Timmen är sen

Alltför ofta stelnar teologibloggar till akademiska övningar i dogmatik. Ett lysande undantag är den relativt nystartade bloggen Timmen är sen. Här finns en tydlig anabaptistisk influens parad med en önskan om att teologin skall få praktiska konsekvenser här och nu, mitt i vardagen.

Missa inte inlägget Reformationen kan börja idag!

Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.

Eddie Izzard om Angelikanska kyrkan

Eddie Izzard förklarar Angelikanska kyrkans tillkomst samt funderar över skillnaden mellan gospel och psalmsång.



Via: Missio dei Scandia

Finns det naturliga?

Jag blev av en vän tipsad om att Rob Bell, som ju är en av Emergentrörelsens ledande figurer, kört en kampanj under rubriken Everything is spiritual.

På kampanjens websida visas ett klipp ur en DVD, där Bell bland annat berättar att hebreiskan inte har något ord för andligt, och att Jesus aldrig talade om "andligt liv". Detta eftersom att "for Jesus and his tradition, everything is spiritual". Utan att ha sett DVD i sin helhet misstänker jag att Rob Bells poäng är att framhålla det absurda i den sfär-uppdelnig som moderniteten fört med sig, en uppdelning där till exempel det religiösa förpassats till den privata sfären. Jag misstänker vidare att Bells budskap är något i stil med att Gud inte låter sig begränsas till det som vi klassificerar som andligt, utan gör anspråk på hela livet.

Men, i likhet med det mesta här i livet kan ju kampanjens motto "Everything is spiritual", missförstås. För vad menar egentligen Bell när han säger att allt är andligt? Hur definerar Rob Bell "spiritual"? Om allting är andligt, då blir ju till sist ingenting andligt, eftersom ordet tappar sin mening i brist på en motsats. För även om inte hebresikan skulle ha något ord för "andligt", så tycks nya testamentets grekiska ha det. Där talas om andligt liv, andlig vishet, andlig sång, etc. Där förekommer dessutom ordet "oandlligt".

Så, hur skall man då se på frågan om det "övernaturligas" relation till det "naturliga"? På relationen mellan "nature" och "grace"? Egentligen skulle man nog kunna redogöra för hela teologins historia med denna frågeställning som bakgrund. För alla som vill säga något om Gud måste ju på något sätt förhålla sig till denna fråga, eller omvänt, det som sägs får konsekvenser för hur denna fråga besvaras.

N.T. Wright låter i sin eminenta bok "Helt enkelt kristen" denna fråga koka ner till tre möjliga svar:

1) Gud finns i allting, och hela universum är till sitt väsen gudomligt.

2) Guds värld och vår värld är radikalt åtskilda.

3) Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra.

Enligt det första synsättet blir Gud till ett med sin skapelse i någon sorts panteism eller panenteism. Detta är det klassiskt österländska svaret på frågan om var Gud finns. Problemet med detta synsätt är bland annat att det i längden blir otroligt svårt att försöka se Gud i allting; Gud i världssvälten, Gud i cancer, Gud i naturen, Gud i sex, etc. Gud blir så att säga ett med både ondskan och godheten.

I det andra alternativet betraktas Guds värld och vår värld distinkt åtskilda, och man drar ett tjockt sträck mellan Guds handlande i våra liv; nåden och vår verklighet; naturen. Detta är deismens sätt att förklara förhållandet mellan Gud och människa, och tecknar bilden av en gud som inte griper in i världen. Detta perspektiv får även som följd att vår värld, den "naturliga" världen, är möjlig att beskriva och förstå utan Guds nåd. Problemet med att dra upp en stark gräns mellan Gud och människa är bland annat den dualistiska världsbild som blir konsekvensen. För i kölvattnet kommer ju den indelning mellan andligt och oandligt som Rob Bell reagerar mot.

Enligt det tredje synsättet finns det ingen riktigt skarp gräns mellan det naturliga och det övernaturliga, utan Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra. Hur, när, och var, detta sker tycks det inte vara möjligt att ge något uttömande svar på. Gud undflyr ständigt våra förklaringsmodeller ...

Men, tänk om det som vi kallar naturligt i själva verket är beroende av Guds nåd. Tänk om det vi kallar naturligt har övernaturliga drag. Den franske teologen Henri de Lubac uttryckte denna insikt som att "nature has already been graced".
Jag tror att det är den insikten som Rob Bell vill komma åt.

Om teologin på universitetet

P1:s Filosofiska Rummet från 4:e november var en riktig höjdare! Under rubriken "Filosofi och teologi - goda grannar eller trätobröder", diskuterade bland annat Ola Sigurdson postmodern teologi. Bland annat diskuterades teologins roll på universitet. Här var väl inte panelens filosof riktigt överens med teologen ...

Just denna fråga diskuterades nyligen på ett seminarium arrangerat av Maclaurin Institute under rubriken "Does Theology Belong in the University?", från vars sammanfattning jag citerar:

"The real problem, say Hauerwas, is that science (as the normative epistemological framework for universities today) tries to explain more than its method will allow. It cannot claim to be anything more than a method. The sciences, in fact, “need theology” in order to make sense of knowledge in general."

The Economist om religion och politik

The Economist senaste nummer handlar om "Faith and Politics". Det blir nog spännande läsning. I de artiklar som återfinns på nätet (här och här) tycks dock perspektivet begränsa sig till "clash of the civilization mellan kristna och muslimer" samt dikotomin irrationel tro vs. vetenskaplig modernitet. Till detta finns ju en del att tillägga. Simon Barrow på Ekklesia fyller i sin blogg på med vad det är som Economist-nummret saknar:

"Missing, as far as I can see, are fresh perspectives looking at the changing role and importance of civil society, growing sources of pluralism within communities of religious (and other) commitment, the post-Christendom analysis, John Gray's treatise on terror and modernity, alternative discourses on theopolitics, and 'the clash of barbarisms' counter-position to Huntington lite and the neocons - all of which introduce helpful distinctions missing from what have become the standard sociological tropes."

(...)

"Moreover, if the 'wars of religion' analogy is going to be deployed, it would be helpful to revisit what the original ones were about in some greater depth (mostly not religion, actually, but the struggle for the rise of the modern state), via someone like William T. Cavanaugh."

Peter Berger kommer dock i artikeln med en kul kommentar där han frågar ifrågasätter somliga journalisters perspektiv:
"Rather than studying American evangelicals and Islamic mullahs, you should look at Swedes and New England college professors.”

Nu skall jag gå och köpa tidningen!