Om Paulus och Zizek

Idag skriver Jayne Svenungsson en understreckare i SvD om Paulus och hans uttolkare bland dagens vänsterintellektuella.

Först fattade jag inte riktigt vad hon var ute efter, men efter en andra genomläsning och sms-korrespondens med klok vän började det klarna för mig (tack Lovisa!).

Som jag förstår Svenungsson är hon bekymrad över att filosofer som Badiou och Žižek snyltar på den kristna universalismen - utan att egentligen ta den kristna berättelsen på allvar. De efterlyser en "universalism som i sin radikalitet höjer sig över partikulära identiteter – kön, religion, etnicitet, nationalitet – och riktar sig till varje enskilt subjekt: ”Nu är ingen längre jude eller grek …”, men det gör detta utan att vilja kännas vid de konkreta omständigheter och den specifika kultur ur vilken Paulus talade. Kanske kan en sådan läsning av Paulus liknas vid en sorts apollinarism, där man försöker hålla det gudomliga och universella åtskilt från det mänskliga och partikulära, i syfte att sortera bort det senare. Vad är då problemet med detta?

Svenungssons invändning är att:

"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

Med andra ord, vad som saknas i Žižek läsning av Paulus (om Svenungsson tolkar Žižek rätt) är insikten om att universaliteten springer ur det partikulära, eller som det uttrycks i en bok jag just nu läser:

”… to then assert that all speaking of God is limited to its historical and social location ... is to deny the incarnation; for it also states that the eternal is found in the historical, the infinite in the finite.”

Stephen D Long, Speaking of God. Theology, Language and Truth. (Grand Rapids: Eerdmans, 2009). s.14

... eller med Hans Urs von Balthasars ord: Kunskap om det generella måste tolkas i ljuset av det partikulära.