Om rädsla som substitut för visioner

Många är de kommentatorer som menar att den gångna valrörelsen utmärktes av en brist på visioner eller berättelser som förmår att hålla samman politiken och ge mening och sammanhang. I en läsvärd krönika i The Guardian ger Slavoj Zizek en hint om vad som kommit att ersätta den politiska visionen som sammanhållande funktion - rädslan:

"After the disintegration of the communist regimes in 1990, we entered a new era in which the predominant form of the exercise of state power became a depoliticised expert administration and the co-ordination of interests. The only way to introduce passion into this kind of politics, the only way to actively mobilise people, is through fear: the fear of immigrants, the fear of crime, the fear of godless sexual depravity, the fear of the excessive state (with its burden of high taxation and control), the fear of ecological catastrophe, as well as the fear of harassment (political correctness is the exemplary liberal form of the politics of fear). (...) This vision of the detoxification of one's neighbour suggests a clear passage from direct barbarism to barbarism with a human face. It reveals the regression from the Christian love of one's neighbour back to the pagan privileging of our tribe versus the barbarian Other. Even if it is cloaked as a defence of Christian values, it is itself the greatest threat to Christian legacy."

Jag vill i sammanhanget tipsa om den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams koncisa redogörelse för hur den kristna berättelsen ser på sambandet mellan rädsla och kärlek:

...

By the way ... Zizek föreläser i Stockholm den 15 och 16 november. Biljetterna är slutsålda sedan länge, men om någon skulle ha ett par plåtar över är jag hejdlöst intresserad!