måndag, mars 28, 2011

On human rights and wrongs


Det pluralistiska samhällets dilemma kan sägas utgöras av svårigheterna att förenas kring en gemensam förståelse av det goda, eller vad som är ett gott liv. Frågor om vad som är ett gott liv hänvisas istället till den "privata sfären" för den enskilde individens eget avgörande.

Märkligt nog tycks föreställningen om vad som är ont inte vara lika kontroversiell. Den liberala rättighetstraditionen som med sin betoning på negativ frihet (frihet från) reglerar företeelser som individen har rätt att inte bli utsatt för, kan indirekt sägas fokusera på det onda. Baksidan med denna strategi är att den inte är direkt gynnsam för att skapa samhällelig gemenskap, utan snarare leder till en individualisering av samhället. Med Slavoj Zizeks ord: "What is increasingly emerging as the central human right in late-capitalist societies is the right not to be harassed, which is the right to be kept at a safe distance from others".

En kristen, pre-modern, förståelse av ondska ser det onda såsom frånvaro av det goda. Det goda kan alltså enligt detta synsätt sägas föregå det onda. Den samtida kulturens föreställning av ondska tycks dock leva sitt eget liv i den meningen att den inte tycks vara beroende av en föreställning av det goda.

Scott Stephens skriver intressant om detta:
To put it as simply as I can: we exhibit an extraordinary capacity to imagine Evil, and can effectively organize our politics against perceived threats, but we are desperately lacking in the corresponding ability to imagine and articulate the Good, the Beautiful, even the Sacred, and thus to orient our politics and civil society toward some Common Good.

Human rights, especially over the past four decades, have been defined more by an agonistic view of society, an incapacity to trust due to the unshakable belief in the ill will of others, than they have by a concept of inherent dignity, much less a shared vision of community based on love, gratuitousness and solidarity. As Pope John Paul II put it in Evangelium Vitae:

"Everyone else is considered an enemy from whom one has to defend oneself. Thus society becomes a mass of individuals placed side by side, but without any mutual bonds. Each one wishes to assert himself independently of the other and in fact intends to make his own interests prevail."

I det senaste numret av tidskriften Keryx har jag en artikel på detta tema under rubriken Den heliga människan i det post-sekulära samhället. Där skriver jag bland annat om vikten av att reflektera över vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna.

Tolle lege!

måndag, mars 07, 2011

Husförhör i den sekulära liberalismens kyrka

Den prisbelönte läraren Stavros Louca, känd från SVT:s skolprogram 9A har hamnat i blåsväder. Det har nämligen "avslöjats" att denne man som SVT kallar Sveriges bästa matematiklärare, SAMTIDIGT är "ett aktivt Jehovas Vittne och rentav församlingsledare och ansvarig för missioneringsarbete". Det är ganska roande att iaktta den kognitiva dissonans som flera journalister och tyckare nu ger uttryck för: Men, han som gav ett så intelligent och trevligt intryck - tror han verkligen att Gud har skapat universum?!?!

Nu kallas det till inkvisition i den sekulära liberalismens kyrka. Alla skall avkrävas en vetenskapliga trosbekännelse. För, menar en kolumnist: "Lika lite som en anti-demokratisk nazist som förnekar Förintelsen kan fungera som samhällskunskapslärare kan en evolutionsförnekande kreationist vara lärare i naturkunskap." En annan debattör twittrar:
"en rektor eller sjukhuschef vore nazist eller kreationist. Total konflikt med uppdraget."

Frågan infinner sig om varför inte till exempel medlemskap och engagemang i det socialdemokratiska partiet skulle göra det omöjligt att samtidigt vara en skicklig och självständig statsvetare?

Underhållande om subjektiva värden

lördag, mars 05, 2011

Hans Joas om historieberättandets etik

"We cannot make plausible and defend our value commitments without telling stories – stories about the experiences from which our commitments arose, stories about other people’s experiences or about the consequences a violation of our values had in the past. Biographical, historical, and mythological narration in this sense are not just a matter of illustration for didactic purposes, but a necessary part of our self-understanding and of our communication about values. The insight that in the case of the communication about values a strict separation of genesis and validity is impossible should not lead to an exaggerated understanding of their separability in the case of cognitive and normative validity claims, but instead inspire us to take seriously the connection between narration and argumentation in all attempts to justify values. What we need is a structure of argumentation that is ‘genealogical’ because of the contingency of the genesis of values, but not ‘destructive’ in the way Nietzsche and Foucault thought it to be."

Hans Joas - Value Generalization. Limitations and Possibilities of a Communication about Values. s.91