Kampala

Grönskan, värmen, lukten av bränt gräs, den röda jorden … Afrika.

Kampala är i jämförelse med Nairobi lugnare, grönare, vänligare och mindre kriminellt. Det politiska klimatet är emellertid minst lika komplext som det i Kenya. Detta inte minst beroende på Ugandas blodiga historia som följde efter självständigheten från britterna 1962. Minnena från Obote och Amin sitter djupt i folks minnen, och därmed längtan efter fred och politisk stabilitet. Våldet gör sig dock fortfarande påmint i norr där folket lever i ständig skräck för the Lords Resistance Army´s (LRA) attacker.

Ugandas nuvarande president Yoweri Museveni kom till makten 1986 (Under hans gerillakrigsdagar bodde hans familj faktiskt i Hjällbo). Han skapade det nu statsbärande partiet National Resistance Movement, vanligen kallat The Movement, som till att börja med var en gerillarörelse. En av hans första åtgärder var att förbjuda alla politiska partier. Denna åtgärd motiverades med att de politiska partierna underblåst de etniska motsättningarna i landet genom att de formerats efter etniska och religiösa särintressen. Politiska partier gavs på detta vis skulden för Ugandas blodiga historia. Istället införde Museveni ”The Movement”, som gjorde Uganda till en ”icke-partistat” (som dock i praktiken var en enpartistat), där alla medborgare blev medlemmar genom födseln. Som parlamentariker representerade man alltså inte ett parti, utan enbart sig själv.

Med bara sex månader kvar till president- och parlamentsval saknar dock så gott som samtliga partier ordentlig organisation och struktur. Kontakten mellan partiledningar och medlemmar på gräsrotsnivå är mycket dålig. Dessutom skakas flera oppositionspartier av inre stridigheter. Då man som parlamentariker tidigare bara representerat sig själv saknar majoriteten av alla parlamentariker erfarenhet av att representera ett parti inför ett val. Behovet av utbildning är således stort.

Tillsammans med KIC: s (min uppdragsgivare) samarbetspartner, National Democratic Institute (NDI), planerar jag därför nu seminarier för olika partigrupperingar i parlamentet. I korthet kommer dessa seminarier att innehålla utbildning i bland annat flerpartidemokrati, partiorganisation och mediastrategi.

More to come...