Om arbetarrörelsens och kyrkans brist på fantasi

I morse läste jag en kulturartikel i GP med rubriken "Dags för nytänk inom arbetarrörelsen", och fastnade vid detta stycke:

"Vår tids tragedi är att arbetarrörelsen i stort saknar självständiga alternativ. I rörelsens barndom pryddes standar och pamfletter med uppstigande solar, symboler för en självmedveten och framtidstroende kraft redo att ta över där upplysningen och den borgerliga revolutionen gjort halt när den väl befäst kapitalets välde. I dag har denna rörelses ledning föga annat att erbjuda än uppslutning kring samma kapital."

Gäller inte precis detsamma för kyrkan, tänker jag? I alla fall för den västerländska kristenheten som under moderniteten i så stor utsträckning retirerat från det offentliga, med trons privatisering och individualisering som följd. En kyrka som inordnat sig under den liberala demokratins hegemoni så till den grad att den i det nästmaste förlorat sin egen röst och sin egen berättelse, och därmed berövats sin politiska sprängkraft.

I sin bok Theopolitical Imagination har den amerikanske teologen William Cavanaugh tydliggjort länken mellan fantasi och politik:

"Politics is a practice of the imagination. Sometimes politics is the ‘art of the possible,’ but it is always an art, and engages the imagination just as art does. We are often fooled by the seeming solidity of the materials of politics, its armies and offices, into forgetting that these materials are marshalled by acts of the imagination.

How does a provincial farm boy become persuaded that he must travel as a soldier to another part of the world and kill people he knows nothing about? He must be convinced of the reality of borders, and imagine himself deeply, mystically, united to a wider national community that stops abruptly at those borders. The nation-state is, as Benedict Anderson has shown, one important and historically contingent type of ‘imagined community’ around which our conceptions of politics tend to gather”

Källa: William Cavanaugh, Theoplitical Imagination. Discovering the Liturgy as a Political Act in an Age of Global Consumerism. (London: t&t clark, 2005). s.1

Så, om man får tro Cavanaugh, så måste både arbetarrörelsen och kyrkan bli bättre på att föreställa sig världen annorlunda, och kanske viktigast av allt, att gestalta denna skillnad.