Ateism-evangelisation?

På bussar runt om i London kan man nu läsa kampanjbudskapet:
"There’s probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

När jag först såg kampanjen var jag osäker på vem som var avsändaren. Skulle betoningen ligga på "probably", och var det i så fall en småironisk kristen evangelisationskampanj som tog fasta på att ingen säkert kan veta något om Guds existens, men att det är dumt att chansa? Nix.

Avsändaren visade sig istället vara The British Humanist Association, som nyligen lanserat en ny kampanj.

Simon Barrow skriver klokt om kampanjen i The Guardian:

"The "stop worrying and enjoy your life" bit I find more problematic. Not because I want people to worry and not enjoy life, but because for so many people it is really difficult to do this right now. Which is why the real message that needs to get out there is about encouraging one another in active compassion.

That, surely, is something we could all agree on? Compassion – an identification with the suffering of others so that you feel the need to alleviate pain and challenge injustice – is at the heart of the best kind of humanist thinking and living, and also the best kind of religious thinking and living."

On spreading the wealth around ...

Distributiv rättvisa, alltså efter vilka principer som exempelvis skatteintäkter skall tas in och fördelas, tycks vara ett betydligt mer kontroversiellt ämne på andra sidan atlanten.

Från republikanskt håll brukar det föga överaskande poängteras att statlig inblanding i de privata finanserna är av ondo. Istället för att staten via skattesedeln skall fördela medel till de sämre bemedelade, framhålls ofta vikten av det frivilliga givandet i form av välgörenhet.

Företrädare för den amerikanska kristna högern brukar argumentera mot den socialliberala modellen med solidariskt skattefinansierad välförd, med argument i stil med:

"Compulsory income redistribution -- such as government spending on welfare, anti-poverty programs and foreign aid -- is a counterfeit for true Christian charity."

"Charity is one of the most vital aspects of Christian spirituality. We dare not subcontract this sacred church's role to the state."

Ovanstående citat kommer dock ifrån en debattartikel i den lilla michigantidningen, The Grand Rapids Press. Glädjande nog skrev därför min favoritteolog från Michigan, James K.A Smith, en replik.

Smith ifrågasätter i sin kommentar huruvida man som kristen överhuvudtaget kan tala i termer om att medkänsla och givande skulle vara frivilliga:

"... according to Rhoda, “Christian compassion is voluntary.” But such language of "voluntariness” is a modern invention. Our notion of something being “voluntary” implies that it is optional and un-coerced. In fact, we might even deserve some praise for doing what’s only “voluntary,” as if this was going above and beyond the call of duty. But did the early church see compassion and charity as “voluntary?” Or, to take up Rhoda’s specific case, did the early church see “income redistribution” as “voluntary?” "

[...]

"According to the biblical picture, to be “free” is not to be autonomous or un-coerced. We are free when we are empowered to do the good. The strangeness of the biblical picture is that true freedom comes in subjection to the risen Lord. It is slaves of Christ who are truly free."

Avslutningsvis drar Smith parallellen till Ananias och Sapfeira i Apostlagärningarna, som ju gjorde en i deras mening generös donation, men som tack för detta staffades med döden därför att de förbehöll sig rätten att behålla pengar för egen del.

Smith undviker dessvärre att kommentera den centrala frågan huruvida det är egalt om det är kyrkan eller staten som står som mottagare för den enskildes resurser. Caesar och Kristi kropp har ju en historia av att prioritera rätt olika ...

Själv tänker jag nog som så att det är vår uppgift som kristna att stödja alla goda strukturer i samhället. Till dessa räknar jag ett distributivt skattesystemet som hjälper oss att fördela resurser från de som har, till de som inte har. Sedan skall vi givetvis ha synpunkter på vad dessa medel används till utöver att hjälpa den svage.


On a lighter note, men delvis på samma tema ...

Den numera världsberömde "rörmokaren", "Joe the Plumber", som kritiserat Obamas skattepolitik för att "spread the wealth around" (det vill säga för att genom beskattning sprida "Joe the Plumbers" intäkter till andra), hamnade återigen i rampljuset. Denna gång i en riktigt underhållande intervju med demokraternas brillianta vicepresidentkandidat, Joe Biden. En fråga handlar om Obamas eventuella skattepolitiska kopplingar till Marx, och om Sverige som påstådd socialistisk stat.

Enjoy!



Tipstack till Joel H,

Everybody lives by a script

Tåget hem från Stockholm igår tog betydligt längre tid än vanligt. "Vagnfel", förklarade konduktören. Lyckligtvis nog hittade jag en intressant föreläsning i podden som jag nästan hade glömt bort. Walter Brueggemann hjälpte mig att fördriva tiden ...

Brueggemann är en fantastiskt intressant GT-teolog, och dessutom en underhållande talare. På 2004 års Emergent Theological Conversation höll han en bejublad föreläsning kallad Brueggemanns 19 Thesies. Den är väl värt att lyssna på! Genom sina teser lyckas han sammanfatta en sammanhållande syn på kyrkan och världen som jag sympatiserar starkt med (missa inte de intressanta efterföljande frågorna och diskussionerna)!
Enjoy!


1. Everybody lives by a script. The script may be implicit or explicit. It may be recognized or unrecognized, but everybody has a script.

2. We get scripted. All of us get scripted through the process of nurture and formation and socialization, and it happens to us without our knowing it.

3. The dominant scripting in our society is a script of technological, therapeutic, consumer militarism that socializes us all, liberal and conservative.

4. That script (technological, therapeutic, consumer militarism) enacted through advertising and propaganda and ideology, especially on the liturgies of television, promises to make us safe and to make us happy.

5. That script has failed. That script of military consumerism cannot make us safe and it cannot make us happy. We may be the unhappiest society in the world.

6. Health for our society depends upon disengagement from and relinquishment of that script of military consumerism. This is a disengagement and relinquishment that we mostly resist and about which we are profoundly ambiguous.

7. It is the task of ministry to de-script that script among us. That is, too enable persons to relinquish a world that no longer exists and indeed never did exist.

8. The task of descripting, relinquishment and disengagement is accomplished by a steady, patient, intentional articulation of an alternative script that we say can make us happy and make us safe.

9. The alternative script is rooted in the Bible and is enacted through the tradition of the Church. It is an offer of a counter-narrative, counter to the script of technological, therapeutic, consumer militarism.

10. That alternative script has as its most distinctive feature, its key character – the God of the Bible whom we name as Father, Son, and Spirit.

11. That script is not monolithic, one dimensional or seamless. It is ragged and disjunctive and incoherent. Partly it is ragged and disjunctive and incoherent because it has been crafted over time by many committees. But it is also ragged and disjunctive and incoherent because the key character is illusive and irascible in freedom and in sovereignty and in hiddenness, and, I’m embarrassed to say, in violence – [a] huge problem for us.

12. The ragged, disjunctive, and incoherent quality of the counter-script to which we testify cannot be smoothed or made seamless. [I think the writer of Psalm 119 would probably like too try, to make it seamless]. Because when we do that the script gets flattened and domesticated. [This is my polemic against systematic theology]. The script gets flattened and domesticated and it becomes a weak echo of the dominant script of technological, consumer militarism. Whereas the dominant script of technological, consumer militarism is all about certitude, privilege, and entitlement this counter-script is not about certitude, privilege, and entitlement. Thus care must betaken to let this script be what it is, which entails letting God be God’s irascible self.

13. The ragged, disjunctive character of the counter-script to which we testify invites its adherents to quarrel among themselves – liberals and conservatives – in ways that detract from the main claims of the script and so too debilitate the focus of the script.

14. The entry point into the counter-script is baptism. Whereby we say in the old liturgies, “do you renounce the dominant script?”

15. The nurture, formation, and socialization into the counter-script with this illusive, irascible character is the work of ministry. We do that work of nurture, formation, and socialization by the practices of preaching, liturgy, education, social action, spirituality, and neighboring of all kinds.

16. Most of us are ambiguous about the script; those with whom we minister and I dare say, those of us who minister. Most of us are not at the deepest places wanting to choose between the dominant script and the counter-script. Most of us in the deep places are vacillating and mumbling in ambivalence.

17. This ambivalence between scripts is precisely the primary venue for the Spirit. So that ministry is to name and enhance the ambivalence that liberals and conservatives have in common that puts people in crisis and consequently that invokes resistance and hostility.

18. Ministry is to manage that ambivalence that is crucially present among liberals and conservatives in generative faithful ways in order to permit relinquishment of [the] old script and embrace of the new script.

19. The work of ministry is crucial and pivotal and indispensable in our society precisely because there is no one [see if that’s an overstatement]; there is no one except the church and the synagogue to name and evoke the ambivalence and too manage a way through it. I think often; I see the mundane day-to-day stuff ministers have to do and I think, my God, what would happen if you talk all the ministers out. The role of ministry then is as urgent as it is wondrous and difficult.

Milbank vs. Žižek

The Monstrosity of Christ - Paradox or Dialectic? är en kommande bok där John Milbank och Slavoj Žižek drabbar samman i debatt om religion, politik och sekularism.

"In this corner, philosopher Slavoj Žižek, a militant atheist who represents the critical-materialist stance against religion's illusions; in the other corner, "Radical Orthodox" theologian John Milbank, an influential and provocative thinker who argues that theology is the only foundation upon which knowledge, politics, and ethics can stand."

Ett tungviktsmöte att se fram emot (boken kommer ut först i april
2009)!

Om tron på "marknaden"

Saknar du en teologisk kritik av den senaste tidens händelser i världsekonomin? Missa i så fall inte inlägget Welcome to the faith-based economy , på den alltid lika intressanta Immanent Frame:

"We must believe in capitalism, in the ways that the early Protestants were asked to believe in predestination. Not all are saved, but we must all act as if we might be saved, and by acting as if we might be among the saved, we enact our faith in capitalism, even if we might be among the doomed or damned. [...] In other words, capitalism now needs our faith more than our faith needs capitalism."

"The cardinal mystery of the market, of course, verily its Spirit, is the Invisible Hand. For the Invisible Hand to move again, it needs a Helping Hand from us, the wretched of Main Street. And in lending this helping hand, in the biggest bailout in human history, we are asked to show our Faith in the Economy. For once, and perhaps for the last time, capitalism needs our Faith as much as we need its mysteries. The global economy will never be secular again."

Don’t Just Do Something, Talk

Läs Zizeks tankar om "the bailout plan" och den senaste tidens finansiella tumult.

Dagens björntjänst

Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd skriver idag tillsammans med Humanisternas Christer Sturmark på DN-debatt. De båda rycker ut till gemensamt försvar för den nyutnämnde rektorn på Lunds Universitet som av delar av lärarkåren utmålats som olämplig för jobbet, endast på grund av att han är aktiv inom frikyrkan.

Det som först fick mig att höja på ögonbrynen; att en frikyrklig ledare skriver debattartikel tillsammans med den politiska ateismens profet i Sverige, är kanske vid närmare eftertanke inte så konstigt. För efter att ha läst artikeln blir det som förenar dem framträdande. De framstår nämligen båda som opoblematiserande barn av moderniteten. Både Swärd och Sturmark tänkande tycks helt styrt av de ramar som liberalismens tankevärld erbjuder:

"Vissa former av religiös tro är förenliga med vetenskaplig grundsyn, andra är det inte. Vi vet dessutom att det finns gott om troende forskare, som förmår särskilja sin religiösa tro och sin akademiska verksamhet."

"Vi behöver kunna definiera vad som är gemensamma spelregler, men också vilka ställningstaganden som är och bör förbli privata."

Signaturen Samuel sätter på Swärds egen blogg ord på vad som är mitt problem med deras artikel:

"Det sekulära är en parodi och en heresi. Det finns ingen neutral sfär där vi kan fatta beslut utan förkunskap utan värderingar, en plats där livsåskådningar inte spelar någon roll. Problemet med Swärd och Sturmarks artikel är att den inte bara förutsätter en sån sfär den till och med förespråkar en sån sfär."

Milbank kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag tror dessvärre att Swärd i detta fall gör kristenheten en björntjänst genom att i sitt "försvar" skriva under på upplysningsliberalismens falska premisser.

Jag har kanske inte direkt gjort mig känd som Claphaminstitutets varmaste supporter, men deras debattartikel i ämnet var ungefär 100 gånger bättre:

"Menar brevskrivarna att det finns något slags neutral utgångspunkt som den akademiska forskningen kan utgå ifrån, och att denna utgångspunkt i så fall med nödvändighet måste vara ateistisk? I så fall tycks de ha missat huvuddelen av 1900-talets vetenskapsfilosofiska diskussion. Positivismen är sedan länge övergiven som norm i den akademiska världen."

Äras den som äras bör :)

Nina Björk om Friheten

Idag kan man läsa en grymt intressant intervju med feminist-ikonen Nina Björk i DN. Detta med anledning av att hon igår la fram sin avhandling: Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, vid Göteborgs Universitet.

I pressmedelandet inför disuptationen, som är en sorts uppgöresle med liberalismen, står att läsa:

"I vår samtid anses den västerländska människan vara fri. Fri att välja – allt från tvättmedel och elbolag till personlighet och livsstil. Den moderna friheten känner inga gränser. Men Nina Björk hävdar i sin avhandling att människan tvärtemot är en ytterst beroende varelse som skapas i samspel med andra och med den natur hon lever i.

I sin avhandling för Nina Björk fram en motberättelse till denna frihetens fiktion. Hon argumenterar för att människan i grunden är en beroende och relationell varelse, som skapas i samspel med andra människor och med den natur utan vilken hon inte kan leva. Mot drömmen om den fria själen ställer hon sanningen om den beroende kroppen."

Hör ni vad hon säger? En motberättelse till frihetens fiktion! Männsikan som beroende! Hon låter ju som vilken radikalortodox eller postsekulär teolog som helst. Det blir liksom dubbbelt effektfullt att kritiken mot liberalismen kommer från Björk, som ju länge kämpat feminismens frihetskamp.

I DN-intervjun fortsätter hon:
"... i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt".

Så fort vi tillstår att frihet definierad enbart negativa i termer (dvs som exempelvis frihet från ... etc.) går miste om något oerhört väsentligt, så närmar vi oss ett augustinskt synsätt. Men att tala om frihet på ett mer fullödigt sätt kräver dock att man samtidigt går i brottningskamp med frågorna om vad som är meningen och målet med livet. För vad skall vi egentligen göra med vår frihet? Konsumera?

Det är just denna brottningskamp som Björk vågar gå in i:

"Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Men i en kultur där det inte får finnas något som människor bör bli lyckliga av, det vill säga något som människor bör göra med sin frihet, i en sådan kultur är allt som återstår den enes vilja mot den andres, eller med Nietzsche "viljan till makt". Och när det kommer till livsstilsval är de ojämförbart starkaste agenterna ofta de multinationella företagen ...

"Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska längta efter."

Det känns gott att fler och fler börjar inse att en av västvärldens viktigaste kamper idag handlar om vår fantasi, om möjligheten att föreställa sig en annorlunda värld.

Habermas om politik och religion

Den tid då man föreställde sig vattentäta skott mellan tro och vetande är tack och lov på väg bort. Allt fler talar nu istället om att vi befinner oss i en post-sekulär tid.

Till och med en del politiker har börjat skjuta upp testbalonger i de post-sekulära vindarna. Det tycks till exempel inom socialdemokratin pågå en process i syfte att omvärdera synen på religion och politik. En politikutvecklingsgrupp med diverse högdjur har tillsats, och i dagarna levererade man en rapport.

Broderskaparna ligger även de på framkant och profilerar sig som "kristen vänster", i stark kontrast till vad de menar är den kristna högern i Sverige. Efter vad jag förstår av denna artikel avses falanger inom Kristdemoraterna samt Claphaminstitutet, som de främsta representanterna för den kristna högern. Detta uppskattades dock inte av alla.

I rapporten från den socialdemokratsika arbetsgruppen återfinns bland annat följande citat:

"Andliga erfarenheter och teologiska frågor må vara privata, men religion fungerar också som kulturbärare och uttryck för etiska grundhållningar, vilket kräver ett bredare politiskt angreppssätt."

"När de sekulära ideologierna inte anses erbjuda svar och framtidshopp blir andra identitetsbärare och andra politiska lösningar viktigare."

"Religiösa argument kan inte ligga till grund för lagstiftning, men lagstiftningen ska erbjuda frihet för varje individ att ha sin tro eller ingen tro alls."

"Teologiska och andliga frågor är inte i första hand politiska frågor utan tillhör i grunden varje människas privata sfär. Men de delar av religion som rör samhällsetik och kulturell identitet är politiska frågor där vi som parti måste ha ett förhållningssätt."

Det är glädjande att socialdemokraterna börjat uppdatera sin syn på religion, även om ovanstående tankegångar varken kan sägas vara så värst radikala eller speciellt förankrade i partiet. Ansatsen är dock lovvärd! När kommer till exempel Folkpartiet att göra motsvarande uppdatering?

En mer progressiv syn på religion och politik kommer istället överaskande nog från den gamle social-liberalen Jürgen Habermas, eller vad sägs om detta citat:

"It is not enough to rely on the condescending benevolence of a secularized authority that comes to tolerate minorities hitherto discriminated against. The parties themselves must reach agreement on the always contested delimitations between a positive liberty to practice a religion of one's own. And the negative liberty to remain spared of the religious practices of others."