I en annan del av San Francisco

Under en joggingtur, kort efter att jag anlänt till San Francisco, fann jag mig efter ett par kilometers löpning utmed det centrala shoppingstråket helt plötsligt som förflyttad till ett avsnitt av The Wire. I San Francisco gränsar nämligen det ökända området Tenderloin till shoppingdistriktet med de stora varuhusen på Market street. Bara några kvarter från de exklusiva modehusens butiker drar de hemlösa runt på sina kundvagnar och de psykiskt sjuka irrar omkring på gatorna. Här ligger crackpundarna utslagna på trottoarerna, och langningen sker öppet i varje gathörn.

Som svensk förfäras och förundras man över hur det mitt i hjärtat av en västerländsk storstad kan finnas en sådan misär. Svenskar förknippar kanske främst socialt utsatta områden med förorter. Amerikanen uppfattar dock ”suburb” som ett högstatus-begrepp förknippat med tjusiga men identiska villaområden. Här är det i innerstaden som fattigdomen liksom brottsligheten är störst.

Men hur kan det komma sig att ett område i centrala San Francisco, där markpriserna är skyhöga, inte likt andra intilliggande områden renoverats, kommersialiserats och gentrifierats? En del av svaret hittade jag i denna intressanta artikel: Protecting and Preserving the Tenderloin - Can police Chief George Gascón clean up this San Francisco district without pushing the poor out?

Tenderloin var en gång ett vackert område med påkostade fasader. Husen tilläts dock att förfalla då det ansågs för dyrt att renovera dem. På grund av sin vackra arkitektur tilläts dock inte husen att rivas. Vidare består Tenderloins hyreshus nästan enbart av enrummare med delat badrum och kök, så kallade Singel Room Occupancy, SRO´s. Givet att husen är i uselt skick och att de är SROs är hyran billig. Att Tenderloin inte omvandlats till turistvänligt shoppingdistrikt beror dock på mer än dess arkitektur. Det beror även på en medveten politisk strategi att ta hand om stadens många hemlösa. Initiativet som kallades ”Care Not Cash”, gick ut på att betala frivilligorganisationer för att driva SROs som boenden för hemlösa. Istället för att som tidigare få 395 dollar i månaden, innebar Care Not Cash att socialbidragstagaren bara fick 59 dollar fast med mat och boende i något av dessa SROs inkluderat. Detta delvis för att säkerställa att pengarna inte spenderades på alkohol och droger.

Trots att Tenderloin av många betraktas som ett fult sår i San Franciscos stadsbild finns det en stark rörelse för att bevara områdets möjligheter till billigt boende. Något skämtsamt skulle det ur detta perspektiv vara ett dråpslag för de fattiga om konstnärer och homosexuella började bosätta sig i området. I alla fall om man får tro Richard Floridas Bohemian Gay index (se There goes the Neighborhood: How and Why Bohemians, Artists and Gays Effect Regional Housing Values).

Sannolikt kommer tillståndet i den amerikanska ekonomin avgöra takten på Tenderloins gentrifiering. För som Per Wirtén skriver i en krönika: "I ett land utan egentliga skyddsnät kommer även stadsmiljöerna snart påverkas. En hel ideologi om staden och "det urbana" faller samman med medelklassen." Själv hoppas jag att Tenderloin även fortsättningsvis skall vara en plats där fattiga har råd att bo, och att andra vägar än gentrifiering skall leda till att boendemiljön förbättras. För som David Harvey påpekat: "Ingen vill vara pittoresk kuliss till den kreativa klassen".

Sommarläsning ...

Kahn on political theology

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Lex orandi, lex credendi

Ibland överträffar verkligheten ...

dikten ...

Vi är på sin höjd bara medförfattare till våra liv!

"... essential to our learning to act is that we learn to behave in a way that others can construe our actions as intelligible. In other words, the intelligibility of an action depends on the narrative continuities in an agent's life. Yet the ability to narrate my life depends on having narratives available that make my peculiar life fit within narratives of a community that direct me toward an end that is not of my own making. The intelligibility of my life, therefore, depends on the stock of descriptions at a particular time, place, and culture. I am, at best, no more than a co-author of my life."

Stanley Hauerwas redogör för Alasdair MacIntyres syn på handlande i en gammal artikel i First Things.

Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.