Om "sann religion" och våld i adventstid

Med anledning av självmordsbombaren i Stockholm toppas idag tidningen Dagens förstasida med ett citat ur Elisabeth Sandlunds ledare. Rubriken på förstasidan lyder "Sann religion har inget med våldsdåd att göra". Jag tycker rubriksättning är olycklig (även om jag tror mig förstå vad Sandlund menar). Jag är nämligen mycket osäker på vad som avses med begreppet religion, och är ännu mer osäker på vad "sann religion" skulle vara för något. Jag känner följaktligen inte heller något behov av att försvara religion i allmänhet.

Sandlunds citat blir ju inte mindre problematiskt i ljuset av de GT-texter som formligen badar i blod. Ta till exempel självmordsattentatet i Domarboken 16:29:

"Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan han levde."

Alltför ofta har begrepp som "sann religion" används för att göra åtskillnad mellan andligt och materiellt, där det andliga betraktas som den sanna kärnan i religionen och där trons materiella
anspråk ses som själva problemet. Enligt detta synsätt är det när "religionen" går utanför sitt andliga reservat och har synpunkter på det praktiska och materiella livet, som den blir problematisk och våldsam. I denna mening är det ju själva begreppet "sann religion" som är själva kriget, som Stanley Fish påpekat i en läsvärd artikel:

... the question "Is this a religious war?" is not a question about the war; it is the question that is the war. For the question makes assumptions Al Qaeda members are bound to reject and indeed are warring against: that it is possible to distinguish between religious and nonreligious acts from a perspective uninflected by any religion or ideology; or, to put it another way, that there is a perspective detached from and above all religions, from the vantage point of which objective judgments about what is and is not properly religious could be handed down; or that it is possible to distinguish between the obligations one takes on as a person of faith and the obligations one takes on in one's capacity as a citizen.

I ljuset av Fish-citatet blir påståendet om att "sann religion inte har med våldsdåd att göra", ganska platt. Den intressanta frågan blir istället: Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred? Detta oavsett om övertygelserna och gemenskaperna kallas religiösa eller sekulära. Denna fråga menar jag är viktig därför att den inte bara riktar sin udd mot militanta islamister. Frågans udd riktas även mot liberala sekulära demokratier, samt mot de kristna som, även om de kanske inte är beredda att döda för sin tro, ofta är beredda att döda för sitt land.

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning. Denna hållning står i stark kontrast till Jesus exempel. Att vara kristen innebär att gå i Hans efterföljd som valde korsets väg. Kristna uppmanas att avstå både från att döma och från att ta hämnden i egna händer (Rom 12:19). Guds rike kommer nämligen inte genom våld; det kan varken påskyndas genom bomber eller ockupationer. Allt vi kan göra är att troget vänta på Honom som i adventstid omnämns som fredsfurste. Kristet icke-våld är därför nära förbundet med tålamod. Vi väntar på att Guds rike skall komma med fred och rättfärdighet till jorden. Den väntande kyrkan är det kristna svaret på frågan om vilka övertygelser och vilka gemenskaper som främjar fred.

...

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Jes 9:5-6