Om längtan efter allvar

Therese Bohman läser Ann Heberleins uppgörelse med Svenska kyrkan, och funderar:

Allt hänger ihop va? Diskussionen om högt och lågt, allvar och trams, den akademiska poesin, den spexiga kyrkan? Vi ser en förflyttning av allvaret? De stora frågorna? Var finns de nu? Om de inte finns i poesin och inte i kyrkan? Och definitivt inte på kultursidorna. Vad gör man? Läser böcker istället för dagstidningar? Ja. Försonas med det faktum att det känns hundra gånger mer givande att fundera på Julie Christies kappa än att läsa en svensk diktsamling? Ja. Går i kloster? Lite drastiskt kanske. Men rätt tilltalande tanke. Betydligt mer tilltalande än att diskutera den samtida poesins subversiva praktik och belysande av normativa syntaxer.

Carl Erland Andersson tycks i dagens GP vara inne på samma linje (i en artikel som jag nog kommer återkomma till):

I dag medför blandningen av högt och lågt inom kulturen sällan konflikter och motsättningar, utan tvärtom främst en homogenisering, att - under hojt om mångfald - behandla allt som absolut likt, det vill säga alla kulturella uttryck blir medelmåttiga - relativt bra eller relativt dåliga. Och det är de följsamma medlöparna, som Alex Schulman och Fredrik Virtanen, som är detta skeendes mest betydande ideologer, inte mer kritiska kommentatorer som Karolina Ramqvist eller Fredrik Strage.

Huruvida Ramqvist och Strage förtjänar att tas som exempel på samtidskritiska kommentatorer kan man ju diskutera (men att just dessa framhålls understyrker ju liksom bristen än tydligare, var finns det kulturkritiska samtalet??).
Med Ann Herberleines ord:

Jag vill också höra om kärleken, godheten, glädjen, nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen. Det där som också finns i människors liv, då och då. Jag vill höra talas om det på allvar. På riktigt. Så att det känns. Inte något banalt Bamseprat om att vara snäll och kramas. Jag vill framför allt höra om Gud. Jag vill bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa.

Amen!

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Who´s your Commander in Chief?

Den allt intensivare amerikanska presidentvalskampanjen fascinerar. Jag finner mig dock allt oftare svajande mellan två olika förhållningsätt till valet.

Å ena sidan är det svårt att blunda för att världen i många avseenden sannolikt skulle varit en behagligare plats om det där valet i Florida för 8 år sedan fått en annan utgång. Således är en president som säger sig vilja främja fred och internationellt sammarbete naturligtvis att föredra framför en krigshetsande isolationist.

Å andra sidan har jag inga illusioner om att det kommer att ske några omvälvande förändringar i världen, oavsett vem som blir president. Hur mycket mer sympatisk Obama än framstår i jämförelse med McCain (eller Bush för den delen) så är det inte till honom som mitt hopp om en bättre värld står. I teologisk bemärkelse kommer världen fortsätta att vara värld, oavsett vem som flyttar in i Vita Huset.

Vem som vinner valet?
Låt mig citera Cold Lazarus:

"It´s a no brainer. . .the Average Joe ska rösta i november. . . ett val mellan en young black man with a Muslim-sounding name, med en mamma i Kenya och syskon från Indonesien eller en white war-hero with an American-sounding name, en son i Irak och vacker fru. . ."

Sad, but probably true!

Är det gudomligt att fela?

Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt, säger ordspråket. I ett ärligt och hoppingivande inlägg från Poser or Prophet, ställs dock frågan om det inte i någon mening kan vara gudomligt att misslyckas.

With a great deal of hesitation, could we not also argue that the history of God's engagement with creation, is also an history of failure?

Let's sketch out some of the broader points:
(1) God creates a good and pleasing world and places the man and the woman in a good place... but this fails to work as intended, the man and the woman are expelled from the garden, and death enters the world;
(2) therefore, God becomes tired of watching death develop into murder and rapacious living and so he tries to start anew -- flooding the world, so that only one righteous man, and his family, survive... but this fails as this man, Noah, goes astray, and once again things begin to fall apart;
(3) thus, noting that 'final solutions' don't end up being so final, God decides to choose another two people -- Abraham and Sarah -- to parent a nation that is called to be a blessing to all the other nations of the world... but this also fails as this nation, Israel, goes astray and, rather then serving others, seeks to become like the others in power and domination;
(4) therefore, running out of options, God chooses to become flesh and become a member of this nation, so that their destiny can be fulfilled, and so that a new people, possessed by God's own Spirit, can go forth and be agents of new creation in the world... but this Spirit-empowered people also ends up losing its way. And we find ourselves where we are today.

What is the history of God's engagement with the world? Try again. Fail again. Fail better. So, given that humanity is created in the image of God, perhaps this means that it is in our failing that we are most like God. What is our calling as Christians? Try again. Fail again. Fail better.

Huruvida det är gudomligt att misslyckas misstänker jag har en hel del att göra med vad det är vi strävar efter. Om det är Imitatio Dei som är vårt mål, så borde väl kanske inte misslyckandet överraska. Men att inte ge upp, utan fortsätta sträva, är utan tvekan gudomligt.

Mixed bag

William Cavanaughs nya bok heter Beeing Consumed: Economics and Christian Desire, och anlägger ett teologiskt perspektiv på globaliseringen, marknaden och konsumtionen. Indiefaith bistår med intressant recension.

*

James K.A. Smith låter meddela att han just avslutat arbetet med en ny bok med titeln Desiring the Kingdom. Att döma av innehållsförteckningen och stycken som det nedan, ser det grymt intressant ut.

I argue that Christian discipleship is a matter of formation, not mere information--and that "Christian" education should be fundamentally a matter of shaping our love, our desire, to be oriented to the shape of the kingdom of God. And such formation happens not primarily via the heady, cognitive "lectures" (whether in our Protestant sermon factories or our Christian college classrooms) but through embodied practices that seep into our imagination and get hold of our gut, our heart, our kardia.

Den som inte orkar vänta tills våren 2009 för att få läsa något av Jamie, kan ju alltid förhandsbeställa antologin After Modernity?: Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World som släpps i dagarna.

*

Nu finns en passande Facebook-grupp för den som tröttnat på privatandlighet: I am religious but not spiritual. En grupp för de som tvärtemot tidsandan hävdar att "The most important thing in life is to have an institutional relationship with God".

*

Till sist .... Det har kommit till min kännedom att Stanley Hauerwas meddelat att han kommer rösta på Barack Obama. That kinda settles the deal for me :)

The American Heresy

Hittade nedanstående intressanta kommentar till denna First Things-artikel om de mainline-protestantiska samfundens död i USA.

The people who read Joel Osteen and Joyce Meyer and The Prayer of Jabez may be more politically conservative then the people who read A Wing and a Prayer, and read certain passages of Genesis and Leviticus more literally, but the theology they're imbibing is roughly the same sort of therapeutic mush. Indeed, the big difference between the prosperity gospel that Osteen and his ilk are peddling and Schori's liberal Episcopalianism has less to do with any theological principle and more to do with what aspect of American life they want God to validate. And this difference, I suspect, has a great deal to do with social class. Osteen and Co.'s God wants us to pursue financial fulfillment because they're largely preaching to entrepreneurial, upwardly-mobile members of the middle class, whereas Schori's God wants us to pursue a more personal fulfillment - sexually, emotionally, philanthropically - because she's preaching to a demographic that, financially speaking, has already got it made. (Which, in turn, is why it isn't a surprise that as American evangelicals grow more prosperous, they're starting to discover their God's Dag Hammarskjöld side as well.)

Gud bevare oss från det terapeutiska evangeliet!

Drömmen om den universella människan

Idag svarar två socialdemokrater på Joel Halldorfs tidigare debattinlägg i GP om religion och ideologi. Repliken, som fokuserar på friskolor, tydliggör en del intressanta skillnader i synsätt på samhället. Inte minst genom meningar som dessa:

"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."

"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."

"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."

"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"

Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?

I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?

Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:

Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.

I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.

Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!

Ser med spänning fram emot Joels svar!

A Secular Age

Längst fram i raden av olästa eller blott påbörjade böcker som blänger på mig från bokhyllan, står Charles Taylors niohundrasidorsepos om sekulariseringen; A Secular Age. Om detta påmindes jag av Göteborgs-Postens kulturbilaga som bjöd på en recension.

Jag fastnade för stycket nedan, som jag tycker visar på en intressant effekt av att leva i en så kallad sekulariserad tid.

När vi försöker artikulera våra känslor om vad som är viktigt och värdefullt i våra liv blir det ofta uppenbart hur lätt vi tar till distinktioner samt refererar till värden som ligger utanför den immanenta sfären. Konsekvensen blir en frustrerad upplevelse; vi försöker uttrycka vad vi känner, men klarar sedan inte av att tro på oss själva. Frågan "är det verkligen allt jag kan hoppas på?" lämnas därför obesvarad eftersom vi inte vågar lita på våra egna intuitioner.