Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, skriver idag intressant i SvD om multikulturalism, och om den nya form av liberalism som David Cameron och Angela Merkel tycks förespråka. De båda betonar vikten av nationell uppslutning kring en viss sorts värderingar, ett specifikt språk, och vissa bestämda symboler. Cameron har kallat detta för ”liberalism med muskler”. Eller med Camerons egna ord:
... we must build stronger societies and stronger identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and a much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens, as long as you obey the law we will just leave you alone. It stands neutral between different values. But I believe a genuinely liberal country does much more; it believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech, freedom of worship, democracy, the rule of law, equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens, this is what defines us as a society: to belong here is to believe in these things. Now, each of us in our own countries, I believe, must be unambiguous and hard-nosed about this defence of our liberty.
Heinö avslutar sin artikel med två i sammanhanget mycket centrala frågor: "Behöver vi verkligen bli mer lika? Vad bör vi i så fall enas kring?". Cameron gav i sitt tal delvis svar på den andra frågan genom att exemplifiera med vad han vill se uppslutning kring:
... Do they believe in universal human rights - including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?
Det tycks alltså som att det är förställningen om de mänskliga rättigheterna som skall ge liberalismen kött på benen. Jag välkomnar visserligen allt som innebär att liberalismen tydliggör sina värderingar och sin idégrund, och därmed fjärmar sig från en "neutral" och historielös självförståelse. Jag ser dock vissa problem med denna strategi eftersom mänskliga rättigheter är ett ganska vagt, eller inte tillräckligt muskulöst begrepp, för att tala med Cameron. För vems föreställning av mänskliga rättigheter är det som avses? Den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams har formulerat problematiken enligt följande:
If we speak without qualification of the right to life, the right to a fair trial, the right to raise a family and the right to a paid holiday under exactly the same rubric, it is very hard to see how this language can plausibly be understood as dealing with moral foundations. Fundamental issues blend with reasonable contractual expectations in a confusing way, and the idea of a list of entitlements dropped, as it were, into the cradle of each individual is deeply vulnerable to the charge of arbitrariness.
John Milbank är inne på samma linje och framhåller att mänskliga rättigheter inte ger någon sammanhållen etisk vägledning, samt att det faktum att det är upp till enskilda stater att tolka och förespråka den uppsättning med rättigheter som de finner lämplig, tydliggör det godtyckliga elementet i de mänskliga rättigheterna:
[...] this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.
Williams och Milbanks problematisering av föreställningen om mänskliga rättigheter handlar alltså om en avsaknad av en underliggande och sammanhållen förståelse av verkligheten. Vänsterateistiska filosofer som Zizek och Agamben förenas här med ovan nämnda teologer i en misstänksamhet mot en föreställning om universella mänskliga rättigheter som inte grundas i en tydlig antropologi eller föreställning om vad det innebär att vara människa. Frågan om vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna är alltså central. Med teologen Ola Sigurdsons ord:
… mänskliga rättigheter innebär inte endast juridiskt bestämda eller moraliska friheter och förpliktelser utan implicerar också fundamentala antropologiska antaganden om människans väsen. Således handlar de inte bara om vad ´människan bör göra´ utan i hög grad också vem människan är´.*
Inför frågor som berör ´vem människan är´ står dock den sekulära staten naken. Att den liberala staten står naken eller neutral i frågor som rör livsåskådning och olika föreställningar om vad som är ett gott liv, är dock dess själva affärsidé. Men det är just här som Camerons problem tydliggörs: En liberalism som vill skilja det rätta från det goda får problem med att erbjuda de substantiella värderingar att samlas kring som Cameron efterlyser. En förställning om mänskliga rättigheter värd namnet kräver något av liberalismen som skakar den i dess grundvalar, nämligen en föreställning om vad som är ett gott liv. Annorlunda uttryckt krävs en explicit föreställning om vad det innebär att vara människa. Kanske är Camerons muskulösa liberalism i själva verket en sorts kommunitarism?
Värderingar och rättigheter existerar ju inte av sig själva, utan måste omfattas och bäras av gemenskaper och institutioner. Frågan handlar alltså inte bara om kring vilka värderingar det pluralistiska samhället skall samlas, utan även om vilka gemenskaper som skall bära dessa värderingar.
* Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet: Religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion, 2009. s.254