T Wrights emotsedda Suprised by Hope: Rethinking Heaven, Resurrection, and the Mission of the Church, finns det små förhandsreferat att tillgå här och här.